Jag och gymnasieklassen från Katedralskolan blir en del av kollektivet som stått utanför samhället i 20 år.
Jag och en gymnasieklass från Katedralskolan går upp för trapporna, mot läktaren i det som förr kallades Elsas Hus. Någonstans längre upp strömmar musik fram. Den gamla missionskyrkan har sedan 2001 varit en kreativ, ung teaterscen som lockat tusentals ungdomar till sina föreställningar, men jag är ganska säker på att ingen av dessa har upplevt teater i det här huset på samma sätt som vi nu ska få göra. I dag har nämligen hela huset förvandlats till en teaterscen och jag och "min" gymnasieklass är en del av uppsättningen. När vi har kommit uppför trapporna och går fram till läktarräcket, så tittar vi ner på en grupp människor i vitt hår och blek hy som gör sin morgongymnastik. Vad är det som försiggår?
Vi lotsas ner och snart så förstår vi att vi hamnat i någon sorts hippiekollektiv, som lämnat den vanliga världen och bosatt sig inne i det här huset. Här och där snappar vi upp ledtrådar om dynamiken i gruppen: någon är ledaren, någon är säkerhetsansvarig, någon är hypokondriker. Vi, för vi i publiken är en del av detta kollektiv, har bott här i 20 år och i dag är det dags för den stora jubileumsfesten. Men en fest fixar inte sig själv och vi delas upp i grupper för att hjälpa till att göra denna kväll oförglömlig.
20-årsjubileumet firas förstås storligen med mat, dans och tal.
Jag hamnar i köksgruppen tillsammans med fyra katedralare och den karltokige Eleonora (spelad av Jennifer Carzties), och vi ska baka en sockerkaka. I ärlighetens namn blir det inte så mycket bakande för vår del, det blir framför allt skvaller från den lättsamma Eleonora, hon är inte den som är den. Vilken är den gulligaste killen i kollektivet? Och var har Eleonoras katt tagit vägen egentligen? Efter en stund samlas vi till festmåltiden, ett långbord med fika (ja, alla får saft och kaka!), sång, musik och dans. Men så plötsligt, ljuder ett öronbedövande larm och hela huset börjar blinka i rött. Någon har tagit sig in i huset.
Kollektivet har bott separerat från samhället i 20 år, här och där snappar publiken upp gruppdynamiken som har blivit.
Och nu ska jag inte spoila mer, förutom att säga att "Hjälp dom kommer!" är en fantastisk upplevelse. Att få slängas in, vara en del av och försöka förstå sammanhanget medan man vandrar runt i huset gör att blir en del av teatern på ett helt annat sätt. Ni som har varit på ett så kallat escape room kommer att känna igen er, men det här är liksom nästa nivå, som ett escape room på steroider. Föreställningen riktar sig till ungdomar från årskurs 7 och uppåt, men även en relativ vuxen 30-plussare som jag själv blir oerhört investerad och dras med i dramat. I början är jag orolig att ungdomarna ska vara reserverade och inte vilja delta, men det tar inte lång tid innan den ene hjälper sektledaren med ett tacktal och den andre dansar en jubileumsdans framför hela gruppen.
"Hjälp dom kommer!"
Regi: Paula McManus
Medverkande: Alexander Lindberg, Ann-Sofie Andersson Kern, Derek Cespedes Barrientos, Jennifer Carzties, Karin Andersson, Martin Waerme och Anja Rajic
Dramatiker: Sofia von Schmalensee och Paula McManus
Spelperiod: 7 mars till 28 maj
Föreställningen får dessutom ungdomarna att reflektera kring vår tids rädsla för varandra och framtiden. Vad gör det med ett samhälle när rädslan växer sig större samtidigt som tilliten till omvärlden blir mindre? Man kan hoppas att pjäsen blir en sorts inkörsport till böcker som "Flugornas herre" och "Djurfarmen".
Som vanligt ser regionens skolor Ung Scen Östs föreställningar gratis och jag skulle verkligen rekommendera lärare och rektorer där ute att boka upp er, för "Hjälp dom kommer!" är lika mycket en introduktion till teaterkonsten som det är till gruppsykologi. Jag kan nästan lova att den kommer öppna dörrar till många spännande samtal.
"Hjälp dom kommer!" spelas till och med 28 maj. Uppsättningen görs främst för skolungdomar, men några kvällar och helger spelas föreställningen för allmänheten.
Kollektivet flyr ner i en bunker när någon har brutit sig in i deras hus.