Åtta tiondelar är en evighet i en simbassäng. Anette Philipsson fullständigt krossade det gamla världsrekordet på 50 meter frisim vid masters-SM förra helgen.
26 sekunder och 87 hundradelar. Så lyder det nya världsrekordet på 50 meter fritt i klassen 50-54 år.
– Jag visste att jag kunde simma fort, men det gäller ju att få till ett bra lopp också, säger Anette.
Vi träffas i simhallen i Linköping. Förstås. För var annars ska man få en pratstund med en av Lass främsta simmare genom tiderna? Vi slår oss ner i gymmet, sida vid sida på sitsen till en styrketräningsmaskin. Men det är minsann inte lätt att prata i lugn och ro med Anette. En jämn ström av klubbkamrater kikar in och gratulerar.
– Europarekord har jag rätt så många sedan tidigare, men världsrekord, nej, det är första gången. Det är ganska coolt att säga att man är snabbast i världen!
Hon strålar.
– Jag kan nog säga att det var ett av mitt livs bästa lopp.
Den som kan sin simhistoria vet att Anette var med vid OS i Los Angeles 1984 och i Seoul 1988. Hon simmade medley och slutade tolva båda gångerna. Det var på den tiden när simträningen räknades i mest antal meter. Ett snabbt överslag ger vid handen att Anette har simmat långt över 50 miljoner meter i sina dar. Mastodontveckorna i OS-uppladdningen bestod av tre pass om dagen, närmare 100 000 meter i veckan.
– I dag är det något helt annat, säger hon. Tekniken har förändrats. Då var det mängden som räknades, nu är det kvalitet i varje träningsmeter. Jag fick lära om när jag började simma igen. Det var som att lära sig cykla på nytt.
För efter OS 1988 lade Anette av. Hon kände att hon gjort sitt i bassängerna världen över. Sex år senare kom dottern Sofia och ytterligare två år senare sonen Otto.
– Men när småbarnsåren var över började jag känna att det var dags att göra något igen, säger hon. Jag testade lite gympa, men jag har ingen koordination. Jag köpte ett helt golfset, men sålde varenda pryl efter två månader. Det var inte min grej att stå stilla och koncentrera mig.
Så Anette började simma igen. En gång i veckan. Tills Bertil Wennberg, huvudtränare i Lass, lurade med henne på en masterstävling.
– När jag stod där på startpallen kände jag mig hemma, det är det här jag vill göra.
Sagt och gjort. Anette trappade upp träningen.
– Men så fick jag syn på klockan och det var rent hemskt. Jag fick bestämma mig för att börja från noll med ett tomt ark. Och det är faktiskt ganska häftigt att se hur man kan förbättra sig.
Tio år har gått sedan Anette startade sin nysatsning. Och visst är utvecklingen häftig. Hon har till exempel så många europarekord att hon tappat räkningen.
Masterstävlingarna förknippar hon med skön stämning och god kamratskap. Att jämföra med OS eller VM på 80-talet låter sig knappast göras.
– Att vara med i ett OS är helt otroligt. Vid invigningen 1984 stod jag på innerplan. Fyra år senare satt jag på läktaren för att spara kroppen eftersom jag skulle simma dagen efter. Man har ett så enormt tävlingsfokus att ingenting annat räknas.
Men det finns en mörk baksida också. Konkurrenterna från öst simmade som inga andra.
– De var enormt stora och pratade med basröst, säger Anette. Och de bar sig tekniskt konstigt åt i bassängen. De kunde ligga sist och sen bara fräsa förbi alla andra.
Hon minns EM i Rom 1983. Varje land fick skicka två simmare. Östtyskland kom etta och tvåa i alla damgrenar utom en där de slutade etta och trea.
– De blev aldrig fällda för doping så vad ska man säga? Men det var ju helt uppenbart hur det stod till. Jag försöker att inte tänka på det, men visst undrar jag ibland om inte min sjätteplats på EM 1985 till exempel, borde ha varit en pallplats i stället.
Klockan närmar sig 20 och Anette och de andra masterssimmarna ska hoppa i vattnet. Kvällens träningspass är noga noterat på en vit tavla. Olika serier som totalt ger närmare 4 000 meter.
Anette tar plats på bana 8 och dyker i.
Hon har vant sig vid två återkommande frågor under sin karriär: Hur mycket tränar du? Och hur kan du simma så snabbt, du som är så liten?
Så vad svarar du?
– Att jag har en bra grund att stå på efter alla meter jag simmade som ung. Och att jag inte har en aning om hur jag kan simma så fort. Jag är nog explosiv och full av energi helt enkelt.
Världens snabbaste 50-åring har förstås inga planer på att luta sig tillbaka och räkna rekord och medaljer. Årets VM går i Kazan, öster om Moskva och där planerar hon att vara på plats. Sedan följer EM i London 2016 och VM i Budapest 2017.
– Det krävs en rejält tung tränings-period för att lyckas, säger hon.
Hur känns det?
– Härligt! Det har jag inga som helst bekymmer med.