Det känns i luften. Laddningen ligger där. Som på invigningen i Sotji igår.
Där satt Vladimir Putin och klappade åt sina ryska kämpar, och strax intill satt Alexandr Lukasjenko och klappade åt sin vitryska.
Säg inte att det bara är idrott.
Tankarna och känslorna far iväg längre än så, långt ifrån idrottsarenorna. När ledarna vill visa upp makt, styrka och enighet, tänker jag mer på deras länder, deras folk, som gömmer sig bakom denna glättiga OS-scen.
Ändå, eller rättare sagt just därför, var det som vanligt ståpäls för mig när ryska nationalsången sjöngs. Den här gången mycket vackert av en manskör. Jag tokälskar den, just för att den berör så, att den kombinerar det pampiga, stolta med så mycket sorg och vemod.
Musik ska ju beröra och när jag hör de ryska tonerna tänker jag alltid på landets historia, dess folk, och blir lika omtumlad varje gång.
Det jag kommer minnas mest från Sotjiinvigningen är ljusshowen. Den var verkligen på en ny nivå.
Men invigningar i all ära, så länge inmarschen finns där, den så långrandiga inmarschen, kommer jag alltid lämna dem med en gäspning.
Jag vet, London var fantastisk, en oslagbar musikuppvisning, men även där hann jag komma ned i varv innan det var över, på grund av alla vandrande, vinkande, färgglada olympier.
Skönt därför att spelen nu drar igång på allvar.
Med tävling.
Visst, personliga favoriten Jevgenij Plusjenko har redan varit tävlat i konståkningens lagkval, men det är först när jag ser Charlotte Kallas blick på startlinjen idag som jag tänder till.
OS, längdskidor, Kalla – hetare blir det inte.
Glöm guld. Inte en chans att någon rår på Marit Björgen.
Tar Kalla medalj är det bra.
Björgen är en superstar. En av de mest överlägsna alla kategorier inom idrotten. Allt talar för att hon pallar trycket i Sotji och vinner alla individuella distanser hon ställer upp i.
Kalla är bättre än på många år. Inte sedan OS-guldåret 2010 har hon visat samma form. Skillnaden nu är att gulddistansen 10 km fristil inte finns med.
I dag är det skiathlon, 7,5 klassiskt och 7,5 km fristil. Den optimistiske ser förstås jättemöjligheter om Kalla är med in till skidbytet, men hos mig vinner realisten. Björgen är för bra.
Men oj vad jag skulle älska att ha fel – och oj vilken bragd det vore av Tärendötjejen.
Låt oss hoppas på det.