K. Svensson på perrongen i Stockholm.
– Det är inte Mötley Crüe som är ute liksom, det är mer en pappa som dricker en öl i tågbistron på väg hem från Linköping.
Vårens första dag. Eftermiddagssolen skiner genom grusdammet på Stockholm Centrals perrong nummer tio. Medelålders män i välsvarvade frisyrer och kabinväskor pratar i telefon, tanter med designerbrillor och medhavd matsäck försöker urskilja vagnsordningen. Och där i folkhopen, klädd i basker och fiskartröja, står K. Svensson och väntar på tåget mot Linköping. I kväll ska han uppträda på Stora Teatern med sin föreställning "En modern gentleman". När jag pratade med honom veckan innan beskrev han turnélivet som ett "young man's game" som egentligen inte passade en 44-årig fyrabarnspappa som honom.
– Det är inte Mötley Crüe som är ute liksom, det är mer en pappa som dricker en öl i tågbistron på väg hem från Linköping.
Som 38-årig småbarnsfarsa kan jag relatera. Vi kan väl ses där – i tågbistron?
K. Svensson är komikern, författaren och barnprogramledaren som gick från folkkär till förkastad över en morgon. På morgonen den 11 november 2015 går K, som då kallades för Kringlan, in i studion för att spela in podcasten AMK Morgon. När han går ut från studion har han skämtat om att döda och våldta Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg samt misshandla kritikern Victor Malm (numera kulturchef på Expressen) för en recension denne hade skrivit om K:s bok "Omänniskor". Fallet blir förstås totalt. Alla uppdrag sägs upp och ingen vill längre ta i den tidigare så populäre Kringlan ens med tång.
10 år senare, 2025, är hans comebackår, året då han ska bli mainstream igen enligt honom själv.
Hur går det?
– Jag gör vad jag kan! Jag tackar inte nej till några intervjuer och sitter i morgonsoffor. Det här med förlåtelse och tid är ju något som är godtyckligt. Varför blir man förlåten efter tio år och inte fem? Sen finns det något med tid som inte är godtyckligt. Det går inte bortse från att en process måste få ta tid.
Det är väl dessutom två processer - allmänhetens process och den inre processen?
– Ja, precis. Jag var nog färdig med canceled några år tidigare än allmänheten, men ungefär så här mycket tid behövdes det väl för att jag skulle vara redo att komma tillbaka.
Tio år efter han blev canceled är K. Svensson redo att bli mainstream igen.
Går man inte under av självhat när man gör ett sådant snedsteg offentligt?
– Man får skjuta upp självhatet tror jag. Jag kände varje dag en jättestor lust att återinstallera alla appar och skriva FÖRLÅT överallt, som ett sorts jättelikt suddgummi som skulle sudda bort alltihop. Men det som stoppade mig var nog känslan av att det var för lättvindigt att be om förlåtelse i det läget. När man ber om förlåtelse så ber man ju faktiskt människor att förlåta en och då är det ju som att man lägger över det på andra. Det blir ju rätt äckligt tycker jag. Jag kände inte att jag var i den positionen att säga; "Nu har jag gjort det här hemska men nu skulle jag också önska att alla kunde hitta en plats i sitt hjärta och förlåta mig".
– Min ursäkt skulle ju då snarare komma från en plats där jag ville ha det stora suddgummit än att jag verkligen ville ha någons förlåtelse, förstår du hur jag menar?
Under de här tio åren har K. lyckats bygga upp en karriär vid sidan av. Tillsammans med Jonatan Unge och Simon Svensson har han drivit podcastfeeden Della Monde – där de bland annat gjort poddarna Della Sport, Della Arte och Della Papa. Det har gått bra, väldigt bra till och med. Även om det kanske inte är Sveriges största podd så har de kanske de mest lojala poddlyssnarna. Man var tidigt ute med att skapa en prenumerationstjänst och har sedan 2016 kunnat livnära sig på podden.
– När jag blev canceled så skulle jag precis bli pappa för första gången och min fru pluggade. Så den ekonomiska ångesten svepte genom mig som en kall vind. Men så slog det mig att 5 000 gånger 200 kronor är en miljon, vilket innebar att om jag kunde få 5000 personer att betala 200 kronor någon gång om året så är allt lugnt. Det kanske låter självklart men jag kände en sådan lätthet när jag tänkte den tanken.
K. SVENSSON
Ålder: 44
Bor: Kummelnäs (Nacka)
Familj: Fru och fyra barn
Intressen: Musik och litteratur
Roligast i Sverige: Min fru
Roligast i världen: (Louis) CK
Godast bir: Fullers London Porter
Tips: Njut
Vi rullar in på Linköpings resecentrum. Teatern har inte öppnat än så vi sätter oss på De Klomp på S:t Larsgatan. ("Var tar man en bir i den här stan?")
K. Svensson tar en "bir" på De Klomp i Linköping.
Jag känner ju absolut inte dig, men i din podd och nu när vi pratat en stund så känns det ju verkligen som att du snarare är en mjukis än den personen som hotar Åsa Linderborg till livet med en yxa.
– Ja, det stämmer. Men jag tror att jag tappade greppet om vem jag egentligen var. Det började som ett slags experiment: vad händer om jag är annorlunda? Om jag slutar vara snäll, trevlig och lyhörd – och istället försöker vara hårdare, elakare. Det låg inte riktigt för mig, men jag märkte snabbt att det gav effekt. Plötsligt lyssnade folk. Att spela kaxig gav en sådan omedelbar respons. Gud, vad det funkar, tänkte jag. Det var nästan faustiskt – jag fick en annan energi, och det var nog en viktig fas att gå igenom. Men det var ansträngt, och det är skönt att inte vara där längre. Att inte behöva hålla upp en fasad, att bara få vara som man är.
Tappar man känslan för var gränsen går?
– Det handlar inte bara om att identifiera gränsen och toucha den lite snabbt. Vad händer om jag inte bara är på gränsen utan i stället tar ett stort kliv över? Det är nog då man ser den riktiga effekten. Och då är ju den nya gränsen där man satte foten då. Gränsen är förhandlingsbar, den är inte absolut. Men jag tror egentligen att det är känslan av att man tappar greppet om vem man själv är, för egentligen känner man ju i magen var gränsen går. Nu är jag väldigt trogen min inre kompass.
"En modern gentleman" är en föreställning om att bete sig. Under våren spelade K. Svensson tolv föreställningar, varav en på Stora teatern i Linköping.
En stor del av åren som canceled ägnade han åt skrivandet. Två tunga, långa trilogier – alltså sex böcker, tryckte han upp och sålde själv. Nu har han fått ett bokkontrakt med ett av världens största förlag, HarperCollins, för att ge ut "Wintermans mysterier". Boken är en spinoff på hans tidigare böcker och är en sorts kriminalroman. Men han vill inte kalla den för en deckare utan föredrar uttrycket mysteriebok.
– På engelska gör man skillnad mellan crime novels och mystery novels. Crime – eller deckare – är mer bladvändare där man drivs av att få veta vem som gjort något fruktansvärt, ofta mot barn, och att den skyldige ska straffas. Mysterieböcker, som Sherlock Holmes, har en lättare ton och ofta en humoristisk underton. Det väcker liksom ingen vrede när tulpanodlaren blir förgiftad med arsenik. Wintermans mysterier ligger närmare ett pussel än en blodig brottsplats.
Är du nervös inför boksläppet?
– Jag känner nog ingen oro för min egen prestation. Jag vet att jag aldrig jobbat så här hårt med något tidigare, jag har aldrig trott på något så här mycket eller varit så här nöjd med någonting heller. Sen är det ju skitjobbigt med böcker. Man jobbar jättelänge med dem och sen är det i regel ingen som bryr sig ändå. Det finns så jävla mycket böcker, de flesta bara visslar förbi.
Klockan är 17:00 och det är dags för K. att svepa ölen och pallra sig upp till Stora teatern där kvällens show ska spelas. Jag frågar vad som står på ridern och det är sparsmakat: vatten och apelsiner. Vi släpps in genom en bakdörr och en tjej berättar var toan och apelsinerna finns.
K. Svensson heter egentligen Kristoffer Svensson. Tidigare gick han under smeknamnet Kringlan.
Vad vet du om Linköping?
– Jag är faktiskt släkt med familjen Cocozza som jag har hört är profiler i stan. Eller släkt och släkt, en släkting till mig är ingift i familjen. Men annars har jag inte så bra koll. Baltzar von Platen är väl stor här? Sen finns det väl ett bibliotek som är ganska flashigt, minns att jag var där för typ 20 år sedan och tänkte: "Ska det här vara ett bibliotek?". Jag vet att det finns en indieklubb som heter John Doe som går i arv mellan studenter och de håller till på något ställe som heter Herrgårn. Sen börjar jag koka torrt känner jag. Finns det ett ishockeylag eller speedwayklubb så har den informationen inte nått mig. Kända människor... Ja, Winnerbäck förstås, Tage Danielsson och Ankan Johansson förstås.
Vad har du för relation till Ankan?
– Vi är kompisar och komikerkollegor. I den ordningen. Han har ju också turen att vara från Linköping där man pratar och uppför sig så älskvärt att hela Sverige bara vill ta honom och ge honom en kram.
Bidrar östgötskan till att man får så kallade "funny bones"?
– Det får man väl säga. Det är väl en av de roligaste dialekterna vi har i Sverige.
En timme senare äntrar han Stora Teaterns scen. Den gamla teatern är långt ifrån full, men det märks att de som är där uppskattar sin K. Svensson. Och på det sättet har det ju blivit precis som han planerade. En liten men initierad skara ser till att han kan fortsätta med sitt skapande.
Mainstream eller inte – någonstans på vägen dit får det kanske plats med en "bir" på De Klomp, några apelsiner i en loge och sen, när ridån gått ner och tåget vänder hemåt, öppnas nog ännu en bir i tågbistron.