Vårsolen skiner från en nästan klarblå himmel när vi under en håltimme slår oss ned på en bänk utanför gymnasieskolan där LVC-tränaren jobbar som SO-lärare för ungdomar som kommit till Sverige som flyktingar.
57-åringen är sig lik.
Född och uppväxt i Stockholms förorter och utbildad till både nationalekonom och idrottslärare, men mer än något annat har livet präglats av volleyboll. Som spelare med i historiska landslaget som 1989 spelade EM-final i Globen och sedan proffs i Tyskland, Frankrike och Turkiet. Som tränare verksam i Grekland, Belgien, Danmark och Tyskland.
Lägg därtill många år på svensk mark, som förbundskapten i 14 år och med SM-guld med Sollentunas damer och Linköpings herrar. Nu är siktet inställt på ett till. Efter förlusten i första finalmatchen mot Hylte i söndags behöver LVC vinna torsdagens hemmamöte för att inte hamna riktigt illa till.
– Vi måste spela bättre. Block, försvar och attack efter försvar, säger tränaren.
Under säsongen har du pratat om att många i volleyboll-Sverige inte gillar er. Varför är det så?
Han blir tyst för några sekunder. Funderar samtidigt som han kisar mot solen.
– Dels har vi ett bra lag med spelare varit klubben trogen i många år. Det är inte så vanligt längre. Nu är det många som sticker för ”a few dollars more”. Sen irriterar sig folk på att vissa spelare har tackat nej till landslaget och det finns en och annan som tycker att ”vad fan håller de på med i Linköping”?
Är ni obekväma?
– Vi säger vad vi tycker. Även till domarna. Det är ingen kontaktsport, men volleyboll kräver energi och då måste det låta därute. Då blir folk irriterade. Det är svenskt kynne och allt ska vara lagom. Det är jättetråkigt.
Vad tycker du själv om landslagsbråket?
– Jag har inte sagt till någon att de ska skita i landslaget. Men jag kan förstå att spelare gör det när inte det satsas mer. Det är ingen hemlighet att jag är besviken på förbundet.
Han är inne på första året på andra LVC-sejouren och även om inget kontrakt är påskrivet så räknar han med att fortsätta.
– Jag hoppas att vi kommer överens. Det är min tanke, säger han.
Är du volleybolltränare om tio år också?
– Jag hoppas det. Som tränare är du försäljare och även om du är trött, sjuk eller vad det är så måste du gå först och visa att du är pigg. Det kan inte vara som i Turkiet. Jag var där i fyra år och inte en enda träning började på utsatt tid.
Grekland då?
– Du skriver ett fint kontrakt och sätter upp det i köket, men det är sällan som du får ut alla pengar. Minst tio procent får du räkna med att förlora. Det ska du veta innan.
Men det finns också en nackdel med ett kringflackande liv i idrottens tjänst. Flickvännen Mia jobbar som naprapat med egen praktik i Stockholm och det är inte alltid som det blir så mycket tid tillsammans.
– Senast var hon här över påsk. Då får man passa på att göra lite kvalitetsgrejer. Den här våren…jag har inte varit hemma i lägenheten i Stockholm på två månader. Men jag klagar inte. Jag vill inte byta.
Du har varit utomlands i många år. Var är det bäst att leva?
– Vi har det bra i Sverige. På många sätt. Köper du en liter mjölk här vet du att den är färsk. Sen kan jag sakna värmen. Januari och februari, när det är mörkt och kallt, är tunga månader.
Han skrattar.
– Men titta på hur det ser ut i många länder där vädret nästan alltid är bra. Där fungerar inte samhället för att folk vill göra annat. Titta på Grekland, titta på vissa delar av södra Italien. Det är fascinerande, säger Johan Isacsson.
Han är intresserad av omvärlden. Av politiken och samhällets utveckling.
– Ibland kan jag önska att jag var född i ett annat årtionde. Att verkligen ha fått vara med när det svenska folkhemmet byggdes. Att ha fått uppleva mer av det omvälvande som hänt i världen.
Jag hörde något om att du gillar boxning och Muhammad Ali.
– Jag är fascinerad över hans historia. När han efter segern i Manilla säger att ”vi åkte ned som champions, både Fraizier och jag. Vi åkte hem som två gamla män”. Inför matchen mot (George) Foreman var Ali rädd, gick till en spåkvinna och kom tillbaka som ett lejon. Det du.
Är du likadan som tränare och lärare?
– Nej, men man kan lära sig av båda. Du måste anpassa ditt ledarskap. Jag kan inte stå och skälla eller kasta bollar på Martin Larsson, som jag har tränat i hundra år.
Det har hänt att du kastat bollar på spelare med andra ord?
– Haha…kanske någon gång när man var lite mer hetlevrad.