Emma öppnar dörren och bjuder in i ett litet rum i den del av stallarna på Mantorp där hon huserar. Kaffet står på och lussebullarna är framdukade. Simba, en rhodesian ridgeback, nosar på oss. Han är stor som ett föl och klädd i hästtäcke. Förstås.
– Ja, han fryser ju den gamle amerikanaren, säger Emma kärleksfullt.
Simba är speciell för henne. Hon fick honom av hästägarna i USA för elva år sedan och han har följt henne över havet, hem till Östergötland.
Han slår en lov kring bordet. En bulle vore ju gott.
– Down, mister!
Vi slår oss ner för att prata en stund om USA, Mantorp, hästar, proffskarriär och om att ha särskild blick och känsla för djuren. Sedan många år arbetar Emma M heltid med trav – tack vare slumpen.
Allt började för 17 år sedan. Emma gick i åttan hemma i Mjölby och var sjuk den dagen terminens praktikplatser delades ut. När hon kom tillbaka var det bara en plats på Mantorptravet kvar.
– Jag var ju tvungen att ta den. Men det var mycket, mycket motvilligt. Jag sysslade med ridning och då vet man ju att de som håller på med trav är hårda och elaka och tvingar hästarna att springa.
Efter två veckor hos tränaren Lennart Forsberg hade hon helt reviderat sin uppfattning och var fast i sporten.
– Inom travet finns så mycket kunskap att hämta. Och minst lika mycket kärlek till hästarna som inom ridsporten, säger hon.
Efter gymnasiet beslöt hon att ta ett sabbatsår utomlands och fick plats som hästskötare hos tränaren Jonas Czernyson i New Jersey och Florida. Därifrån fortsatte hon till Trond Smedshammer.
– Jag skulle stanna ett år, men det blev åtta. Jag fick vara med och träna de bästa hästarna i världen och det var förstås oerhört lärorikt. Bland annat hade jag hand om Triple Crown-vinnaren, Winsong’s Legacy.
2004 utsågs Emma till årets hästskötare i USA, nominerad av ägarna.
– Det var jättekul. Och riktigt hedrande, särskilt som jag inte är amerikanska.
Till slut fanns inga fler visum att söka och Emma återvände hem.
– Det var 2009 och jag kände mig ganska mätt på hästar. Jag tog lite ströjobb i Mjölbytrakten och fick för första gången en vanlig lön. Det var stort, jag hade ju aldrig testat den svenska arbetsmarknaden tidigare. Men samtidigt hade jag svårt att anpassa mig till det svenska samhällets lugna tempo. Jag ville ha fullt ös hela tiden.
För att fylla tiden började Emma hjälpa till på Mantorptravet igen.
– Och jag insåg ju förstås att det är hästar jag ska arbeta med.
Några hektiska år följde. Emma jobbade hos Jan Hellstedt. Dessutom fick hon och franske sambon Francois en son, Lucas.
– Här på Mantorp fick jag sköta mig mycket själv när Jan var hemma i Gränna. Jag trivdes och började känna att det var dags att ta nästa steg och bli egen tränare.
1 december 2014 fick hon sin licens. I dag tränar hon sex hästar åt flera olika ägare.
– När jag får en ny häst betraktar jag fysiken noga. Jag försöker se om den kan komma att få problem någonstans och hur jag kan förebygga det. Det är en känsla och förmåga som utvecklas när man arbetar mycket med hästar.
Emma selar vackra Staro Joplin. Hon ska ut på träningsrunda. Hon blir tre i år och Emma tror mycket på henne.
– Jag köpte in henne själv när hon var ett.
– Det är precis det här jag brinner för; att få fram unghästar som kan gå de klassiska loppen. Det är en speciell känsla när de gör sin första start. En skön stolthet på något sätt. Jag har upplevt det på andra sidan Atlanten. Och jag ska göra det igen.
peter.jigerstrom@corren.se