Tårarna rinner ner för hans kind. I det mörka och kalla förhörsrummet har rekryt nummer 5 blivit kallad till nattförhör. Det har blivit dags för Christian att berätta om den mörkaste tiden i hans liv. Om hemligheten han burit på så många år. Nu ska den ut, inte bara för instruktörernas öron, tusentals tv-tittare runt om i landet kommer också bli varse om hans livshistoria.
– Det var så pass mörkt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Skammen var för stor för att berätta. Vid något tillfälle där en vinter stod jag på perrongen i Mjölby och faktiskt övervägde att hoppa, säger han och tittar ner i bordet.
Som en av deltagarna i Elitstyrkans hemligheter har han gång på gång visat sin styrka i några av världens tuffaste utmaningar. Men när han pratar om spelmissbruket och kärleken till sina barn, då rämnar fasaden.
– Det var kärleken till mina barn som gjorde att jag inte hoppade. Det var antingen den vägen eller så var jag tvungen att förändra någonting.
När vi träffar Christian i Vadstena där han är född och uppvuxen, har han varit spelfri i fyra år. Han har fyra barn, tre i ett tidigare förhållande och en dotter på 2,5 år i ett nytt förhållande.
– Jag mår jättebra i livet just nu. Men jag måste leva ett ganska inrutat liv med rutiner så att det snurrar på liksom, det är när jag går utanför boxen som det händer grejer. Vissa kanske kan tycka att det låter hur tråkigt som helst men jag tycker det är skönt, säger han.
Vi ses på Korpen i Vadstena. Ett naturligt ställe för Christian som ägnar mycket tid åt träning. Eller terapi. Eller kanske båda.
– Jag ägnade typ 30 år åt att spela handboll men jag gillade inte att träna så mycket på den tiden. Det intresset kom långt senare och jag fastnade speciellt för löpträning. När jag fick mitt tredje barn blev löpningen som meditation – en plats där jag kunde släppa allt och få lite plats för återhämtning.
I dag är han 46 år och det här med vilodagar ingår knappast i hans vokabulär. Vardagen fylls med träningspass, som utökades rejält inför inspelningarna. Under flera månader tränade han dygnet runt och begav sig ut på långa löprundor, utrustad med en tung ryggsäck. Frågan är om brevbäraren han mötte alla tidiga morgnar förstod att han tränade inför en av världens tuffaste utmaningar.
– Jag har aldrig tränat så hårt och ändå var Elitstyrkans hemligheter betydligt tuffare än vad jag kunde tro. Jag har också suttit i soffan och undrat hur deltagarna kan klaga så mycket, men väl där förstod jag att det ligger någonting i att de bara visar 45 minuter av ett helt dygn.
I programmet får tittarna följa 18 rekryter som under ledning av före detta elitsoldater genomgår prövningar liknande de uttagningstester som görs till ett elitförband. Påfrestningarna är enorma och väldigt få klarar utmaningen.
– Det går att bryta ner en människa ganska fort. Tar man bort sömn och mat och lägger på nio träningspass om dagen så går det riktigt fort, säger Christian och skakar på huvudet.
Han klarade de flesta av utmaningarna med bravur, men det är inte bara det fysiska som sätts på prov i programmet. De utvalda deltagarna har ofta något slags bagage med sig och i avsnitt fem var det dags för Christian att öppna upp. När han såg klippet från nattförhöret på tv under hösten gick det inte att hålla tillbaka tårarna.
– Jag var tvungen att pausa flera gånger när jag såg det och tårarna rann hela natten. Jag gick tillbaka till hur det kändes de nätterna när det var som mörkast, så det är jobbigt att se. Jag känner knappt igen den människan längre.
I dag mår Christian bra och är stark nog att berätta om de där jobbiga åren. Så han tar oss tillbaka till hur allting började:
– Det började med stress från en separation vilket gjorde att jag inte kunde sova på nätterna. Jag tänkte på ekonomin och på framtiden. Att bli ensamstående i en lägenhet med tre barn, det är ingen rolig tanke. Allt bara snurrade i skallen.
Han började med att kolla på film hela nätterna. Men till slut räckte det inte för att hålla de jobbiga tankarna borta.
– Jag fick inte stopp på hjärnan. Jag höll på att bli galen. Då förflyttade jag mina känslor till spelandet i stället. Det handlade aldrig om att jag skulle bli miljonär, pengar hade vi. Hela grejen var att jag var tvungen att flytta tankar och känslor till något annat för att slappna av.
Beroendet eskalerade och pengarna försvann. När det var som värst bestod nätterna av självmordstankar och dödsångest.
– Ju mer pengar jag spelade bort och ju längre tiden gick, ju mer skam stoppades i en ryggsäck som bara blev tyngre och tyngre. Till slut rann det över. Det var så mörkt, jag kunde inte komma djupare. Jag kände att jag var en belastning för min familj och för samhället och att jag inte var värd någonting.
Vändningen kom den där ödesdigra dagen i Mjölby då han tog beslutet om att fortsätta leva. Han påmindes om kärleken till sina barn och valde i stället att påbörja den långa resan ut ur beroendet.
– Jag ville inte visa för någon att jag var sjuk så jag hittade egen hjälp via terapeuter. Det var svårt att hitta rätt terapeut, men när jag väl gjorde det grät jag efter fem minuter och det var början på vägen tillbaka.
Genom terapin blev han varse om hur viktigt det är att prata om sina känslor. Något han menar fortfarande är tabubelagt, speciellt när det kommer till män som mår dåligt.
– Det är inte svårt att vara man, det är inte det jag menar. Men det är tabubelagt att prata om hur man mår och om någon frågar får man alltid bara "det är bra" som svar.
Att prata om psykisk ohälsa är det något av svåraste, men också det viktigaste man kan göra.
Christian Eriksson
Med sina egna erfarenheter som utgångspunkt valde han för några år sedan att sadla om och satsa på en ny karriär. Efter tio år som key account manager i Stockholm satte han sig i skolbänken igen.
– Nu läser jag till socialpedagog på Vadstena folkhögskola. Min förhoppning är att kunna arbeta som samtalsterapeut och hjälpa till med frågor kring psykisk ohälsa.
Det stora målet med att öppna upp i tv-rutan var att kunna hjälpa människor. Christian vill ge styrka till de som gått igenom eller är långt nere i det mörker han själv tagit sig ur.
– Jag pratade inte om det här i programmet för att någon skulle tycka synd om mig. Det är inte synd om mig, men när jag själv mådde som sämst hade jag önskat att jag såg någon som varit i samma sits och som kommit ut på andra sidan.
Och visst har hans berättelse berört och hjälpt till. På sociala medier har han fått motta meddelande från folk som känner igen sig i hans situation.
– Jag vet hur svårt det är att dela med sig av det, man har så mycket skam. Men jag har fått så mycket fint, vissa tackar för att de blivit inspirerade att själva göra något åt sin situation. En del befinner sig i mörkret och jag kan relatera till den känslan, det är tungt.
Efter programmet har Christian även fått känna på hur det är att bli igenkänd på stan. Vadstena är inte speciellt stort och rör han sig ute är det inte ovanligt att folk kommer fram för att prata. Den vanligaste kommentaren är att han är modig som vågat dela med sig.
– Men jag vet inte om det är så jäkla modigt egentligen. Det känns som en självklarhet, jag står för det jag har gjort, jag är klar med det och jag mår mycket bättre idag, säger han och fortsätter:
– Och om någon i stället skulle peka på mig på gatan och skratta då bryr jag mig inte – jag har redan varit med om så mycket skuld och skam i mitt liv och lyckats bearbeta det. Jag är klar med skammen.
Nu har årets säsong av Elitstyrkans hemligheter nått sitt slut och Christian var inte en av de som höll sig kvar hela vägen. I avsnitt sju fick han lämna efter ett för långsamt försök att ta sig upp för en 32 meter hög bergsvägg. Dessutom hade han yttrat för en annan deltagare att han kände sig nöjd med sin insats, vilket instruktörerna såg som en indikation på att han inte hade tillräckligt med motivation för att fortsätta till slutet.
– Det syns inte på tv men jag vägrade ta av mig armbindeln först. Jag kände mig inte klar. Jag ville göra sista övningen men jag klantade till det rejält när jag skulle upp för bergsväggen. Till slut blev det ett fint samtal och ett bra avslut, säger Christian.
Vad tar du med dig från programmet?
– Jag är en prestationsmänniska och har haft svårt för att känna mig nöjd. Efter programmet kan jag känna mig nöjd med saker, det är ganska skönt. Jag tror alla skulle behöva utmana sig såhär någon gång i livet.
En annan viktig del av äventyret är de människor han träffade på vägen. Deltagarna kom att bli en väldigt tight grupp som fortfarande ses och ventilerar upplevelsen tillsammans.
– Nästa år ska jag och en annan deltagare börja föreläsa tillsammans. Det kommer handla om beroende, motivation och träning. Så i det stora hela blev min medverkan väldigt bra och jag är verkligen på en bra plats i livet just nu, säger han och fortsätter:
– Man längtar faktiskt tillbaka. Det är ett enkelt liv på många sätt, när någon hela tiden säger åt en vad man ska göra. Sen älskar jag att man gör det i grupp och kämpar tillsammans. Det är fint.
Skulle du kunna göra det igen?
– Ja. Jag skulle åka tillbaka imorgon om det vore så, säger han med ett leende.