Jag har skrivit det någon gång tidigare, men jag har en förkärlek för siffror. Kalla mig nörd. Siffernörd. Ge mig ett nummer och jag glömmer det aldrig. Eller en siffra ska jag kanske säga, så att ingen får för sig något annat.
Nu ska jag aldrig glömma 12.30,74.
Nils van der Poels guldtid och världsrekord från Peking.
Skridskons superstjärna är en fascinerande människa. Och idrottare. Han åkte till Kina för att ta dubbla guld, åker därifrån med fullbordat uppdrag och alla som är överraskade räcker upp en hand. Många hade vacklat för pressen, men 25-åringen från Trollhättan gjorde förstås precis som man ska göra.
Med en slags mental självklarhet omfamnades favoritskapet samtidigt som han framhöll att det faktiskt finns viktigare saker i livet och att han inte rädd för att förlora. ”De allra flesta människor har inte vunnit OS-guld och mår ganska bra ändå”, sa han i en intervju och…ja, hur många idrottare uttrycker sig så?
Nils van der Poel gör det.
Eller så här om den vansinnigt hårda träningen (det snackas om 40 timmar i veckan): ”På den stigen som man går så får man uppleva alldeles fantastiska saker, även fast det är uppförsbackar så är det också väldigt fin utsikt när man har kommit upp.”
Och efter uppgifterna om att Nederländerna försökt att påverka ismakarna i Peking: ”Detta är den största skandalen i vår sport. Vi har fall av doping i vår sport. Jag ser inte att detta skulle vara mindre allvarligt.”
En gång till: hur många uttrycker sig så?
Nils van der Poel är befriande ärlig, går sin egen väg och har fått det att snackas skridsko i svenska hem som det inte gjorts sedan Tomas Gustavsson tog dubbla guld i Calgary 1988. Med tre varv kvar av 5 000-metersloppet i söndags krävdes inga expertkunskaper för att se att det inte såg något vidare ut.
Kungen av kurvor krängde och slängde, men när det som bäst behövdes var det en brutal uppvisning och bara på slutvarvet var han en och en halv sekund snabbare än andraplacerade Patrick Roest. Det är en hel evighet i sådana här sammanhang.
Nu, på dubbla distansen, var det inget snack.
Som väntat.
För någon tiondel var det hjärtat i halsgropen, men inte ens ett felskär satte stopp för hans framfart och avslutningen var om möjligt än mer magisk den här gången. Bland det värsta jag varit med om. Under 30 sekunder på de tolv (!) avslutande varven. 28,6 sekunder på det sista. Efter 9 600 meters slit i benen.
Världsrekord och guld igen för Sveriges just nu häftigaste idrottare.
12.30,74.
Jag ska inte glömma det.
Såg någonstans att svenska ishockeyförbundet tror på OS-medalj för Damkronorna i Milano. Hm. Kom in i matchen, säger jag. Det såg ut som väntat i kvartsfinalen mot Kanada, det blev 0–11 och det kommer att ta längre tid än bara några år för att hitta tillbaka till världstoppen.
Det är för mycket kring den svenska damhockeyn som för länge har skötts för dåligt.
En sak till bara: vilken klass och pondus på Henrik Lundqvist i OS-studion. Wow!