Kulturverkstaden i Österbymo byggdes ideellt av ortsborna i slutet på 1990-talet.
Kör man bil genom Östergötland söderut så hamnar man allt som oftast på E4:an mot Jönköping, på 34:an mot Vimmerby eller på E22:an mot Kalmar. Nästan aldrig kör man igenom lilla Ydre, som med sina 3 637 invånare periodvis har varit Sveriges minsta kommun (utanför Norrland) och i centralorten Österbymo bor det bara 900 personer. Ydre - Östergötlands hemlighet, så lyder kommunens slogan och det stämmer åtminstone för mig, jag vet ingenting om den här platsen. Jag svänger av i Kisa, in i skogen och efter ungefär 30 minuter vinkar en glad man i en neongul reflexväst in mig till Ydre räddningstjänst. Nej, min bil brinner inte, det är bara brandmännen som lånat ut en gräsplätt som parkeringsplats.
Den här stora plåtladan huserar Ydre kulturcentrum med sittplatser för över 250 personer.
Arvid Jonson är ett av alla spöken som lever på Familjen Addams släktgård.
Jag är här för att se det alla pratar om, den lilla föreningen mitt ute i skogen som producerar storslagna musikalproduktioner och som nu spelar Broadwaymusikalen Familjen Addams. Föreningen Ydre Kulturcentrum startades 1984 (under namnet Ydre Riskteater) av några eldsjälar som ville ha mer kultur i sin lilla landsbygdsort. Redan från början var ambitionen hög, inte minst pådriven av initiativtagaren, tillika Ydreskolans bildlärare, Bobo Hermansson. Och bygden slöt upp. Någons pappa svetsade ihop ett notställ, någons moster kokade kaffe och någons tvillingbrorsa spelade trummor. Publiken strömmade till och i slutet på 1990-talet byggde man helt ideellt en egen lokal, en plåtlada som nu kallas Kulturverkstan. Nu har man i närmare 40 år chockat, roat och berört sin omvärld med musikaler ungefär vartannat år. Ja som ni hör, när jag har parkerat bilen på räddningstjänstens gräsplätt så är min nyfikenhet på bristningsgränsen.
Lotta Åkesson tar en liten paus innan hon ska spöka framför ännu en slutsåld salong.
Jenny Bragde Öhman och Steve Nyström (som spelar Lurch) förbereder sig.
Kön slingrar sig lång i den kalla novemberkvällen, de cirka 300 platserna är som vanligt mer eller mindre slutsålda. Mellan premiären den 5 oktober och den sista föreställningen den 8 december beräknas det komma ungefär 4500 personer för att titta - alltså nästan 1000 fler personer än som bor i hela kommunen. Jag knackar på en immig bakdörr som ska leda in i kulisserna och när den öppnas så är det som om att jag stiger in i en annan värld. I det trånga utrymmet springer spöken kors och tvärs, någon sjunger upp och en annan tar ur sina papiljotter. Om man (som undertecknad) är lite romantiskt lagd så är det lite som att stiga in i drömmen om teatern - ett myller av lampor, smink, hattar, skratt och sång. Och jämför man med teaterinstitutionerna så har en ideell teater som denna en stark fördel - kvantiteten. I Familjen Addams är det 45 personer i varierande åldrar som står på scenen eller spelar i orkestern, alltifrån 8-åriga Soren till 72-åriga Marie. Några jobbar på Astrid Lindgrens Värld i relativt närliggande Vimmerby om somrarna, men de allra flesta arbetar som vaktmästare, barnskötare, fritidslärare eller andra vanliga yrken. Sammanlagt är det 70 personer som hjälper till vid varje föreställning och alla utom regissör och musikansvarig gör det helt gratis.
Spökena förbereder sig för ännu en slutsåld föreställning i Österbymo.
Sonen Puglsey - spelad av 12-åriga Otis Karnell.
Den som har varit med längst av alla är Annika Grönte, som till vardags är musiklärare i Linköping. Hon växte upp i Ydre och gjorde sin första musikal redan 1993, när de satte upp den egenskrivna "King Edvard's Pure Purée". Familjen Addams är den 13:e uppsättningen hon är med i och hon har spelat alltifrån nunna till bordellmamma (två gånger om).
– Men i år är jag ett spöke! Jag tror jag ska föreställa någon som är 25-30 år för jag dog i barnsäng, men det var för 200 år sedan så det här måste vara den äldsta rollen jag har spelat, säger Annika Grönte med ett skratt.
Berätta, varför återvänder du hit år efter år?
– Det är en sådan fin gemenskap och det ger mig så mycket. Det finns ett engagemang i det här som jag inte tror finns på en vanlig teater där man är betald. Det här är inte vårt jobb utan en rolig grej vi gör tillsammans. Det är lite som att vi leker ihop. På en vanlig teater träffas man intensivt under en period på kanske två månader, sen spelar man och sen är det över. Här har vi ju träffats en gång i månaden sedan januari och byggt upp relationer, säger Annika Grönte.
Annika Grönte är den som har varit med i flest musikalproduktioner, hela 13 stycken sedan hon gjorde debut 1993.
Gitarristen Björn Nordin är med i orkestern som spelar så pass perfekt att man ibland kan undra om det är förinspelat.
En annan vars liv har cirkulerat kring Ydres musikaler är My Bragde Öhman från Tranås. Båda föräldrarna var engagerade och redan som 10-åring gjorde hon debut. Nu är hon 20 och spelar en av huvudrollerna - den känslokalla och morbida tonårsdottern Wednesday. Wednesday har kärat ner sig i Lucas och i hemlighet har de planerat att gifta sig. Nu ska Lucas för första gången träffa hennes, minst sagt annorlunda, familj och berätta nyheten. Med sig har han sina allt annat än annorlunda föräldrar och ja, som ni förstår, är det upplagt för en klassisk Romeo och Julia-saga.
– Att en sådan här liten ort, en av Sveriges minsta, kan göra något så här professionellt är ju egentligen helt otroligt. Även fast jag har varit med länge så kan jag inte sluta att förundras över det, säger My Bragde Öhman och Buster Helleday, som spelar Lucas, fyller i:
– Det är ju också det som är lite av charmen, att man åker ut till mitt i ingenstans och får en riktig pangshow. Även om man är med i det så är det lite svårt att tro att det kan vara så här bra.
My Bragde Öhman spelar en av huvudrollerna, som Addams-dottern Wednesday. Hon har i smyg förlovat sig med Lucas och nu ska de berätta för sina föräldrar om sina giftasplaner.
My Bragde Öhman lägger de sista penseldragen på sin sminkning för att bli Wednesday.
My Bragde Öhman och Buster Helleday spelar kärleksparet Wednesday och Lucas. Under repetitionerna insåg de att kärleken bestod även när de hade gått av scenen.
Varken My eller Buster kunde dock gissa att Familjen Addams skulle förändra deras liv på ett annat sätt. Kärleksparet Wednesday och Lucas blev kärleksparet My och Buster i verkliga livet.
– Vi träffades på musikteaterskolan, en folkhögskola i Bjärnum och My drog med mig och några andra klasskamrater på audition hit. Då var vi bara vänner, säger stockholmaren Buster Helleday.
Men några klasskamrater droppade av när det stod klart hur mycket arbete och resor det skulle bli. Kvar stod bara My och Buster och under repetitionerna insåg de att kärleken inte tog slut när de gick av scenen.
– När man står på scenen och ska spela kär är det lätt att man får känslor för varandra, men det brukar släppa. Det gjorde det inte den här gången, säger My.
Simon Karlsson och My Bragde Öhman.
"Det är nästan så att människorna på scenen blir den genomgående dekoren i föreställningen - en dansande, sjungande och magisk spökkör."
Simon Karlsson och Katrin Kernell spelar Gomez och Morticia, föräldrarna i familjen Addams.
Jag tittar på klockan, det är fyra minuter kvar tills ridån går upp. Trots detta fortsätter det att pågå ett glatt myller i kulisserna och man märker inte av någon sorts nervositet. Det är dags för mig att smita in till den röda sammetsfåtölj som väntar mig framför scenen. Vanligtvis, när det inte är någon musikal, så används den här lokalen framför allt som bio och inte sällan kan man i Österbymo se direktsänd opera från Metropolitan Opera House i New York. Ett operahus som för övrigt inte ligger så långt från Familjens Addams släktgård i Central Park, där musikalen utspelar sig.
Lamporna släcks och vi tas direkt med in i en värld där skräck, smärta och svärta är något glatt och fint. Scenen fylls med spöken som dansar och sjunger och mitt i detta folkvimmel står Familjen Addams, som jag tror att de flesta av oss har någon sorts relation till. Med tanke på att det är närmare 40 personer på scenen så är scenografin ganska sparsmakad men ändå väldigt kraftfull, en flyttbar trappa avgör om man är i den kyrkogård som ska föreställa familjens trädgård eller en del av släktgårdens interiör. Det är nästan så att människorna på scenen blir den genomgående dekoren i föreställningen - en dansande, sjungande och magisk spökkör.
Lars Magnus Jonson gör rollen som Uncle Fester. Till vardags är han barnskötare i Linköping.
Steve Nyström gör sin första uppsättning på Ydre kulturcentrum. Till vardags är han energikonsult i Vimmerby.
Uncle Fester, spelad av Lars Magnus Jonsson, är som en sorts ciceron genom hela musikalen och en av musikalens höjdpunkter är när han, tillsammans med den kvinnliga delen av spökensemblen, sjunger solosången "Månen och jag". Lars Magnus Jonsson, som vanligtvis arbetar som barnskötare, har en välsmord crooner-röst som egentligen tillhör ett annat årtionde. Musiken i musikalen är väl uppbackad av en sjumannaorkester som gör ett perfekt jobb. Ibland till den grad av perfekt att man funderar på om musiken är förinspelad, vilket den förstås inte är. I den bästa av världarna hade jag gärna sett bandet för att ytterligare förstärka känslan av levande musik.
När två timmar och 30 minuter (inklusive paus) har passerat så vill applåderna inte ta slut. När de ändå gör det så blir det som ett litet spökmingel där publiken och ensemblen möts på ett vackert och enkelt sett. Det säger en del om folkligheten, att de som varit med i den här föreställningen lika gärna hade kunnat sitta i publiken.
Paus i föreställningen, då bättras sminket på.
När jag går ut i den kalla novemberkvällen igen träffar jag på den glada, neongula reflexvästmannen, han som hade visat var jag skulle parkera. Det visar sig att han heter Simon Spaak och har varit engagerad i Ydre Kulturcentrum sedan 2009.
– Då stod jag scenen men nu har jag dirigerat trafik de senaste tre-fyra musikalerna. Vi är ett litet gäng med i stort sett samma personer som är här varje föreställning under hösten. När brandkåren så snällt lånat ut sina utrymmen så är det viktigt att parkeringen sköts, säger han.
Vad är din drivkraft till att stå här och dirigera trafik?
– När man står på parkeringen och man får möta människor så är man lite utav en Ydre-ambassadör. Det är många som aldrig har varit här och då är det så kul att folk upptäcker bygden, det ger ett mervärde för Ydre, säger Simon Spaak.
Simon digererar ut mig från brandkåren och jag svänger av mot Kisa igen. Jag tänker på det vackra i att hjälpa till utan en omedelbar egen vinning, att det är något som vi har tappat bort i dagens samhälle. Ydre bär kanske inte bara Östergötlands hemlighet utan även en av livets.
Arvid Johson sminkar sig för rollen som matros.
Otis Kernell kollar så att hans sminkning sitter rätt.
