Vattenflaskan och matlådan slänger han upp på bordet, träningsväskan läggs på golvet. Erik Sundberg har småstressat från jobbet till sporthallen för att hinna med både intervju och träning, men om ni tror att det får honom på dåligt humör tar ni helt fel. Erik Sundberg ler mest hela tiden.
– Mitt jobb alltså . . . det är helt underbart. Jag har haft tur som jobbar med jättebra kollegor. Faktum är att jag har min gamla syslöjdslärare som chef, säger han och skrattar.
Tidigare var det bara volleyboll i Erik Sundbergs liv, men sedan augusti jobbar han också på Tornhagsskolan med barn i årskurs ett. Det är en tjänst på 75 procent som gör att han kombinera "vanligt" jobb med volleyboll på högsta nivå.
– Jag behövde något vid sidan av. Även om jag klarar mig på lönen från volleybollen så kändes det viktigt med någon annan sysselsättning. Det är inte alltid en dans på rosor, men jag är aldrig sliten när jag kommer till träningen och har fått träna på tålamod tack vare barnen. När det kommer fram en glad unge det första som händer på jobbet så glömmer man om man haft en dålig träning dagen innan, säger Erik Sundberg.
Ett bättre liv vid sidan av volleybollen är förstås en del av förklaringen till 25-åringens succésäsong, men den stora biten handlar om att han äntligen fått vara skadefri. Fot- och knäbesvär har plågat Erik Sundberg under nästan hela hans karriär – ifjol gick det så långt att han funderade på att lägga av.
– Ja, det var en period när jag kände så. Men det vände när jag fick höra om laget vi skulle få och att Johan (Isacsson, tränaren) skulle komma hit. Johan har bra erfarenhet av olika gymprogram, det har varit till stor hjälp.
Resultaten har inte låtit vänta på sig. Erik Sundberg har med sin offensiva tyngd varit dominant i många matcher och det var ingen överraskning att han härom veckan blev utsedd till årets spelare i elitserien.
– Jag sa förra året att jag vill köra en säsong till. Det visade sig bli en toppsäsong. Jag har aldrig varit bättre än så här.
Då infinner sig frågan om proffsdrömmar.– Jag håller dörren öppen. Det lockar litegrann, det ska jag erkänna. Samtidigt skulle det kännas tråkigt att lämna det jag har nu, både med LVC och jobbet.