Fredrik Martinsson körde ett fordon av typen terrängbil 11, när olyckan var framme.
För många, kanske de flesta, är värnplikten ett minne som sakta förbleknar och försvinner bort i glömskans allé. För Fredrik Martinsson från Finspång, är minnet från den där dagen den 21 april 1997 högst levande både fysiskt och psykiskt.
– Det är fortfarande jobbigt att prata om olyckan efter alla dessa år. Skuldkänslorna finns där hela tiden. Varför överlevde jag och inte Jonas? Eftersom min kropp ser ut som den gör påminns jag dagligen om olyckan, säger Fredrik, 46, när vi ses på ett kafé i Norrköping.
Fredrik, då 19 år, och andra batteriet vid Fårösunds marinbrigad på Gotland övade kolonnkörning på olycksdagen. Fredrik körde en av terrängbilarna och hade en kamrat bredvid sig på passagerarplats.
– Vi körde i cirka 40 kilometer i timmen. Jag minns det mesta direkt efter olyckan, men ingenting innan. Under polisförhören fick jag berättat för mig vad vi hade gjort samma dag före olyckan, men det tycker jag i min hjärna att vi gjorde veckan innan.
Av någon anledning kraschade Fredrik terrängbilen rakt in i en stor tall.
– Vägen svängde just där, men bilen gick rakt fram. Det var det största trädet i närheten. Hade jag missat trädet så hade vi båda varit oskadda. Jag har inget svar på varför det blev som det blev. Olyckan inträffade på eftermiddagen och alla var trötta, säger han.
På militärens terrängbilar, av den modellen som Fredrik körde, så finns det knappt någonting som tar emot vid en krock som på en vanlig bil.
– Främre balken knäcktes och slog sönder fördelardosan, vilket gjorde att det blev kortslutning i elsystemet. Motorn rusade och det kom hela tiden bensin och det började brinna.
Fredrik fick av sig sin jacka och försökte kväva elden, för att försöka rädda sin passagerare. Övriga personer från kolonnen, som förstås stannade när olyckan var ett faktum, skyndade till platsen.
Jag hängde ut halvvägs med kroppen, men kom inte loss, min rygg och mitt ena ben hade börjat brinna.
"Jag kände trycket när de slog, det gjorde inte skitont. Jag vände mig om så gott det gick för att slippa se på. När jag kände att benet gick av kunde jag krypa därifrån", säger Fredrik Martinsson om olyckan som kostade honom ett ben.
Dörren på passagerarsidan var intryckt och gick inte att få upp.
– Jag sa åt de som kom att fokusera på att få ut Jonas som satt bredvid, men det gick inte. Vi släckte elden två eller tre gånger, men den blossade hela tiden upp, säger Fredrik om de dramatiska minuterna som för alltid skulle förändra hans liv.
Efter en stund insåg Fredrik att det började bli för varmt, men han kom inte loss. Hans högra ben satt fastkilat mellan förarsätet och den knäckta styrstången.
– Det började rinna smält plast från instrumentbrädan ner på mitt vänstra ben och jag förstod att läget var allvarligt. Jag hängde ut halvvägs med kroppen, men kom inte loss, min rygg och mitt ena ben hade börjat brinna.
När jag kände att benet gick av kunde jag krypa därifrån
Två värnpliktiga kamrater högg av Fredriks högra ben med en slö yxa för att rädda livet på honom.
Värnpliktiga kamraterna Daniel Müller och Kasper Pettersson hade fått tag i en yxa. En av dem ropade till Fredrik att de måste hugga av hans högra ben för att rädda hans liv.
– Först skrek jag nej och att de istället skulle hjälpa Jonas som satt bredvid. Han var ju mer skadad än vad jag var.
Till slut fanns det ingen återvändo. Daniel började hugga av Fredriks ben och Kasper tog vid med en militäryxa utan skarp egg från 1967.
– Jag kände trycket när de slog, det gjorde inte skitont. Jag vände mig om så gott det gick för att slippa se på. När jag kände att benet gick av kunde jag krypa därifrån, berättar Fredrik.
Förhoppningen var att få ut Jonas via förarsidan, när Fredrik väl var ute.
– De hann inte få ut honom. Bilen övertändes kort efter att jag kommit ut och han avled, säger Fredrik och sänker blicken.
Fredrik på Universitetssjukhuset i Linköping 17 dagar efter olyckan, våren 1997.
Fredrik behöll medvetandet hela vägen till sjukhuset i Visby.
– Jag ville blunda, men fick inte det för ambulanspersonalen. Förutom att jag förlorat ett ben, hade jag rätt mycket brännskador och började frysa.
På sjukhuset sövdes Fredrik och transporterades till Universitetssjukhuset i Linköping. Där låg han i respirator i tio dagar.
– De väckte mig på den sämsta dagen någonsin, på Valborg 30 april. Det första jag kände var röklukt från någon majbrasa. Jag hade våldsamma hallucinationer och var allmänt otrevlig när jag vaknade.
Ryggstödet i bilen var av plast, det syns på min rygg var stödet slutar.
Fredrik hasde 32-procentiga brännskador på sin kropp efter olyckan och fick genomgå många operationer.
Läkarna och Fredriks föräldrar, Berit och Claes, hade diskussioner om att gå varsamt fram med informationen om de allvarliga skador som Fredrik hade fått.
– Jag minns att jag vill se mina skador omgående när diskussionen kom upp. Eftersom jag tog av mig jackan för att försöka släcka elden, så blev ryggen brännskadad. Ryggstödet i bilen var av plast, det syns på min rygg var stödet slutar.
Fredrik säger sig vara lyckligt lottad eftersom de brännskador han fick inte har stört honom så mycket i livet efter olyckan. Ändå hade han 32-procentiga brännskador.
– Det har varit många operationer. Men brännskadorna drabbade inga vitala delar. Jag har fantomsmärtor i benet jag inte har kvar varje dag, men de som har gjorde mest ont har avtagit med åren.
"Jag kände direkt att jag ville kämpa och inte gräva ner mig för det som hade hänt. Vi var tyvärr bara en som överlevde olyckan och på något sätt ville jag hedra Jonas, som fick sätta livet till", säger Fredrik.
Daniel och Kasper, som slog av Fredriks ben, hade sinnesnärvaro nog att tänka på att kapa benet under knäskålen, så att Fredrik skulle kunna få ett så bra liv med protes som det bara gick.
– Det var rätt tänkt i stunden, men knäet gick ändå inte att rädda. Det blev en stump kvar. Men jag tycker det fungerar hyfsat bra med protes. Det som jag har saknat mest är att jag inte kan springa.
Fredrik var utbildad elektriker när olyckan inträffade.
– Jag visste inte hur rörlig jag skulle bli, så det fick jag släppa. Men jag kände direkt att jag ville kämpa och inte gräva ner mig för det som hade hänt. Vi var tyvärr bara en som överlevde olyckan och på något sätt ville jag hedra Jonas, som fick sätta livet till.
"Den överlägset bästa stöttningen har jag fått från min mamma, pappa, storasyster Anna och min bästa kompis Emil. Och senare i livet av min hustru, Malin, och barnen", berättar Fredrik.
Fick du någon professionell hjälp efter olyckan?
– Jag träffade en psykolog från militären tre–fyra gånger. Men det gav inte så mycket. Den överlägset bästa stöttningen har jag fått från min mamma, pappa, storasyster Anna och min bästa kompis Emil. Och senare i livet av min hustru Malin och barnen.
Genom heroiska insatser framförallt av Kasper Pettersson och Daniel Müller kunde Fredrik räddas till livet.
Minnesstenen på olycksplatsen
Att hålla sin kropp i trim har varit viktigt för Fredrik i alla år.
– Jag hatar egentligen att träna på gym, ändå gör jag det många gånger i veckan. Jag vill att min kropp ska vara så bra tränad det bara går.
Har du någon kontakt med dina livräddare som själva fick brännskador på händer och ansikten under räddningsaktionen?
– Kasper var det ett tag sedan jag pratade med. Daniel hade jag kontakt med förra månaden och köpte bingolotter av hans son. Jag känner stor tacksamhet för vad de gjorde, annars hade jag inte suttit här idag, säger Fredrik Martinsson innan han beger sig ut i julhandeln med sin familj.
Vem är han?
Namn: Fredrik Martinsson.
Född: 4 december 1977.
Uppväxt: Finspång.
Bor: Villa i Veberöd i Skåne.
Familj: Hustrun Malin, barnen Cornelia, Gabriel och Mira samt tre barnbarn.
Yrke: Produktutvecklare på företaget Cherry Xtrfy i Landskrona. Delägare tillsammans med hustrun Malins företag inom personlig assistans med 200 anställda.
Intressen: Datorer och träning.
På minnestavlan på platsen för olyckan står det:"Vid en tragisk trafikolycka på denna plats förolyckades Jonas Gredenmo och skadades Fredrik Martinsson svårt. Genom heroiska insatser framförallt av Kasper Pettersson och Daniel Müller kunde Fredrik räddas till livet. Denna sten är rest för att hedra de inblandades insatser, och att minnas Jonas Gredenmo. Värnpliktig och Kamrat. Chefen 2:a batteriet"
