Vinterns stora språkdiskussion har handlat om ordet hen - ett könsneutralt pronomen tänkt att kunna ersätta "han" och "hon". Barnboken "Kivi och monsterhund" av Jesper Lundqvist och Bettina Johansson satt fart på debatten. I dagarna kommer ytterligare en barnbok, "Känn med hen" av Anette Skåhlberg, med en mer kritisk infallsvinkel.

Till att börja med ska man göra klart för sig att hen har två olika användningsområden. Det kan för det första syfta allmänt på en person vars kön är okänt eller irrelevant. Här fyller det en funktion och täpper faktiskt till en språklig lucka. Man kan som skribent slippa klumpigheter som "han eller hon" och man kan undvika omformuleringar. Ett alternativ är ofta att skriva "den", men en del tvekar inför det när det handlar om en människa.

För det andra kan hen ersätta han eller hon när man talar om en specifik individ, vars kön är känt. Och det är här debatten hettar till.

Förespråkarna menar att hen bidrar till att människor, och kanske i synnerhet barn, bemöts som jämlika individer utan könsrollernas tyngande bojor. Det skulle då bidra till en friare utveckling. Förskolornas roll har ofta varit central i debatten.

Argumenten bygger på ett antagande om att vi med hjälp av språket påverkar tanken, och i förlängningen vårt agerande.

De som kritiserar hen kan då svara tvärtom: att en språklig innovation av det här slaget bara är kosmetika och att en verklig attitydförändring måste ske på annat sätt.

En del menar att hen kan vara rent destruktivt och göra barn osäkra och förvirrade.

Vad tycker Språkspaltens läsare? Använder ni hen? Vad skulle ni tycka om förskolorna börjar använda det? Behövs ordet hen över huvud taget?

Skriv och berätta!