Vi träffade Kristin och hennes pappa Jan Björfeldt för nästan exakt ett år sedan. Då hade Kristin just kommit hem från VM i längdskidor för funktionshindrade i estländska Otepää. I bagaget hade hon en bronsmedalj och två fjärdeplatser. Sedan dess har det blivit flera träningsläger med skidlandslaget.
Nu är det dags för VM igen. På svensk mark, i Klövsjö. I dag står Kristin på startlinjen i skateloppet över fem kilometer. På fredag blir det sprint, 1,2 kilometer, och på söndag 10 kilometer klassiskt.
Utöver skidåkningen har Kristin fortsatt att träna löpning. Hon har ett flertal svenska rekord på olika distanser, guldmedaljer från SM på såväl 10 000 som 5 000 meter samt i terränglöpning. Landslagsledningen i friidrott har förstås fått upp ögonen för den östgötska talangen och nu är hon kallad till VM i Portugal – bara en månad efter skid-VM!
– Ja, det är ju rätt häftigt. Det är inte många som får vara med om det, säger Kristin.
Hon är lugnet själv i vanlig ordning. Att hon ska tampas med världens bästa bara ett par dygn efter vår pratstund är inget som märks.
– Jo då, det är lite nervöst nu, säger hon. Jag vill mest iväg och få det gjort. Men jag vet att när jag väl är på plats så kör jag bara, då finns bara jag.
600 träningstimmar
Hon har fjolårets bronsmedalj i tankarna. Målet är att förädla den ett eller två snäpp.
– Jag vill ha silver. Och skulle det bli ännu mer så blir jag överlycklig. Den känslan skulle jag inte kunna beskriva i ord ens om jag får uppleva den.
Två VM inom en dryg månad är smått fantastiskt.
Hur förbereder man sig för det?
– Man tänker inte, man bara gör!
Kristin ligger på mellan 550 och 600 träningstimmar om året. Pappa Jan lägger upp hennes program, i samråd med landslagscoacherna.
– Det är kul. För mig är träningen ett sätt att fördriva tiden, säger Kristin.
Hon kliar sin främste träningskompis, bordercollien Chaplin, på huvudet.
Han tycker nog att vår pratstund hemma på altanen i huset i Mjölby där Kristin vuxit upp, är alldeles för stillsam.
”Kan ni inte prata och kasta boll samtidigt”, tycks han tänka.
Han ska dock få sin motionsdos till kvällen. Lätt löpning står på Kristins schema och Chaplin kommer att vara vid hennes sida.
– Han är bra, men lite för smart ibland. Tycker han att vi springer för långt så tar han en genväg och sticker hem.
Skogen är bäst
Kristin har ett kognitivt funktionshinder. Det har stoppat henne lite i utvecklingen, ibland får hon leta lite i tanken efter ett särskilt ord, men mycket mer än så märks det inte på henne när vi sitter och pratar.
Till vardags arbetar hon halvtid på Östergötlands handikappidrottsförbund där hon hjälper till på kansliet. Arbetsmängden passar utmärkt ihop med träningsmängden.
Just Kristins träningsvilja, och det faktum att hennes kropp tycks tåla hård träning ligger förstås bakom framgångarna. Så fort hon är tillbaka från skid-VM gäller fokus på löpningen. Allra mest gillar hon att springa i skogen.
– Rätt som det är får man se en ekorre, det är härligt, säger hon.
På VM ska du springa 2,1 mil?
– Ja, det ska jag klara. Annars det ju ingen idé att åka dit.
Chaplin slår en hoppfull lov med fotbollen i munnen.
Han får vänta en liten stund till. Kristin ska fotograferas i landslagskläderna innan duon kan ge sig ut i spåret.
Först skiddressen, med Sweden tryckt på ryggen, sedan den blågula som hör till friidrotten.
– Puh, pustar hon framför kameran. Tänk de riktigt stora stjärnorna som har det så här jämnt. Lite uppmärksamhet är ju kul, men det måste vara jobbigt att inte ha något privatliv.
De riktigt stora stjärnorna i alla ära. Få av dem deltar i två VM på en dryg månad. Det ger stjärnglans på riktigt!