Sya badar i sol, men den byiga vinden gör vårvinterdagen kall och ogästvänlig. Kristina Axelsson drar upp jackan så långt det går mot huvudet och huttrar till. Hon spanar ut över skidstadion och den lilla remsa med snö som fortfarande finns kvar – trots att vi är en bit in i mars går det fortfarande att åka längdskidor på skidstadion och spåren prepareras när vi gör intervjun.
– Jag har alltid representerat Sya SK. Det här är lite som hemma för mig, säger hon och kisar mot solen.
Det var här som Kristina gjorde sitt första träningspass sedan den otäcka händelsen i höstas. Den 13:e februari knäppte hon på sig skidorna och gav sig ut på ett kort pass. Ansträngningen var minimal.
– Känslan? Det var ren glädje att det gick att åka utan att ha ont, minns hon.
I början på oktober inträffade en händelse som kommit att påverka inte bara Kristinas skidsatsning, utan även livet i stort. Under ett träningslopp på rullskidor med skidgymnasiet i Ulricehamn blev hon plötsligt mycket trött och kände ett starkt tryck över bröstet. Hon satte sig vid sidan samtidigt som det flimrade vitt framför hennes ögon.
– Jag försökte ta mig ner till skolan igen, men jag trillade ihop och svimmade. Som tur var fanns det bilar som stannade och ringde efter ambulans som körde in mig till Borås, berättar Kristina Axelsson.
Det visade sig att skidtalangen från Skänninge har ett medfött hjärtfel som gjorde att ett kranskärl inte tillgodosåg hjärtat med tillräckligt mycket syre. Det är en mycket ovanlig åkomma och det gjordes många undersökningar innan läkarna hittade orsaken.
– Tur att de var så ihärdiga. Jag är jättetacksam för det, säger Kristina.
Trots att hon inte känt av någonting tidigare vet hon nu att kollapsen hade inträffat förr eller senare.
– Att det skulle ske någon gång var givet. Om jag inte hade tränat så pass mycket som jag gjorde hade det kanske skett i 30-årsåldern när man sprang efter bussen. Jag har haft en väldig tur att det gick så bra som det gick, det blev ingen påverkan på hjärtat som jag får lida av efteråt.
När hjärtat inte fungerar är det allvar. Kristinas hjärtfel var komplicerat och hade inte hjälpen dykt upp snabbt den där dagen i oktober kunde det gått illa. Riktigt illa.
– Jag har inte kunnat ta in att det var så allvarligt som det var. Det är så svårt att förstå, säger hon eftertänksamt.
Även om hon fysiskt sätt är i stort sett återställd finns andra sår kvar.
– Det har varit en jobbig resa mentalt. Jag är inte tillbaka i samma skick som jag var innan.
Har det psykiska varit den tuffaste delen?
– Ja, nästan. När det sker en så stor grej påverkar det mentalt. Det är en stor grej man ska ta sig igenom.
Tänker du på att det kan hända igen?
– Nej, det är mer att den stora förändringen gör att det blir påfrestningar på mig.
Har du varit rädd för att dö?
– Nej, det kan jag inte säga. Mer att jag har varit orolig inför operationen och att bli nedsövd. Men jag har hela tiden fått bra information och känt mig trygg. Allt har ju gått bra så här långt, jag tar hela tiden steg i rätt riktning.
Junior-VM var ditt stora mål. . .
– Ja. Den här säsongen kändes som min chans att göra något bra på JVM.
Att du missade det, har det smärtat mest?
– Kanske.
Efter den lyckade operationen strax före jul kan hon nu äntligen se framåt, mot försäsongsträningen och nästa säsong. Redan den 1 maj räknar hon med att kunna gå för fullt på träningspassen och målsättningen är att stå på startlinjen i säsongspremiären i Bruksvallarna i november.
– Själva hjärtat läker rätt fort, det stora är bröstbenet som läkarna var tvungna att öppna upp. Men även det har läkt bra och jag har inte ont längre. Själva rehabiliteringen har gått snabbare än tänkt, förmodligen för att jag är ung och vältränad. Får jag bara träna fullt ut så kommer jag komma tillbaka till min tidigare förmåga ganska så snabbt, säger Kristina Axelsson.
Målsättningen med nästa säsong?
– Jag har inte satt upp några prestationsmål utan försöker ta det vecka för vecka och stegra träningen successivt. Men det är klart, U23-VM nästa vinter skulle vara kul att åka.
Kristina Axelsson gör sin sista vår på skidgymnasiet i Ulricehamn. Efter studenten hoppas hon kunna fortsätta plugga, civilingenjörsprogrammet i Trondheim lockar. Universitetet har ett bra rykte och goda träningsmöjligheter vilket gör att hon kan fortsätta satsa fullt ut på sin skidåkning.
– Jag vill ge det en chans. Tycker jag inte att det är lika roligt när jag kommer tillbaka får det vara så, men jag har insett hur kul jag tycker att det är och att jag saknat skidåkningen när jag varit borta.