Poa Andersson i mitten av LVC-laget.
Som alla andra Linköpingsspelare var 23-åringen så klart besviken efter 0–3-smällen mot Hylte/Halmstad i volleybollens andra SM-final.
Men leendet var ändå inte så svårt att locka fram.
Det räckte med att nämna ordet final.
Poa Andersson gavs ingen speltid alls i segermatchen i Linköping i lördags, men fick nu hoppa in och tillhörde dem som kunde åka från Halmstad med högst betyg.
– Inte vår bästa match. Det kanske syntes? Det var bara stundtals jag kände igen oss och det var alldeles för sällan för att det skulle räcka. Vi är redan revanschsugna, sa hon.
För egen del?
– Jo, men det kändes ändå som att jag kunde göra något för laget. Det är tufft att kastas in, men för mig beror mycket på hur jag startar. Blir det en tuff start kan det bli kämpigt. Men jag är ganska van att komma in från bänken, så jag känner mig ganska trygg i det.
Hon har volleyboll i släkten och både pappa och mamma har spelat. Mamma till och med i elitserien hemma i Vännäs. Men aldrig SM-final eller så.
– Det är en stor dröm och så häftigt att få vara med om det. När jag var liten trodde jag aldrig att jag skulle stå här. Det är hur stort som helst, sa Poa Andersson.
Nu är du bäst i familjen.
– Det är jag. Haha.
Corren har tidigare berättat om hur hon kombinerar volleybollen med läkarstudier och just nu är det examensarbete som gäller.
– Man får deala lite med övriga som är med mig och forskar. Att jag tyvärr inte kan komma till labbet för att vi ska till Halmstad och spela SM-final.
Vinner ni på måndag i Linköping, förresten?
– Om vi gör.