Klockan Àr halv fem pÄ morgonen. Det Àr den första juni och varmt.
Susanna Dahlman vaknar hemma hos sin mamma. Bredvid henne ligger sonen Ludwig. Han Àr fem veckor gammal och har sovit hela natten.
Susanna gÄr upp och gÄr pÄ toaletten. Allt Àr lugnt och stilla. Hon hinner tÀnka att det Àr ovanligt att hon fÄtt sova sÄ lÀnge.
Det Àr nÀr hon kommer tillbaka till sovrummet hon inser att nÄgot Àr fel.
Hemskt fel.
Sen ser hon det. Ludwig andas inte.
â Jag tog upp telefonen och ringde 112 och sa att min son inte andades. De bad mig nypa till honom riktigt hĂ„rt för att se om han började grĂ„ta.
Det gör Susanna men Ludde ger inget livstecken ifrÄn sig.
PÄ kyrkogÄrden
Snön faller sakta och tyst över Kisa. Marken bÀddas in av ett mjukt, vitt tÀcke. Alla ljud dÀmpas och blir lÄngsammare.
Vid en hjÀrtformad gravsten stÄr Susanna med huvudet nerböjt. HÀr under vilar Ludwig.
â Han skulle ha varit drygt sju mĂ„nader om han hade fĂ„tt leva, sĂ€ger Susanna.
Ett mjukt leende sprids i hennes ansikte och ett tag stÄr hon alldeles stilla framför sin sons gravsten medan snön alltjÀmt faller. Tyst och stilla.
Att förlora ett barn. Varje förÀlders största och vÀrsta mardröm. Hur orkar Susanna överhuvudtaget gÄ vidare? Hur fÄr hon tillvaron att fungera?
FrÄgorna Àr mÄnga och svÄra, men Susanna vill berÀtta. NÀr besöket pÄ kyrkogÄrden Àr över sÀtter hon sig i den grönvita folkabussen för att Äka hem.
Vi hann aldrig montera Luddes bilbarnstol. Han dog innan bilen levererades
Susanna Dahlman
Den vitgröna folkabussen, ja. Bilen de bestÀllde nÀr det stod klart att familjen skulle fÄ ytterligare en medlem. Ludde har nÀmligen tvÄ Àldre syskon, Frida 9 Är och Samuel 3 Är.
â Vi ville ha en bil dĂ€r alla fick plats och som vi kunde Ă„ka ut och campa med. Det skulle egentligen vara tre bilbarnstolar i den hĂ€r bilen. Men sĂ„ blev det inte. Vi hann aldrig montera Luddes. Han dog innan bilen levererades, berĂ€ttar Susanna.
"Det Àr försent"
Folkabussen stannar framför villan dÀr Susanna bor med sin familj. VÀl inne i det varma köket fortsÀtter hon att berÀtta om natten dÄ Ludde dog.
â NĂ€r det inte fungerade att nypa honom sa personalen pĂ„ 112 att jag mĂ„ste pĂ„börja HLR. SĂ„ jag lĂ€gger Ludde pĂ„ ett bord och börjar göra kompressioner.
Samtidigt skriker hon pÄ sin mamma som direkt förstÄr vad det handlar om.
â Hon sa pĂ„ en gĂ„ng att det var försent.
Men Susanna vill inte tro det. Inte Àn.
Ludde kan inte vara död. Han fÄr inte vara död.
Det Àr först dÄ jag inser att det Àr kört och jag skriker rakt ut.
Susanna Dahlman
Resten minns hon som ett enda kaos.
RÀddningstjÀnsten kommer och försöker fÄ liv i Ludde med en hjÀrtstartare. Den signalerar att det inte finns nÄgra hjÀrtljud och att upplivningsförsöken bör avbrytas.
Men Susanna vill inte ge upp.
â Jag sĂ„g att det rann lite blod ur nĂ€san pĂ„ honom och tĂ€nkte att han mĂ„ste vara vid liv. För en död kropp blöder inte. Först senare har jag förstĂ„tt att han var borta dĂ„.
Under tiden allt det hÀr hÀnder kommer Susannas sambo Gustav. De far i ilfart efter ambulansen mot akuten i Linköping.
PĂ„ akuten
TvÄ sköterskor tar hand om Susanna och Gustav. De fÄr vÀnta i ett anhörigrum medan ett lÀkarteam tar hand om Ludde. Genom fönstret ser de hur lÀkarna försöker fÄ hans lilla hjÀrta att starta.
De har ett kort samtal med en lÀkare som sedan lÀmnar dem. Strax dÀrpÄ Àr han tillbaka och ber dem följa med.
Susanna och Gustav gÄr med honom in till lÀkarteamet. DÀr och dÄ fÄr de veta att det inte gÄr att rÀdda deras barn. FörgÀves har lÀkarna försökt vÀcka liv i Ludde.
â Det Ă€r först dĂ„ jag inser att det Ă€r kört och jag skriker rakt ut.
Efter det blir de lÀmnade ensamma. DÄ har klockan hunnit blir sju pÄ morgonen.
Susanna ser att Ludde behöver byta blöja. NÀr hon har gjort det kommer personalen in med ytterligare en filt hon kan svepa om honom. Han ligger redan insvept i en: filten han har haft med sig hemifrÄn och som hans syskon hade nÀr de var bebisar.
Det var svÄrt att sÀga hejdÄ.
Susanna Dahlman
Sen fÄr de sÀtta sig i anhörigrummet igen. Tillsammans med sitt döda barn.
Susanna hĂ„ller i honom, vill inte slĂ€ppa honom ifrĂ„n sig. Ăven om han Ă€r borta Ă€r han fortfarande hennes bebis. Hennes son.
Ludde finns inte lÀngre, men Susannas bröst producerar fortfarande mjölk. De Àr nu hÄrt spÀnda och det gör ont, hemskt ont. Mjölken som Ludde skulle ha haft fÄr hon nu pumpa ut med hjÀlp av en maskin som sköterskorna rullar in till henne.
Insikten att Ludde Àr borta börjar sjunka in och Susanna ringer till sin mamma för att berÀtta att hennes barnbarn inte finns mer.
De blir kvar pÄ sjukhuset lÀnge. Klockan hinner bli tvÄ pÄ eftermiddagen innan de Äker hem.
Susanna fÄr ta farvÀl av sin son som mÄste vara kvar pÄ sjukhuset
â Det var svĂ„rt att sĂ€ga hejdĂ„, sĂ€ger hon.
Men avskedet Àr obevekligt.
Sommaren försvinner i ett virrvarr av sorg. Alla planer som familjen gjort upp raseras. Ett barntraumateam kopplas in för att syskonen Frida och Samuel ska fÄ chans att sörja sin lillebrors död.
Vid midsommar Àr det begravning.
DÄ har de fÄtt se sitt barn igen. Susanna minns det som en mÀrklig upplevelse.
â NĂ€r jag idag ser pĂ„ bilderna nĂ€r han Ă€r död kan jag se att det inte riktigt ser ut som han. Som han sĂ„g ut nĂ€r han var vid liv. Och nĂ€r han skulle lĂ€ggas i kistan sĂ„g det Ă€nnu mindre ut som han. Dels hade han varit död ett tag och dels kunde man se Ă€rren frĂ„n obduktionen.
"Vi mÄste leta efter lillebror"
Att förlora sin lillebror har pÄverkat bÄde Frida och Samuel. I början drog sig Frida undan medan Samuel blev tyst. Han sa inte nÄgonting om Ludde.
â Han hade inte orden, inte sprĂ„ket för det riktigt. Men vi mĂ€rkte pĂ„ honom att han förstod. Och nĂ€r den nya bilen kom sa han att "nu kan vi ju Ă„ka och hĂ€mta lillebror". Det var som om han trodde att Ludde bara varit borta hos nĂ„gon annan ett litet tag.
Det hjÀlpte inte att Susanna och Gustav försökte förklara att lillebror var död och inte skulle komma tillbaka. För Samuel blev det detsamma som att Ludde var jÀttesjuk och lÄg pÄ sjukhus.
â Och nĂ€r det under Allhelgonahelgen var dags för urnfĂ€stning och Samuel fick veta att Ludde lĂ„g i jorden ville han att vi skulle hĂ€mta en grĂ€vmaskin och leta efter lillebror, att vi mĂ„ste grĂ€va upp honom.
En liten nalle har sedan dess fÄtt representera lillebror för Samuel.
â Den fĂ„r ligga i luvan pĂ„ hans huvtröja.
Livet efter Ludde
Efter att Ludde dött blir Susanna och Gustav sjukskrivna i fyra veckor. FörÀldradagarna dras tillbaka och frÄgan hÀnger i luften. Vad gör vi? Hur ska det bli nu?
En vecka efter den dĂ€r hemska natten sĂ€tter sig Susanna framför datorn och gör en sen ansökan till lĂ€rarutbildningen â utbildningen hon tĂ€nkt gĂ„ nĂ€r Ludde var tillrĂ€ckligt gammal att börja förskolan. Hon kommer in pĂ„ en reservplats.
Nu har hon precis avslutat sin första praktik. NÀr hon Àr klar kommer hon att undervisa gymnasieelever i teknik och matte.
Ăven om utbildningen har varit ett led i att komma vidare Ă€r det svĂ„rt, erkĂ€nner Susanna.
â Man förvĂ€ntas vara mentalt nĂ€rvarande nĂ€r man Ă€r pĂ„ jobbet. Jag försöker, men jag klarar det inte riktigt.
Hon beskriver det som att vara pÄ botten av en sjö.
â Du tar dig lĂ„ngsamt uppĂ„t och mĂ„r bĂ€ttre och bĂ€ttre tills du Ă€ntligen simmar vid ytan. SĂ„ hĂ€nder det nĂ„got. Som att obduktionsrapporten Ă€r klar och de ringer och ska gĂ„ igenom den, samtidigt som du sitter i ett seminarium. Det Ă€r som att nĂ„gon lĂ€gger en sten runt halsen och drar ner dig pĂ„ botten. Men du mĂ„ste ju ta dig upp igen. Och för varje gĂ„ng det hĂ€nder blir du bĂ€ttre och bĂ€ttre pĂ„ att kapa den dĂ€r stenen och simma uppĂ„t.
Man förvÀntas vara mentalt nÀrvarande nÀr man Àr pÄ jobbet. Jag försöker, men jag klarar det inte riktigt.
Susanna Dahlman
Trots att det bara gÄtt ett halvÄr kan Susanna kÀnna att sorgen har Àndrat karaktÀr.
â Jag har nog accepterat det nu. Accepterat att sorgen tar tid. Att den tar plats. Det gĂ„r inte fortare om man försöker skjuta undan det.
Hon fortsÀtter:
â I början minns jag att jag tyckte att det var sĂ„ orĂ€ttvist att Ludde skulle vara död i hela mitt liv. Okej att han kunde vara död i tvĂ„ Ă„r, men sen skulle han komma tillbaka. För dĂ„ skulle jag veta att allt skulle blir bra sen â i resten av mitt liv. Men sĂ„ kommer det inte att vara.
NÄgot av det svÄraste Àr att vÄga vara i sorgen och samtidigt tillÄta sig sjÀlv att gÄ vidare, menar Susanna.
â Ibland vill jag bara vara glad. Ăta gott, dricka gott och vara med mina vĂ€nner. Eller Ă€ta lunch med kurskamraterna pĂ„ utbildningen och prata om vad vi kommer att lĂ€ra oss under de hĂ€r Ă„ren. Men sĂ„ dyker alltid frĂ„gan upp, hur mĂ„nga barn man har. Och dĂ„ sĂ€ger jag ju att jag har tre, men att den yngsta dog i somras. Och dĂ„ blir det genast annorlunda.
Samtidigt mÄste man kunna prata om allt, pÄpekar hon.
â SĂ„ det Ă€r en jĂ€ttesvĂ„r balans. Men jag vill inte fastna i stackars dig-diskussionen. Det kan vara skönt att bara fĂ„ stĂ€nga av ett tag.
Framtiden
Ludde dog i plötslig spĂ€dbarnsdöd. I Sverige Ă€r det cirka 40 barn per Ă„r som gör det. Till ungefĂ€r hĂ€lften av dem hittar man ingen förklaring. Ludde Ă€r en av dem. Han föddes fullt frisk och utvecklades normalt. ĂndĂ„ gick det sĂ„ fruktansvĂ€rt fel.
SÄ hur gÄr hon vidare? Hur tÀnker Susanna om framtiden? VÄgar hon tÀnka pÄ den?
Det gör hon, men framtiden Àr oviss. Nu Àr fokus pÄ en dag i taget. Men kanske fÄr Frida, Samuel och Ludwig ett syskon. Susanna har inte bestÀmt sig Àn. Men lÀngtan efter ett barn finns.
Teet Àr urdrucket. Ute har det slutat snöa. SolstrÄlar letar sig ner frÄn himlen och lyser pÄ allt det vita. Det letar sig vidare in genom fönstren och lyser pÄ Susanna som hÄller ett foto i famnen. Ett foto pÄ Ludwig dÀr han sitter i sin mormors knÀ. Hans ögon Àr stora och förvÄnade.
Susannas mjuka leende skymtar till igen. Hon stryker över sin sons fötter pÄ fotografiet och hennes röst Àr lugn och stadig nÀr hon sÀger:
â Han var en himla fin liten kille.