Det är mycket leenden när du träffar Andreas Edquist. "Jag tror att alla som gör den här idrotten har rätt så mycket pannben. Mig inkluderat", säger 35-åringen som till vardags jobbar på Saab.
– När jag var liten så testade jag judo lite och då i en paraverksamhet inne i stan. Men där var det barn med intellektuella funktionsvariationer och det gjorde det svårt för mig att passa in. Min funktionsnedsättning sitter ju liksom inte i huvudet och den verksamheten speglade inte mig, säger Andreas Edquist.
Det är en solig eftermiddag utanför Tinnerbäcksbadet i Linköping. Andreas hälsar glatt efter att han precis gjort sina 2000 meter i utomhusbassängen.
– Det här var nog ett av mina segaste simpass på länge. Jag har varit sjuk i två veckor och det märks i kroppen, säger Andreas och torkar av de sportiga glasögonen.
Det är bara någon vecka sedan Andreas blev uttagen i EM-truppen i paratriathlon. En stor milstolpe för en Linköpingskille som allt som oftast tävlat i de vanliga motionsklasserna.
I simmomentet har det gått utmärkt, men när det kommer till cykel och löpning så har Andreas medfödda höftproblem, och svaghet i benen, gjort sig till känna.
– Man vill ju vara så normal det bara går och därför, eftersom att jag kände att paraverksamheterna från när jag var liten inte passade mig, så tänkte jag inte att jag skulle kunna tävla i någon paraklass.
– Men sen fick jag en inbjudan till ett simläger av triathlonförbundet och på den vägen är det. Det var min vändning. Det var först då jag kunde träffa andra personer med liknande funktionsvariationer. Då fattade jag att det här kan jag satsa på, säger Andreas.
Triathlon-intresset började för Andreas först vid 25 års ålder. På chans hängde han med IK Nocout på ett par simpass och plötsligt stod Andreas där med både cykel, våtdräkt och löparskor.
– Jag skulle simma Vansbro och gick med i klubben för att få lite simsällskap. Efter Vansbro så såg jag att Nocout hade intervaller på bana och det hängde jag på. Sen var det inte långt till att satsa på triathlon, säger Andreas med ett leende.
Och Andreas funktionsvariation var inget hinder.
– Nej jag kände mig välkomnad från start. Även om jag var den ende med en funktionsvariation.
"Simningen är min favoritgren. Absolut. Det är där jag känner mig minst hämmad av min funktionsvariation", säger Andreas.
Vad har du fått för reaktioner när du tävlat?
– Det är väl främst när jag springer som det kan vara något. Det ser ibland ut som att jag bedriver någon form av gångverksamhet och då kan det vara barn som vänder sig om och tittar.
– När jag var på SM i Sala så var det ett barn som undrade varför jag inte sprang. Vad svarar man på det mitt i en tävling liksom?
Hur känns det att höra sånt?
– I början skar det ju litegrann i en. Absolut. Men nu har jag lärt mig och barn ser kanske inte riktigt hela bilden. Det är också det här jag vill göra.
Andreas tävlar i paraklassen "PTS3" som innebär en stående klass med måttligt påverkad koordination av kroppen
Andreas har idag fyra halva Ironman i bagaget (1,9 km simning; 90 km cykling; 21,1 km (ett halvmaraton)). Det kan säkerligen bli fler framöver.
Känner du dig som en förebild för andra med funktionsvariationer?
– Jättesvårt att säga. Det låter lite som hybris när man slänger sig med uttryck som förebild men säg så här, hade jag via någon annan fått veta tidigare hur parasporten är så kanske jag hade börjat med det för länge sedan. Nu är jag 35 och då får man liksom gilla läget, säger Andreas.
Landslagskillen packar in simväskan i bilen.
– Men jag hoppas kanske ändå att någon till med funktionsnedsättning vågar besöka Nocout. Det hade varit riktigt coolt, säger Andreas.