Han tar ett klunk av kaffet på fiket i centrala Linköping.
Landslagscentern var med och tog SM-guld med LVC våren 2017, men flyttade därefter till tyska TSV Herrsching. Nu är han tillbaka – och på lördag är det premiär i volleybollens elitserie. Målet är klart: att återigen få jubla med guldhattar på.
– Bara sedan i fjol är halva startsexan utbytt och vi är inte riktigt samtrimmade än. Men jag tror absolut att det blir bra. Viktigt att vi fick in (Johan) Isacsson som tränare igen. Samtidigt är det många lag som blivit betydligt bättre, säger Wilhelm Nilsson.
Han är född och uppväxt i klassiskt volleyboll- och bordtennisland. I halländska Falkenberg.
– Jag började ganska sent. Inte förrän jag var 14. Jag växte väldigt snabbt, ett tag flera centimeter i månaden och det var ganska tufft att som redan som 14-åring vara 1,96. Efter bara tre och en halv månad med volleybollen fick jag vara med på ett förberedande ungdomslandslagsläger. Då var jag bara lång och inte så duktig, men så länge du är lång kan du kanske bli duktig också.
Så blev det.
24 år ung har han redan upplevt mycket, bland mycket en proffstillvaro i både Belgien, Portugal och Tyskland.
– Helt olika upplevelser. I Belgien var jag så ung och kom direkt till en Champions league-klubb. I Portugal bodde jag på Azorerna och det var förstås ett jätteäventyr. I Tyskland hade vi ett kanonlag, jag trivdes väldigt bra och spelade varje match i en riktigt tuff liga.
Stort intresse för volleybollen?
– Ja, det är en helt annan grej än här hemma. Vi spelade i en liten hall i en by nära München. När man kom dit två timmar före match var det 200 meter kö utanför. Det sas att hallen tog tusen åskådare, men det var ändå 1 500 där och de som inte kom in stod utanför och tittade i fönstren. Våra matcher var stora fester för hela byn.
Så är det inte i Sverige.
– Jag kan förstå att det inte är fullsatt i Sporthallen om LVC möter Södertelge, vinner med 3–0 och det tar 50 minuter. Nu är det ett nytt serieupplägg med fler tuffa matcher och tillsammans med en jämnare serie hoppas jag att intresset ska öka. Folk verkar trivas när de väl är där.
Han gjorde en mycket stark säsong i Tyskland och en klubb i högsta ligan i Frankrike ville ha honom dit. Men valet föll ändå på Linköping – för att kunna kombinera volleybollen med fyra års studier till civilekonom på universitet.
– Jag hade tänkt tanken tidigare och i stort sett bestämt mig för Linköping. Men så dök det här med franska klubben upp sent, jag fick bara 16 timmars betänketid så det blev ett sömnlöst dygn. Men det kändes helt rätt att satsa på studierna också.
– Nu vet jag dessutom hur livet ser ut i fyra år framåt och det är helt klart annorlunda. De senaste sex–sju åren har jag inte vetat i juni vart jag ska vara i augusti. Det finns en charm i det också, men nu känns det bra att ha den tryggheten.
Det han gör vill han göra bra. Inte halvbra. Det gäller det mesta i livet. Vinnarskallen finns där och är allt som oftast påkopplad.
– Jag har nog en vinnarmentalitet från volleybollen som jag kan ta med till studierna. Jag hoppas det i alla fall, säger han.
Är du dålig förlorare?
– Jag är nog både dålig förlorare och dålig vinnare. Det kan vara tjurigt på träning också när uppvärmningslekar blir till allvar. Haha. Men jag tycker det är bra. Jag tror att svenska lagidrotter ligger efter när det gäller mentaliteten på träningarna. Det är för många som är konflikträdda.
– Vi får lära oss att man inte ska bråka på träning och med sina lagkompisar. Så är det inte utomlands där det ofta blossar upp bråk på träningarna. Folk kan ta strypgrepp på varandra...och så går de ut och käkar middag tillsammans efteråt.
– Nu försöker vi jobba mycket med sånt och pratar om att ställa krav på varandra. Sätter du ett krav på någon annan måste du själv leva upp till det. Det var framgångsrikt när jag var här senast, säger Wilhelm Nilsson.