Jag vet att en del hävdar att jag har ett något komplicerat förhållande till domare. Det har jag inte. Eller. Kanske lite. Det kan hända att jag efter diverse bittra förluster från en karriär som snedsparkande mittback och frustrerad tränare på gärdsgårdsnivå någon gång tyckt att det varit domarens fel.

Det är ju sällan det.

Jag vet.

Artikelbild

Och nu sitter jag här på Stade Oceane i Le Havre, regnet slår mot rutan och luften har blivit något lättare att andas efter nattens blixtar och dunder, och funderar om det verkligen ska vara så här.

Eller ännu tydligare:

Ska det VAR-a så här?

Stefan Johannesson, som numera är domarchef på svenska fotbollförbundet, sa häromdagen i en intervju med Radiosporten att ”i framtiden kanske du inte har assisterande domare. Du kanske inte har domare heller.”

Artikelbild

Det låter som att fotbollen är på farlig väg. Att allt som borde vara självklart nu ska överanalyseras i ett litet rum. Att det letas fel som ingen sett. Vad är nästa steg? Spelare som styrs med någon slags joystick? Spelare som får slå om en passning om den blir fel?

Det är klart att det finns fördelar. Det förstår jag också. Och det här med att med en snabbkoll se om bollen är över mållinjen eller inte är kanon. Men se åtminstone till att begränsa vad som tittas på, för som det är nu blir det för mycket och VAR har mest skapat irritation under detta VM. Tycker jag.

Det är mycket på spel och rätt ska vara rätt. Visst. Men till vilket pris? Nej, det finns mycket med det nya domarsystemet som jag inte gillar. Moraliskt och för all del även upplevelsemässigt, om man nu kan säga så.

Hör det inte till idrottens DNA att utövare och funktionärer hela tiden ska göra bedömningar som på grund av den mänskliga faktorn faktiskt kan bli fel ibland? Är det verkligen bra för fotbollen att det pratas om millimetrar hit och dit och att alla, ibland flera gånger under samma match, får vänta på vad en datadomare säger? Ska det inte vågas ta några beslut längre?

Och frågan är om vi ens kan nå full rättvisa när inte domarna själva konsekvent använder verktyget på samma sätt. I en del fall är dessutom regelboken så oklar att det inte alltid blir rätt ändå.

Allt att vinna och inget att förlora är en klyscha som används alldeles för ofta. Men är det inte just så det känns för Sverige inför gruppfinalen mot USA? Seger ger självförtroende, en något mindre svår åttondel och en något svårare kvart. Förlust är inget att säga om mot så starkt motstånd och ger en något svårare åttondel och en något mindre svår kvart.

Win-win (eller pest eller kolera om man nu vill leka Mr Bister).

Men i ett mästerskap handlar det om att gå vidare från gruppspelet. Strunt samma hur det ser ut. Det lag som är bäst i början är väldigt sällan bäst i slutet.

Man ska inte glömma det.