Det är inte alldeles lätt att boka en intervju med Fredrik Larsson. Första tiden jag föreslår ska han åka till Stockholm tillsammans med sin sambo och där överraska henne med att fria.
-Så den dagen har jag inte tid!
Jag förstår.
Mitt nästa förslag förkastas också. Då har Fredrik och hans blivande fru (för ja fick han förstås, det är bekräftat i skrivande stund) till barnmorskan. I februari ska de bli föräldrar för första gången.
Tredje tiden?
-Absolut. Välkomna!
Ofattbart mycket tid
Vi letar oss på slingriga vägar till Nässja utanför Vadstena. Grusvägar och barrskog, sedan ser vi huset och de vackra vyerna över slätten som öppnar sig där trädgården slutar. En vacker plats att samla kraft inför kommande stortävlingar.
Det är en smula rörigt i vardagsrummet, ursäktar Fredrik.
-Jag håller på att bygga om sovrummet tills barnet kommer så vi har lagt ut grejerna i soffan. Bor man litet är varje kvadrat viktig.
Fredrik lägger ofattbart mycket tid på sin träning. Och lika ofattbart mycket tid på sitt arbete som urmakare. Han har verkstaden i ett hus på tomten och där servar han urverk i mellan 70 och 80 timmar i veckan.
-Jag vill gärna tro att mitt yrke hjälper mig i skyttet. Jag är van att sitta helt still med en lupp i ögat och koncentrera mig timma ut och timma in.
Beskriver lyriskt
Fredrik har tränat och tävlat i skytte sedan han var sju år gammal. Han har det i generna från sin morbror, sin pappa, sina kusiner och sin bror.
-Jag försökte hålla upp under några år, säger han. Men det gick bara inte att vara utan.
Han beskriver närmast lyriskt känslan av att vapnet är en del av honom själv. Hur han plockar upp bössan och allt runt omkring plötsligt blir sekundärt.
-Just då finns ingenting annat!
Fredrik har tävlat med luftgevär, k-pist, korthålsgevär och mauser, men det var när han bytte till hagelgevär och lerduveskytte som han riktigt hittade hem.
-Jag har alltid haft talang för skytte men aldrig riktigt nått landslaget, säger han. Nu vet jag att det är lerduva som är rätt för mig.
Siktet är inställt på OS. Om knappt fem år, 2016 i Rio de Janeiro, ska Fredrik vara på topp. Då är han 45 år gammal och lär ha samlat på sig all erfarenhet och rutin han behöver. Till sin hjälp i satsningen har han den förre storskytten Anders Berglind från Karlstad, tränaren Tommy Hallberg från Norrköping samt mentale coachen Torbjörn Lindblom (som även sköter LHC:s mentala träning).
Därtill har Fredrik ytterligare en fördel -han älskar att träna.
-Jag kan stå en hel dag och bara skjuta. Det är inte många som klarar det. De flesta blir trötta redan efter 200-300 skott. Jag skjuter lätt 1 200. Mitt mål är att vara i världseliten om fem år och sedan hålla mig kvar där i minst tio till.
Perfektionist
Vi går ut i trädgården, beundrar Fredriks nylagda plattyta på vägen mot baksidan. På ena sidan ligger skogen nära, på andra sträcker sig åkrarna mot horisonten.
Fredrik har förvandlats från civilklädd urmakare som just bjudit på kaffe hemma vid köksbordet till målinriktad tävlingsskytt. Perfektionist ut i fingerspetsarna.
Vapnet är specialbyggt i Tyskland. Hans hand är avgjuten i stocken så noga att till och med ådringarna syns. Det ligger förstås perfekt på plats.
Glasögonen är för dagen orangefärgade. En annan dag, med annat ljus hade han valt lila eller vad som krävts för att se allra bäst just då.
Han lägger an och beskriver hur ett tävlingsmoment i disciplinen skeet går till. Man skjuter från åtta olika plattor i en halvmåne. Duvorna kommer från ett eller två håll. Han fortsätter med att berätta hur han delar upp en tävling i olika moment.
-Först lyssnar jag på musik och tar en promenad, låter andningen ändras så sakta. Sedan skärmar jag av mig, kanske sätter mig i bilen en stund och skjuter en mental serie. Sedan försöker jag att bara vara innan jag går bort till skjutbanan, provanlägger vid tre plattor och bygger upp fokus.
Han skrattar till och är tillbaka på gräsmattan bakom huset i Nässja.
-Jag är nog nästan lite knäpp. Men jag ska nå mitt mål. Ända sedan jag var liten har det varit att skjuta i olympiska spelen.