Och framför allt: LHC-spelarna visade hjärta, stod emot det enorma publiktrycket på Hovet, och kämpade som vore det en match om livet.
Vore jag LHC-supporter, vore jag en av de som i lördags skanderade "Visa hjärta LHC!", skulle jag därför vara nöjd.
Inte tjoho-nöjd, det blev trots allt förlust, men nöjd med att hoppet finns kvar - hoppet att undvika kvalserien. Nu har Djurgården en poängs försprång med nio poäng kvar att spela om.
Det lag som i går förlorat under ordinarie tid hade fått kvala om ett par veckor. Så kände jag. Så viktig var matchen. Så såg det också ut när dramat väl var igång.
Två sargade lag som båda ofta hade förtvivlat svårt att få pucken ur egen zon.
- Krampaktigt, sa Mats Weiderstål, förre LHC-tränaren.
- Ångestladdat, sa Björn Eriksson, förre landshövdningen.
Jag trodde Djurgården skulle komma ut stenhårt. Så som man vant sig vid de senaste åren. Men efter en säsong minst lika problemfylld som LHC:s saknades självförtroendet. Forceringen kom först i tredje perioden, efter pausen som följde Robin Figrens 0-1 i slutet av andra.
Då kokade det fullsatta Hovet, hemmapubliken eldade på så som bara en publik anförd av Sveriges bästa hockeyklack kan göra, och till slut kom den väntade LHC-utvisningen (Ivan Majesky) och det lika väntade djurgårdsmålet (Mathias Tjärnqvist).
Då kunde LHC vikt ned sig, så som vi sett laget göra många gånger i vinter. I stället slet man tiden ut, de åtta och en halv minuterna av ordinarie tid och de fem minuterna av förlängningen.
Där ska LHC och dess supportrar se sitt hopp, det positiva att bygga vidare på.
Där visade LHC hjärta.
Ett hjärta jag förstår inte är lätt att få i balans under dessa pressade förutsättningarna. Vare sig för ledning, spelare eller supportrar.
Som Björn Eriksson sa under vårt paussnack:
- Jag förstår om Mike Helber och grabbarna är som lakan i ansiktet. LHC är viktigare för Linköping än Djurgården och AIK är för Stockholm - tillsammans.
Oavsett vilket lag, LHC eller Djurgården, som får kvala så tror jag båda lagen spelar i elitserien nästa år.
Jag har inget belägg för det, inget som lugnar någon inblandad - det är bara en magkänsla, en bestämd sådan från en sportjournalistmage byggd på hamburgare.
På lördag kan LHC:s säsong vara slut - i början av april vet vi om min mage hade rätt.