Att gå från fjärdeplats i Vancouver till inte ens kvartsfinal i Sotji hade varit för dåligt.
Oavsett vilket lag Sverige får möta i kvarten tror jag det tar stopp. Skillnaden mellan de fyra bästa och övriga lag har tyvärr vuxit. Hoppas jag har fel. Jag hoppas alltid jag har fel när jag är pessimistisk kring svenska chanser.
Årets svenska lag saknar verkligen forna stjärnor som Maria Rooth och Erika Holst. Tunga, dominerande, spelskickliga spelare som ledde laget både på och utanför isen.
Nu är det Jenni Asserholt, LHC-forwarden, som har den rollen.
Hon gör det bra, men är inte samma världsklasspelare som ovannämnda Rooth och Holst.
Och Sverige är inte längre ett världslag som kämpar om medaljerna.
Tråkigt men sant.
Men ändå, låt oss glädja oss segrarna hittills. Först Japan och nu mot Tyskland, där målen kom till slut i sista perioden. Tur för svenskorna att Kim Martin Hasson visade sin klass och stod upp som hon gjorde när tyskorna skapade sina lägen när Sverige bara ledde med 1-0.
LHC-målvakten visade att det stämmer som Leif Boork sa till mig igår, att det är ett lyxproblem att välja mellan henne och Valentina Wallner.
Jag tror att Wallner är tillbaka mot Ryssland på torsdag.
Om det varit drag på läktaren i de här två första matcherna, för det har det, runt 3 000 åskådare på båda, så lär det bli ännu bättre då.
Häftigt för tjejerna med den festen.