Mycket möjligt att en och annan tycker att det låter som ett märkligt resonemang, men tänk efter en gång till och jag tror att ni förstår vad jag menar. Ett fjärde SM-guld skulle vara betydelsefullt och ruskigt starkt – men att komma ut i Europa och få spela i Champions league igen skulle betyda ännu mer.

För det krävs en andraplats.

Minst.

Artikelbild

Pratade med Olof Unogård, tränaren, om det här häromdagen och han var inne på samma linje när han sa att "det svider enormt i våra själar att inte få vara med och spela i Europa. Det är där vi ska vara."

Å andra sidan, om man nu ska leta något positivt med det som i grunden är negativt, så är det kanske just i år som man faktiskt inte ska vara med. Dels för att laget knappast är tillräckligt starkt för att konkurrera på allvar och dels för att ett antal färre matcher under en redan intensiv höst kan bli en avgörande faktor i allsvenska guldjakten.

Det om något gör att jag tror att toppstriden till slut kommer att stå mellan LFC och Rosengård.

Söndagens tre poäng mot just Göteborg kändes som det dubbla och innebar att lagen bytte plats i jämna toppstriden. 21 LFC-poäng av 33 möjliga under första halvan borde ha varit några till, definitivt är det så, men samtidigt går inte att klaga på läget.

Artikelbild

LFC har satt sig i skön sits inför fortsättningen och när Paul Lindvall, ordföranden, pustade ut efter 92 minuter på Linköping arena var det en suck av lättnad som hördes hela vägen in till stan.

Det finns vinster som betyder mer än andra och det här var en sådan.

På samma sätt är det med mål.

Det sägs att mål förändrar matcher och mål förändrar även spelare. Det finns många exempel, men sjutton vet om inte Stina Blackstenius är det allra bästa. Det såg vi i VM och det såg vi nu igen.

Hårt jobb hela tiden, men ovän med bollen och ärligt talat inget vidare i 70 minuter. Men så kom målet efter en stark djupledslöpning med motståndarna lämnade bakom sig – och under resterande del av matchen var det som om anfallaren klonat sig till själv en vassare version. Med ett helt annat självförtroende, med ett helt annat steg och med en helt annat spel.

Mimmi Larsson stod för passningen till målet och ska också hyllas. Bäst på plan i min bok. Utan Kosovare Asllani är inte LFC lika kreativt, men förändringen till en 3–4–3-formation var rätt väg att gå för att få ut mer av fler spelare. Nu var det inte ett dugg flashigt, men det var kontrollerat och gediget.

Det kan räcka långt det också.