En människa är en helhet. Kroppen kan inte leva utan huvud och huvudet kan inte leva utan kroppen. En omöjlighet förstås med en sådan delning. Detsamma känns det som för mig när det gäller svensk innebandy.

SSL, de två högstaligorna, kan inte leva utan den breda basen i innebandy-Sverige. Men förbundets verksamhet skulle också kännas fattig och torftig utan de flesta av de bästa spelarna och lagen.

Det känns som att skilsmässan, som verkar vara oundviklig med tanke på hur förbundet och SSL-klubbarna pratar förbi varandra i rättighetsbråket, är en omöjlighet för båda parter.

Artikelbild

De kan inte leva utan varandra.

Jag tror inte ett ögonblick på det som utbrytarna vill kalla Premier floorball league. Det kan bara sluta i fiasko och katastrof.

När de 23 av 24 SSL-klubbar som i helgen beslutade om utbrytarligan dessutom vad jag förstår egentligen inte vill lämna förbundet så känns det inte riktigt realistiskt.

En stängd liga utan traditionell upp- och nedflyttning tror jag inte ens skulle fungera i fotboll eller ishockey i Sverige, så varför skulle det fungera i den marknadsmässigt ännu ganska outbyggda innebandyn?

Nu kanske det som sker nu ändå beror på att innebandyn just är marknadsmässigt outbyggd. Så låter det i alla fall på Linköping IBK:s sportchef Johan Fredriksson som inte tycker att det har hänt något under tio år med arbetet med att göra Sveriges högstaliga mer attraktiv.

Det förbundet kan göra i repressalier mot utbrytarklubbar är enligt förbundets hemsida att utesluta för illojalitet, inte ta ut spelare i landslag, det kan bli frågetecken kring bidrag och hallfrågor, och allt möjligt annat. Fredriksson avfärdar det med tomma hot och härskarteknik från förbundet. "Frågan är om vi släpper spelare och om de vill vara med i landslaget", kontrar Johan Fredriksson på den långa listan som förbundet offentliggjort.

Frågar ni mig är allting förhandlingar och taktik där två parter försöker pressa varandra till att gå med på vad den andre vill.

Det jag ser, om utbrytarligan skulle bli verklighet, är ett svårt första år, och sedan ingen väg tillbaka om de skulle ångra sig. Vill klubbarna i förbundets nya högstaliga i så fall ta steget ned igen?

Orimligheten i de flesta konsekvenser av en utbrytarliga, förbundet är också en stor förlorare då det förstås inte har råd att förlora hela toppen av sin verksamhet, gör att parterna nu måste sluta prata förbi varandra och i stället starta en dialog om rättigheterna, en dialog som bär framåt. Om den dialogen inte kommer i gång blir det ett inbördeskrig i en av Sveriges största sporter, ett krig som skulle drabba många fler än bara de som bråkar. Jag räknar därför med att saker och ting löser sig under våren. Förbundet måste släppa sin prestige och utbrytarna kan inte räkna med att få allt man önskar.