Tobias Forge och hans gastar återvänder till Linköping för första gången på tio år. Biljetterna till konserten sålde slut på bara några minuter.
Den tredje juni 2015, klockan 21:55. Det är en kylig försommardag i Linköping men inne på Ågatanklubben Doom är det kokhett. Till tonerna av "Monstrance Clock" lämnar den nytillträdde påven Papa Emeritus III och hans gastar scenen. Att få en biljett var i princip omöjligt men arrangörerna lyckas trycka in hela 700 personer – tätt sammanpackade. Men ingen där inne vet att det kommer att dröja ett decennium innan Ghost återigen spelar för Linköpingspubliken. Eller vad som ska hända däremellan. En uppmärksammad rättegång i Linköpings tingsrätt, där några av bandets musiker stämde ledaren Tobias Forge, förstås. Men framför allt har Ghost släppt fyra hyllade album, flera nya påvar och kardinaler har presenterats och bandet har vuxit till ett ännu större världsomspännande fenomen. I skrivande stund ligger det nya albumet Skeletá på Billboardlistans förstaplats – som första svenska skiva sedan 1993. Och nu, den 22 maj, spelar Ghost äntligen i hemstaden igen. När biljetterna släpptes sålde de slut på bara några minuter.
Tio år utan någon spelning i Linköping – varför har det dröjt?
– Den osexiga anledningen är att Linköping ligger för nära Stockholm. Ghost spelar ju ganska sällan i Sverige och om man då ska göra en spelning så har det ofta blivit Stockholm, Göteborg eller i Malmö. Sen har det varit viss påtryckning ovanifrån där man har sagt att om vi spelar i Linköping så kommer vi kannibalisera på ett eventuellt andra gig i Sverige. Men den här gången kände jag: "Då skiter vi i det andra giget och spelar i Linköping i stället", säger Tobias Forge när vi ses på skivbolagets kontor på Östermalm i Stockholm.
Du var tvungen att sätta ner foten och säga: "Nu gör vi det här"?
– Ja, och när jag sa det så var de typ: "Va? Vad sa du?" men jag propsade på att vi skulle göra det. Och nu när det snart är ett faktum så känns det väldigt roligt. Jag vet inte om vi någonsin kommer göra någon spelning i den omfattningen igen i Linköping.
"Det har det varit viss påtryckning ovanifrån där man har sagt att om vi spelar i Linköping så kommer vi kannibalisera på ett eventuellt andra gig i Sverige. Men den här gången kände jag: 'Då skiter vi i det andra giget och spelar i Linköping i stället'"
Vi börjar prata om barndomen och uppväxten. Vilka platser har präglat honom och gjort honom till den han är i dag?
Tobias Jens Forge föddes 3 mars 1981 i Linköping. Vid den tiden bodde familjen på Repslagaregatan 10A, nära där Farbror Mellins torg ligger i dag. Då låg stadens polishus där och Tobias minns hur han som treåring tyckte att det var spännande att titta på konstaplarna genom lägenhetsfönstret. När han fyllde fyra flyttade han och familjen, som framför allt bestod av mamma Siv och den 13 år äldre brodern Sebastian, till Tegelbruksgatan i Tannefors, med fönster ut mot stadsdelens huvudgata.
– Nya Tanneforsvägen är mitt urhem. Det var avenyn som ledde in mot stan och bort därifrån. Det var där alla drömmar föddes. Tannefors är för mig en magisk plats alltså. Det var som att bo i en liten stad, precis utanför city. Och stadsdelen var intressant för det var både ett villaområde och ett hyreshusområde på samma gång. Åldersmässigt blev det en blandning mellan barnfamiljer och 20-åringar som bodde i ettor liksom. Sen rent socioekonomiskt så fanns hela spektrat; de som bodde nere vid ån och hade pengar, föräldrarna som bodde ihop och bil och sånt. På andra sidan Nya Tanneforsvägen fanns det hem med ganska stökiga förhållanden.
Tobias Forge växte upp på Tegelbruksgatan 9, med huvudgatan Nya Tanneforsvägen precis utanför fönstret.
– Nya Tanneforsvägen lever vidare i mig än i dag. I och med att jag växte upp i en sorts innerstadsmiljö, längs en trafikerad gata där det alltid fanns människor, liv och tut tut liksom. Det där är jag fortfarande helt beroende av. Jag måste alltid kunna öppna fönstret och höra att livet pågår där ute.
Du är ingen lantis?
– Nä.
Rockdrömmarna kom tidigt. Linköpingsfilmaren Claudio Marino, som gick hos samma dagmamma som Tobias, berättar i podcasten Ny Moral att han minns att lille Tobias ritade Rolling Stones-tungan första gången de sågs. Tobias minns själv hur han som tre-fyraåring såg musikvideon till Scorpions "Rock you like a hurricane" på TV och hur det förvandlade hela hans världsbild.
– Det var trummor och gitarrer och Scorpions i någon sorts bur. Hela grejen väckte något i mig och när det gick upp för mig att man faktiskt kunde försörja sig som rockidol så kändes det jävligt aktuellt.
När Tobias Forge var 3-4 år såg han Scorpions spela "Rock you like a hurricane" på TV och drömmen om att bli rockstjärna föddes.
Tobias bodde kvar i Linköping tills han var 16 år, då han och mamma Siv flyttade upp till Stockholm. Där fungerade gymnasiet inte alls – han hade 80 procents frånvaro och han inkasserade "ett 20-tal IG:n". Men rockstjärnedrömmen levde kvar, även om musiken hade blivit ännu hårdare än Scorpions. Han frontade dödsmetallbandet Repugnant och spelade i en tidig upplaga av sleazerockbandet Crashdïet. Även om han själv där och då kände att genombrottet var runt hörnet så var det aldrig riktigt nära. Samtidigt levde han på bidrag och kände sig ratad av musikbranschen i huvudstaden.
När han var 25 år flyttade han hem till Linköping och en andrahandstvåa på Apotekaregatan. Karriärmässigt självmord skulle kanske vissa säga, men Tobias hade en intuitiv känsla av att det var rätt steg att ta. Det kändes som en befrielse. Väl tillbaka på slätten spelade han i banden Subvision och Magna Carta Cartel. I de här banden fanns gitarristerna Martin Persner och Simon Söderberg och båda kom att spela i det nya projektet – Ghost.
Kent har gjort en ljudguidad promenad i Eskilstuna – hur skulle en Tobias Forge-promenad se ut i Linköping?
– Om jag ska tala in den kommer den bli väldigt lång... Ja, hur skulle en sådan promenad vara? Rent geografiskt kan man börja nere på Hawaii i Tannefors och sen går man upp till min röda förskola på Stationsgatan. Hemmet på Tegelbruksgatan 9 och sen ligger hela min grundskolegång längs med Nya Tanneforsvägen, avenue of broken dreams, – Tanneforsskolan och Kungsbergsskolan. Sen fortsätter vi över Drottningbron och på den tiden, när jag växte upp i Linköping, så låg busstorget på Magasinstorget, det var liksom som att hela staden öppnades upp där och det känns inte riktigt samma i dag. Men vi fortsätter promenaden uppför Nygatan och där skulle jag tråka ut alla genom att berätta hur jävla många skivaffärer som låg på strippen mellan Trädgårdstorget, via Tanneforsgatan upp till Stora Torget. Det låg fem-sex skivbutiker däremellan. Alla var warpzoner ut i en annan, roligare verklighet. Och sen har vi ju musikaffärerna och videobutikerna... Ja, den här promenaden hade kunnat bli oändlig.
Tobias Forge
Ålder: 44
Bor: Stockholm
Känd som: Sångare och frontfigur i Ghost
Alter egon: Papa Emeritus (I–V, Nihil, Imperator), Cardinal Copia, A Ghoul Writer, Special Ghoul
Aktuell med: Spelar i hemstaden Linköping för första gången på tio år. Albumet Skeletá blev första svenska skivan på 32 år att toppa amerikanska Billboard.
Kända låtar: "Square Hammer", "Mary on a cross", "Cirice", "Dance Macabre", "Year Zero"
Det låter som att det finns många platser som betytt mycket för dig i Linköping.
– Självklart. Och då har vi egentligen inte pratat om ställen utanför Tannefors och innerstaden.
Spelställen som Skylten och replokalerna i Bullerbyn?
– När jag på riktigt började spela i band så hade vi replokal i Bullerbyn och jag har nog varit mer där än jag varit på Skylten faktiskt. Den platsen har verkligen betytt mycket för mig. Jag var där första gången 1990 kanske och vi spelade in delar av den första Ghost-plattan där 2010. Däremellan var det som att tiden stått stilla i Bullerbyn, jag minns att korridoren med affischer såg exakt likadan ut.
Ghost har gjort flera blinkningar till Linköping, bland annat hade Papa Emeritus IV Linköpings kommunvapen broderat på sin kåpa.
I videor på Ghosts sociala medier nämns "Lincopia, Otrogothia" som Ghosts huvudkvarter. Gör Ghost fler blinkningar till Linköping?
– Ja, absolut. Linköpings kommunlejon fanns inbroderat i en av påvarnas dräkter, men det har också varit med på andra ställen i symboler och logotyper. Sen tror jag de flesta har missat att vi använt fönstren från de gamla banklokalerna på S:t Larsgatan, mittemot S:t Larskyrkan, i vår backdrop på konserter. Det ser man ganska tydligt om man vet om det. Sen är det förstås Domkyrkan. Kyrkan på omslaget till den första skivan är misstänkt lik den.
Fönstren på den gamla banken på S:t Larsgatan (i dag S:t Lars gymnasium) har använts på Ghosts backdrop.
Linköpingsfönster på Ghost backdrop.
Har Domkyrkan varit en plats som du har gått till?
– Jag tycker väldigt mycket om Domkyrkan, det är en väldigt vacker plats och den har, som för många andra i Linköping, haft stor inverkan på mig. Framför allt ur ett arkitektoniskt och historiskt perspektiv. Jag har varit där i hela mitt liv, delvis på begravningar och mässor och grejer som man har gått på. Som småbarnsförälder var jag där ofta för det var en härlig plats att komma till med barnen och gå omkring i. Jag har många minnen av att vara där som liten också. Min mamma vurmar för konst och historia, så jag hade säkert något slags Indiana Jones-äventyr där inne. Det har nog varit så den har påverkat mig mest, som en plats för äventyr mer än andligt. Inte för att jag inte känner av viskningarna i väggarna och ångesten som förmodligen levt mellan dem. Sånt har jag väldigt lätt att komma i kontakt med. Nej, det har framför allt varit äventyret och det fantasieggande i byggnaden som har påverkat mig.
Kyrkan på omslaget till Ghosts debutskiva Opus Eponymous är baserad på Domkyrkan i Linköping.
Tiden rinner iväg men jag skyller på att Tobias Forge gärna vill fortsätta prata om sin hemstad – och vem är jag att avbryta honom? Kanske är det just därför spelningen i Linköping känns som mer än bara ett turnéstopp.
– Det blir en dag av gästlistor. Det är så många jag jättegärna hade velat träffa – föräldrar, syskon, gamla vänner. Men hur ska man på ett snällt sätt säga att… vi kommer förmodligen inte hinna ses? Då får man nästan ställa in gigget och bara hänga i stället. Men det är kanske bara jag som tänker att de vill ses – kanske vill de bara gå på konsert, säger Tobias Forge med ett skratt.
Jag går ut från skivbolagskontoret och möts av en trafikerad gata på Östermalm. Så likt men ändå så olikt Nya Tanneforsvägen – avenyn där alla drömmar föddes och som en gång ledde Tobias Forge bort från stan, ut i världen. När han nu följer den tillbaka, tar den slut ett stenkast från Saab Arena. Kanske var det dit drömmen alltid var på väg.