Innan Fredrik Strage flyttar från Linköping sätter han upp filmaffischen för "Batman - Återkomsten". Det blir även det första han plockar ner i sitt gamla pojkrum.
Den rekordvarma sommaren 1992. Första avsnittet av Rederiet har precis sänts, Dr. Alban har en monsterhit med "It's my life" och Lasermannen har precis gripits efter att ha spridit skräck i nästan ett år. I Linköping har Tim Burtons klassiska "Batman – Återkomsten" premiär inne på Saga-biografen. 19-årige Fredrik Strage har fått en fribiljett men det är han inte ensam om, lokalen är så pass smockfull att Fredrik får ligga framme vid duken för att få plats. På vägen hem får han med sig en Batman-affisch som blir något av det sista han sätter upp i sitt redan välaffischerade pojkrum i Ramshäll. Nu väntar Stockholm och idéhistoria på universitetet. Glad och förväntansfull stänger han dörren till rummet och kvar finns bara sakerna. Ett slags popkulturellt mausoleum.
Och så ska rummet få stå orört. Genom 90-talets world wide web, britpop och Estonia-katastrof. Genom 00-talets iPods, Lunarstorm och den hemska tsunamijulen. Genom 10-talets arabiska vår, Instagram och bitcoin. Och så, när 20-talets covid-pandemi var över och AI-boomen var ett faktum, ringer Fredrik Strages föräldrar upp honom. Det är dags att lägga parkettgolv och måla om i pojkrummet.
– Jag sa till dem att det känns lite konstigt; jag flyttar hemifrån och sen bara direkt ska de göra om mitt rum. Men då sa de: "Fredrik, det har ändå gått 33 år". Att jag fortfarande känner mig som Linköpingsbo har nog att göra med det här rummet faktiskt. Jag har alltid känt att det här är min krypta, min kryokammare. När jag är här så åldras jag inte, här står klockan alltid på 1992, säger han när jag möter upp honom i hans barndomshem. I dag ska rummet tas ner - för alltid.
En ung Fredrik Strage med den klassiska t-shirten: "Kafka hade inte heller så roligt".
"I början av 80-talet fanns det en popbutik på Platensgatan som hette Zip. Där kunde man köpa knappar, t-shirtar och affischer, allt var förstås piratkopierat.
Vi börjar gå igenom sakerna. Depeche Mode-memorabilia samsas med Stoppa Vallaleden-pins och Freddie Wadling-autografer med Sisters of Mercy-singlar. Fredrik är ivrig, vill berätta om när han som barn besökte Marvel-huvudkontoret i New York och om hur han missade när slovenska EBM-bandet Borghesia spelade i Linköping och om Pelle Valsingers skivbolag L-Style och den utmärkta skivaffären på Domus i Linköping och, och, och...
Den gigantiska Depeche Mode-affischen har suttit på väggen i Ramshäll sedan 1988 och är det som kommer bli mest känslosamt att plocka ner.
Vad kommer vara jobbigast att ta ner?
– Det är svårt att välja en sak, men jag tror Depeche Mode-affischen kommer bli tuffast, säger Fredrik och pekar på en gigantisk, solblekt plansch för samlingsskivan Depeche Mode The Singles 81-85.
– 1985, det känns som bara några år... Men det är faktiskt 40 år sedan. Det var när jag såg Depeche Mode på Isstadion 1988 som jag verkligen upptäckte lite tuffare elektronisk musik, när Nitzer Ebb var förband. Det var det som fick mig att börja skriva i ett syntfanzine, så den spelningen hade en enorm betydelse för mig. Men jag hade säkert börjat skriva ändå, för jag gillade att recensera film på pappas skrivmaskin. Vänta, du måste se det här, säger Fredrik och dyker in i en garderob. Ut kommer han med en bunt maskinskrivna A4:or.
– Min dröm när jag växte upp var att bli filmrecensent, så jag skrev recensioner på skrivmaskin för min egen skull. Sen klippte jag ut bilder från filmer ur tidningar och tejpade fast dem på mina recensioner. Om jag inte kunde bli filmrecensent ville jag åtminstone få jobba på Vinhandlarns videobutik. De hade ett signerat porträtt av Michael Paré, B-filmsskådis som spelade huvudrollen i en av mina favoritfilmer Streets of Fire. Det var riktigt coolt, säger Fredrik innan han börjar läsa högt ur sin recension av "Aliens - Återkomsten".
När Fredrik Strage började skriva så var det inte musik han skrev om, utan filmrecensioner. De enda som fick läsa var dock mamma och pappa.
Det är dags att skrida till verket. Fredrik börjar pilla ut häftstiften på "Batman – Återkomsten" ("Sist in, först ut!").
– Det här rummet har varit centrum för mitt nervsystem. En del skulle nog påstå att jag aldrig mentalt har lämnat mitt pojkrum; när jag ser mig omkring här så inser jag att jag fortfarande skriver om nästan alla personerna på affischerna. Jag har ju fortsatt skriva om popkultur medan de flesta som är i min ålder har släppt den biten och hellre skriver om typ politik, något som är lite lättare att åldras med.
Fredrik Strage
Ålder: 52.
Gör: Popskribent, programledare, föreläsare och sporadisk dj.
Bor: Kungsholmen, Stockholm.
Familj: Barnen Bianca och Sebastian, flickvännen Pia. Mamma Ingrid och pappa Bo.
Favoritfilm: "Vertigo" av Alfred Hitchcock.
Favoritbok: "Hellfire" (om Jerry Lee Lewis) av Nick Tosches.
Bästa konserten i Linköping: Blue For Two på Videocaféet, 1989.
Bästa konserten någonsin: Kite on ice i Globen, 2025.
Favoritbutik i Linköping: Sportif Unlimited, Bengans & Nordic Posters.
Favoritkändis från Linköping: Birgitta Ohlsson.
Gör jag alltid när jag är i Linköping: Beundrar min fars japanska trädgård.
Dold talang: Jag är bra på att fixa brunch (eggs benedict och amerikanska frukostpannkakor).
Har det varit aktuellt för dig att börja skriva om politik?
– Jag har ju tangerat det ibland, ibland råkar popmusik vara politiskt eller så har jag blivit arg över något. Inför valet 2018 skrev jag ju till exempel om att jag börjat rösta på Socialdemokraterna. Jag har ju en bakgrund som ungmoderat, vilket syns ganska tydligt här inne faktiskt. Jag var dock för liten för att gå med i Muf och fick istället gå med i MSU, Moderat Skolungdom. Vänta lite...
Fredrik Strage var engagerad i Moderaterna som tonåring. När Moderatledaren Ulf Adelsohn kom till Linköping 1985 stormade den 12-årige Fredrik fram för en autograf.
Fredrik Strage "kommer i" Ulf Adelsohns famn.
Fredrik börjar rota bland gamla tidningsurklipp. Till slut får han upp ett exemplar av dagstidningen Östgöten från 31 augusti 1985. På förstasidan står det "Kom i min famn... Slagfärdig Adelsohn på show i Linköping" och på den tillhörande bilden ser man en själaglad 12-åring springa mot Moderatledaren Ulf Adelsohns öppna famn. Det är Fredrik.
– Den här bilden gick även som mittuppslag i Expressen. Jag och mina kompisar hade åkt in till Lilla torget för att få Ulf Adelsohns autograf. Jag gick ju till stor del med i Moderaterna för att de ville ta bort filmcensuren. Jag ville kolla på Cobra med Sylvester Stallone oklippt och det lovade Moderaterna att jag skulle få göra om jag röstade på dem. Men på senare år har jag förstått att jag nog egentligen är folkpartist, alltså som partiet var förr, för det går ju inte kalla sig liberal efter att Liberalerna totalförstört det ordet.
Hösten då Berlinmuren föll startade Fredrik Strage industrbodybandet Odessa. Fredrik sjöng men enligt honom själv var hans största uppgift att styla bandet.
Fredrik Strage under en konsert med industribodybandet Odessa.
Inkilat mellan alla saker finns även fotografier på Fredrik själv, liksom instoppad i samma universum som sina hjältar. Och han gav faktiskt musiken en chans. Samma höst som muren föll i Berlin (och ja, en bit av betongmuren ligger sparad på pojkrummets nattduksbord) startade han industribodybandet Odessa. På YouTube finns det ett klipp när bandet spelar låten "Sex, Death and Starshine" på Arbis 1991. En ung Fredrik Strage i vita shorts, uppknäppt skjorta, hårband och solglasögon studsar omkring på scenen.
– Jag var sångare och skrev texterna, men vad jag gjorde framför allt var att styla de andra i bandet. Såg till att de hade på sig rätt kläder och berättade hur de skulle röra sig på scenen. Jag sa åt dem: "Ni får inte bara stå bakom en synt, ni måste äga scenen. Du där - det första du gör är att stagediva direkt. Och du där - kom ihåg att när du låtsas spela på synttrummor så måste du höja handen ordentligt för att det ska se lika tufft ut som Nitzer Ebb.
Fredrik drar ut häftstiftet ur en hemmagjord Odessa-plansch och lägger den i högen som bildats på 90-sängen. Nu börjar den gulrosa väggfärgen skymta. Han stannar upp och suckar.
– Jag känner en molande tomhet. Jag trodde inte att det skulle påverka mig så djupt.
Ska du sätta upp de här sakerna i lägenheten i Stockholm i stället?
– Mitt vardagsrum där är ärligt talat redan fullt av popkulturella artefakter. Om jag bara kunde förmå mina barn att flytta hemifrån lite snabbare. Då kanske jag kan flytta in mitt gamla pojkrum i min dotters flickrum, säger Fredrik med ett skratt. Men hon börjar gymnasiet i höst, så...
Och du bor i Stockholm, så det är väl 15 år kvar tills hon flyttar?
– Förmodligen 20 eller 30. Hon kommer nog ha kvar sitt flickrum minst lika länge som jag har haft det här.
Men efter renoveringen kanske du kan sätta upp sakerna här igen?
– Nej, jag tror inte det. Jag tror tyvärr att det är dags att gå vidare.
Det börjar mörkna utanför och jag inser att Fredrik aldrig kommer bli färdig så länge jag är kvar, det finns för mycket att berätta. Så jag lämnar rummet och villan i Ramshäll. Några timmar senare får jag ett SMS. En bild på ett kalt rum och ett ord: "Ångest."