Det ska väl sägas direkt att en grådisig dag i slutet av november när termometern visar plus fyra grader och det duggregnar inte är den perfekta dagen för vårt test.
I alla fall inte om man ska ge en helt rättvis bild av en av Vätternrundans förhoppningar med den nya bansträckningen. Nämligen den att loppet ska bli vackrare och på så vis förhöja upplevelsen för deltagarna.
För under de förhållanden som rådde när jag i onsdags trampade en del av den nya sträckningen så är det svårt att kalla det för vackert.
Ord som bistert, skitigt, blött och eländigt passar betydligt bättre för att beskriva hur det var. Däremot är jag helt säker på att den del jag nu cyklade kommer vara fantastiskt vacker under den ljuva blomstertid som råder i juni.
Nu cyklade jag bara de knappa tre milen från Askersund till Godegård. Det är nämligen den enda delen av sträckan som jag inte hade cyklat tidigare.
Dessutom är det den delen som flest kommenterat i diverse forum efter att beskedet om ändrad bansträckning kom.
Orsaken till det är stigningen upp till Zinkgruvan som fått en och annan cyklist att spekulera i om hela upplägget för loppet måste ändras.
Vi återkommer till den där stigningen om en stund. Den är värd att vänta på.
Den nya sträckningen bjuder inte bara på nya vyer och backar. Den innebär också att Vätternrundan blir längre.
När jag gick i mål i år så visade min Garmin-klocka att jag hade avverkat 297 kilometer. När jag nu med samma klocka mätte den nya bansträckningen de sista milen in mot mål så visade den att loppet nu blir 315 kilometer.
Det blir alltså ytterligare 18 kilometer att ta sig an. Dessa kilometer bjuder också på ett antal extra höjdmeter klättring.
Närmare bestämt 128 stycken enligt min klocka. Från 264 på den gamla sträckan till 392 på den nya.
Det smått jäkliga är att merparten av dem avverkas på de knappa två milen från Askersund upp till Zinkgruvan. Den biten kommer bli något att bita i. Inte minst med tanke på att man redan har trampat 25 mil när man kommer till Askersund.
Det hade inte jag gjort när jag i duggregnet rullade ut ur Askersund. Däremot hade jag inte suttit på cykeln på två månader så jag tänkte att det jämnade ut det hela. Inte minst i kombination med den något kyliga väderleken.
Efter att ha fastnat i en bilkö, vilket gav tydliga minnesbilder av hur det har sett ut på vägen på den tidigare bansträckningen, på väg ut ur Askersund så vek jag av mot Åmmeberg.
En fantastiskt trevlig cykelväg. Bred och med bra beläggning och framför allt i stort sett helt utan trafik.
Och när jag passerade en sjö så satt jag huttrandes och tänkte på hur fint det kommer vara där i juni. Den tanke hade jag kvar när jag passerade Åmmeberg och en bra bit upp mot Zinkgruvan.
Sen kom den. Backen som jag tror både kommer spräcka klungor och få mjölksyran att nå helt oanade nivåer på deltagare framöver. Den är inte brant i jämförelse med Brattebro som tidigare var den mest fruktade backen de sista milen.
Men den är lång, duktigt lång. En sån där seg rackare som aldrig tycks ta slut.
Planar dessutom ut lite då och då så att man tror att man är uppe på toppen för att sticka uppåt igen bakom nästa sväng.
Upp genom det sköna Dalby, som torde kunna bli en publikplats av rang, lär det svida bra i låren i sommar.
När man väl kommer upp till Zinkgruvan och viker av mot Godegård så blir vägen betydligt smalare. Och nerförsbacken jag hade förväntat mig låter vänta på sig. Den kommer en dryg kilometer innan Godegård och är välkommen.
Väl framme i Godegård, där den sista depån mycket väl kan hamna, är det tre mil kvar till målet på Vätternpromenaden.
Under de milen så ska ytterligare 115 höjdmeter klaras av. Även om det inte finns någon riktig backe härifrån in till mål så kommer de kännas varenda en. Kanske allra mest den som dyker upp någon kilometer innan man kommer ut på riksväg 50 och tar vänster in mot Motala.
Vad tycker jag då om Vätterrundans nya sträckning? Ja, så mycket är ju klart att den bitvis är betydligt tuffare än den gamla.
Men också säkrare. Under den timme det tog mig att trampa från Askersund till Godegård så såg jag kanske 20 bilar.
Det säger egentligen allt. Kan jag känna mig trygg så gör det inget om det är lite jobbigare.
Men ett par extra träningsrundor får det nog bli.
