Framtiden Àr oviss för bÄde Holly och Henry, som föddes i vecka 23 och vecka 25. Deras mamma, Amanda, tÀnker pÄ barnens framtid nÀstan dagligen. "Man ska inte jÀmföra sina barn, men ibland gör man det med andras barn och dÄ kan man bli pÄmind", sÀger hon.
Inne i det svarta radhuset i Ljungsbro â dĂ€r Amanda bor tillsammans med maken Oliver, dottern Holly och sonen Henry â Ă€r det full fart.
Medan Amanda hÀller upp kaffe och dukar fram ett fat med bullar och smÄkakor hörs en hes barnröst bakom mammans byxbeklÀdda ben. Rösten tillhör Holly. Eller, som hon ocksÄ kallas, Krigarprinsessan.
â Vi brukar sĂ€ga att Holly verkligen har valt livet. Det var ju det hon gjorde, sĂ€ger Amanda.
Ja, att de bĂ„da barnen fyller hemmet med allt vad smĂ„barnsĂ„ren innebĂ€r â skoj, bus, sömnbrist, skratt och obegrĂ€nsad kĂ€rlek â mĂ„ se sjĂ€lvklart ut.
Men, det har det inte alltid varit.
Som sjuksköterska pĂ„ Linköpings neonatala intensivvĂ„rdsavdelning Ă€r Amanda van vid att vĂ„rda de allra minsta patienterna. Hon ger andningsstöd Ă„t bebisar som inte vĂ€ger mer Ă€n ett smörpaket, vĂ€rmer upp kuvöser Ă„t de barn som föds strax efter den vecka dĂ„ det som senast Ă€r tillĂ„tet att göra abort i Sverige, vakar över ömtĂ„liga kroppar som svĂ€var mellan liv och död... Att hon sjĂ€lv skulle komma att bli inlagd pĂ„ avdelningen â efter bĂ„da sina förlossningar â hade hon aldrig kunnat tro. Men, det blev hon.
Plusset pÄ stickan
SÄ lÀnge Amanda kan minnas har hon lÀngtat efter att bilda familj, att bli nÄgons mamma. Trots det minns hon kÀnslan av panik nÀr hon höll det positiva graviditetstestet i sin hand under vÄren 2021.
Vad skulle folk tycka? Var det för tidigt? Hon och Oliver hade ju bara varit tillsammans i ett Är...
â Men det var Ă€ndĂ„ sjĂ€lvklart, frĂ„n första stund.
Familj har alltid varit mitt mÄl i livet. Min dröm har varit att bilda familj och fÄ barn
Amanda
Graviditetsvecka 23
NĂ€r juli övergick i augusti hade sommarsemestern nĂ„tt sitt slut â och Amanda hade varit gravid i 23 veckor. Hon började fĂ„ ont i ryggen, men avfĂ€rdade det med att hon hade hunnit bli tyngre under semestern och att hon bara behövde vĂ€nja sig vid att jobba igen.
Under Hollys första tid i livet stÀllde Amanda in sig pÄ att dottern inte skulle överleva. Ibland, nÀr hon sÄg det lilla barnet med alla slangar runt sig, tÀnkte hon till och med att det kanske var det mest humana. Men, efter ett par mÄnader vÀnde den kÀnslan. I stÀllet började Amanda att tÀnka tankar som "jag ska skydda Holly till vilket pris som helst" och "hon ska ha livskvalitet, hur sjuk hon Àn kommer vara". Sedan dess har de tankarna inte slutat eka i huvudet. Sedan dess har Amanda inte slutat att kÀmpa för sin dotter. Sedan dess har hon inte tappat hoppet om Hollys framtid.
Men, tidigt nĂ€sta morgon, den 4 augusti, kom vĂ€rkarna â trots att barnet inte var berĂ€knat att födas förrĂ€n den 29 november.
â Jag gick verkligen in i nĂ„gon slags... Jag slutade nog vara mamma och blev sköterska. Jag blev vĂ€ldigt praktisk.
Jag rÀknade nog inte med att hon skulle överleva
Amanda
Till vardags Ă€r det just sjuksköterska som Amanda Ă€r â pĂ„ den neonatala intensivvĂ„rdsavdelningen. I och med det Ă€r hon vĂ€l insatt i överlevnadschanserna för de barn som föds i vecka 23. Omkring hĂ€lften överlever inte. Hon försökte dĂ€rför att stĂ€lla in sig pĂ„ ett omedelbart avsked.
â Man har sett förĂ€ldrar som inte tar hem sina barn, sĂ„ varför skulle jag ha den turen?
Jag sörjde mycket saker i förvÀg, utan att det kanske ens behövde bli sÄ. Det blev nog mitt sÀtt att hantera det, att hela tiden ligga steget före
Amanda
TvĂ„ minuter efter midnatt, den 5 augusti, kom Holly till vĂ€rlden. Amanda berĂ€ttar att barn som föds för tidigt â och inte bedöms ha en chans att överleva â placeras pĂ„ den födandes bröst sĂ„ fort som möjligt, för att fĂ„ somna in med hudkontakt. Liggande pĂ„ sjukhusbritsen vĂ€ntade den nyblivna mamman pĂ„ att fĂ„ kĂ€nna sin dotters hud mot sitt bröst.
Men, Hollys lilla kropp överlÀmnades aldrig till Amanda.
Kampen
Hollys framtid var lÀnge oviss. Vid födseln vÀgde hon bara 610 gram och var inte mer Àn 30 centimeter lÄng. Efter nÄgra dagar upptÀcktes en allvarlig blödning i hennes hjÀrna och hon spenderade nio veckor i respirator.
â Jag var vĂ€ldigt rĂ€dd för hur mycket jag skulle fĂ€sta mig vid henne, för "snart kommer hon ju att dö", sĂ€ger Amanda och fortsĂ€tter:
â Jag tĂ€nkte nog att jag bara hade henne till lĂ„ns. Jag vet att det Ă€r en sĂ„ lĂ„ng resa och minsta lilla infektion eller förkylning sĂ„ kan de dö.
Med Holly visste man inte vilken dag som var den sista
Amanda
Att Amandas bÄda barn har fÄtt en chans att överleva vÀcker bÄde glÀdje och tacksamhet. Och stolthet. "De har ju faktiskt ocksÄ kÀmpat, de har ocksÄ valt det hÀr", konstaterar Amanda.
Amanda upplevde, under och efter Hollys födsel, att det var positivt för henne att ha den arbetsmÀssiga erfarenheten av prematurbarn. Att gÄ frÄn att vara sjuksköterska pÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen till att plötsligt vara mamma och inlagd upplevde hon som ganska enkelt. "Men det var ibland att man nÀstan i farten, om det larmade, nÀstan sjÀlv gick och tryckte av det. Det blev i reflex", sÀger hon.
NÄgra dagar efter Hollys födsel upptÀcktes att hon hade fÄtt en allvarlig hjÀrnblödning. Sina första nio veckor fick hon spendera i respirator och framtiden var stÀndigt oviss. Huruvida dottern ens skulle fÄ följa med sina förÀldrar hem var det ingen som kunde svara pÄ.
I ett samtal med en lÀkare lyfte hon till och med att det kanske inte var vÀrt att rÀdda Holly till vilket pris som helst.
â Jag kunde verkligen kĂ€nna dĂ„ligt samvete, att inte vara en bra mamma som inte skyddade sitt barn. Samtidigt tröstade jag mig sjĂ€lv med att jag vĂ„gade sĂ€ga nĂ„gonting som sĂ€kert mĂ„nga förĂ€ldrar tĂ€nker, men inte vĂ„gar sĂ€ga högt.
Svensk prematurvÄrd
I Sverige görs försök att rÀdda barn som föds frÄn och med graviditetsvecka 22. Det Àr tidigt, jÀmfört med mÄnga andra lÀnder.
UtifrÄn sin roll som sjuksköterska kan Amanda ibland tÀnka att det Àr nÄgot konstigt med att rÀdda barn som föds sÄ pass mycket för tidigt. Hon lyfter det faktum att prematura barn löper stor risk att drabbas av olika sjukdomar och diagnoser i framtiden.
â Men sedan kan jag absolut inte sĂ€ga sĂ„ som mamma.
Hon suckar.
â Jag kanske inte ens hade haft nĂ„gra barn i dag om vi inte hade bott i Sverige.
Hoppet
Efter Hollys födsel var familjen inlagda pÄ neonatalavdelningen i nÀstan fyra mÄnader. Amanda minns att hon till slut började att stÀlla in sig pÄ att dottern kanske aldrig skulle kunna gÄ pÄ egen hand, att assistenter kanske skulle cirkulera i deras hem under dygnets alla timmar. Med tiden fann hon nÄgon form av acceptans i det.
â DĂ„ var det vĂ€rt att rĂ€dda henne till vilket pris som helst, men det tog tid.
Först i början av oktober blev Holly starkare. NÀr hennes berÀknade födelsedag kom, den 28 november, var hon nÀstan fyra mÄnader gammal. Att dÄ veta att hon inte borde vara mer Àn nÄgra timmar gammal, om över huvud taget ens född Ànnu, var speciellt.
â Absolut kĂ€nde jag sorgen i att "nu skulle det kanske ha varit dags". Hon var berĂ€knad pĂ„ Olivers födelsedag sĂ„ det Ă€r klart att man tĂ€nkte mycket pĂ„ hur det skulle ha varit, sĂ€ger Amanda.
Prematurer har tvÄ födelsedagar, en nÀr de föds och en nÀr de skulle födas
Amanda
Dagen dÀrpÄ fick familjen lÀmna sjukhuset.
Arbetet
Efter att ha varit förÀldraledig med Holly kom Amanda tillbaka till sitt arbete som sjuksköterska. Hon mÀrkte snabbt att hennes förstÄelse för de förÀldrar som hon möter i jobbet hade förÀndrats av att sjÀlv ha fött barn för tidigt.
â NĂ„gonstans tĂ€nkte man Ă€ndĂ„ innan att man kunde förstĂ„, för man sĂ„g förĂ€ldrarna hela tiden och hur de levde. Sedan, nĂ€r man sjĂ€lv hamnade dĂ€r, insĂ„g man att det var pissigare Ă€n vad man ens hade förestĂ€llt sig.
Som bebis var Holly aldrig ledsen, alltid glad. Vi brukar sĂ€ga att hon har valt livet â och det var ju det hon gjorde
Amanda
Eftersom Sveriges vÄrd av för tidigt födda barn har utvecklats mycket under senare Är finns det Ànnu inga bevis pÄ hur de barnen klarar sig senare i livet. PÄ ett sÀtt ser Amanda dÀrför prematurbarn som försökskaniner. "Vi vet inte hur lÀnge de lever. Kommer de dö tidigare Àn oss alla andra? Det vet vi inte, vi kan vara spekulera", sÀger hon.
PÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen stÀller förÀldrar ofta frÄgor om sina inlagda barns vikt för dagen. Med tanke pÄ att Amanda sjÀlv Àr sjuksköterska kanske hon, under sin tid som inlagd med sina barn, inte alltid stÀllde de frÄgor som personalen oftast för höra. I stÀllet för att frÄga om sina barns vikt fokuserade hon pÄ hur mycket syrgas de hade behövt under natten. "Ja, det var lite annat fokus", skrattar hon.
PÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen upplever Amanda, utifrÄn sin roll som sjuksköterska, att mÄnga förÀldrar tittar pÄ sina barns skÀrmar och undrar vad olika siffror och vÀrden innebÀr. Hon berÀttar att personalen försöker att uppmana till att titta pÄ barnet i stÀllet, att de berÀttar att det Àr barnet som visar hur det mÄr och att förÀldrarna inte kommer att ha nÄgra skÀrmar att titta pÄ hemma. Samtidigt minns hon, utifrÄn den tid som hon sjÀlv spenderat pÄ avdelningen efter sina bÄda förlossningar, att hon sjÀlv hade svÄrt att leva efter det. "Jag kunde verkligen kolla pÄ skÀrmarna och sÀga 'varför har hon sÄ mycket syrgas?' och 'jaha, har ni höjt den instÀllningen? Varför dÄ?'", skrattar hon.
NĂ€r Amanda var gravid i vecka 25 med sitt andra barn, och förstod att det var dags för ytterligare en prematur födsel, översköljdes hon av en omedelbar sorg. Sedan graviditetsbeskedet hade hon lĂ€ngtat efter sin revansch â att fĂ„ uppleva en fullgĂ„ngen graviditet, hamna pĂ„ BB och Ă„ka hem en kort tid dĂ€refter. I stĂ€llet vĂ€ntade, Ă„terigen, flera mĂ„nader pĂ„ sjukhus och en lĂ„ng kamp.
Det andra barnet
Efter att ha jobbat i fyra mÄnader upptÀckte Amanda, under försommaren 2023, att familjen skulle fÄ tillökning. Den graviditeten var, till skillnad frÄn den första, planerad. Hon sÄg den som en chans till revansch.
â Ăven om jag var vĂ€ldigt glad och tacksam för Holly har jag nog alltid kĂ€nt att jag lĂ€ngtat efter att fĂ„ ha en vanlig graviditet, en vanlig förlossning, en vanlig bebistid...
Samtidigt smög sig en oro pÄ. TÀnk om Àven detta barn skulle komma för tidigt?
Amandas dotter Holly spenderade sina nio första veckor i livet i respirator. Mamman kan inte minnas att hon nÄgonsin, under sin tid som sjuksköterska pÄ neonatalavdelningen, har varit med om det.
Att ta sig förbi vecka 23, dÄ Holly föddes, minns Amanda som stort. Men, bara tvÄ veckor senare kom vÀrkarna.
Ăverlevnadschansen för barn som föds i vecka 25 Ă€r mycket större Ă€n för de barn som föds i vecka 23. Amanda kĂ€nde sig trygg utifrĂ„n den aspekten, men Ă€ndĂ„ sköljde en stor sorg över henne.
â Jag började direkt att sörja det som inte blev. Jag kĂ€nde mig snuvad.
Jag var nog Ă€ndĂ„ ganska trygg i att han var i vecka 25, men jag kĂ€nde en sĂ„dan sorg â och den kom direkt
Amanda
Henrys första tid
Den 31 oktober kom Henry till vÀrlden, med en vikt pÄ 940 gram och lÀngd pÄ 32 centimeter. Trots att hans tillstÄnd aldrig var lika kritiskt som Hollys Àr det tufft att se tillbaka pÄ hans första tid i livet.
â Som familj slets man verkligen isĂ€r. Holly har absolut varit det sjukaste barnet av de hĂ€r tvĂ„, men Henrys tid var nog den tuffaste och det tror jag har att göra med att man var sĂ„ himla splittrad som familj. Jag tror att det var det som gjorde att jag kraschade som mamma sedan.
Att smÄbarnsförÀldrar sover för lite Àr vÀlkÀnt, men Amanda tror att det Àr annorlunda för de förÀldrar som fÄr spendera sin första del pÄ neonatalavdelningen.
â Man Ă€r redan drĂ€nerad som det Ă€r. FörĂ€ldrar som bor dĂ€r behöver en annan sömn för att orka hemma sedan. Vad har de hĂ€r barnen nĂ€r de kommer hem, om de inte har fungerande förĂ€ldrar? Det Ă€r vanligt, vi ser att det Ă€r mĂ„nga förĂ€ldrar som kraschar.
Hemkomsten och bakslaget
I slutet av januari 2024, efter ungefÀr tre mÄnader pÄ sjukhus, fick Henry komma hem.
Redan en och en halv mÄnad senare kom det första bakslaget, dÄ sonen drabbades av en svÄr hjÀrtsvikt och fick ÄtervÀnda till sjukhuset.
Det tuffaste med Henrys första tid i livet har varit det psykiska mĂ„endet, upplever Amanda. Under sina första mĂ„nader var han starkare Ă€n sin storasyster, som fick spendera lĂ„ng tid pĂ„ den neonatala intensivvĂ„rdsavdelningen med stĂ€ndig övervakning och nĂ€rhet till personal. Henry fick i stĂ€llet flytta till avdelningens "familjevĂ„rd" ganska snabbt. DĂ€r fĂ„r förĂ€ldrarna, i större utstrĂ€ckning, ta hand om sina barn, med stöd av personalen. Amanda minns det som tufft, eftersom Henry behövde matas varannan timme, i en halvtimme â dygnet runt. Samtidigt var förĂ€ldrarna redan trötta efter tiden pĂ„ intensivvĂ„rdsavdelningen. "Man hade inte mer till övers. Jag tror att det var det som gjorde att jag kraschade som mamma sedan. Jag var slutkörd", sĂ€ger hon.
HjÀrtsvikten orsakades av en ductus, vilket Amanda beskriver som ett hÄl i hjÀrtat som alla foster har innan de föds. Precis efter förlossningen, vid det första skriket, ska hÄlet stÀngas. För prematurer kan det ta tid och ibland, som i Henrys fall, krÀvs en operation.
â Man kĂ€nde att⊠Det var bara aldrig ett slut.
Efter operationen fick Henry en blodpropp och förÀldrarna tvingades ge honom sprutor med blodförtunnande medicin. Dessutom blev han illamÄende och slutade Àta.
â Jag kĂ€nde att det blev allt annat Ă€n en revansch. Hollys tid, nĂ€r vi fick komma hem, var mycket trevligare och enklare Ă€n Henrys, fast han "borde" varit den enkla.
Jag kan sÀga att det Àr inte alltid jag minns Henrys första tid och hur det var riktigt. Jag har nog valt att glömma det
Amanda
VĂ€ndningen
Först i slutet av augusti vÀnde vardagen. Henry började Àta igen, tack vare en medicin mot sura uppstötningar, och blev snart utskriven frÄn hemvÄrden.
â Det var konstigt, för jag kĂ€nde att jag hade blivit bortrövad ett helt Ă„r med honom. Jag hade delat honom med sjukvĂ„rden sĂ„ lĂ€nge och nu skulle vi bli en riktig familj, ett Ă„r senare.
Jobbet
Henry blir snart ett och ett halvt Är gammal och Amanda Àr fortfarande förÀldraledig. Planen har varit att ÄtergÄ till arbetet pÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen efter sommaren. SÄ kommer det dock inte att bli.
â Med Holly var det vĂ€ldigt sjĂ€lvklart att jag skulle komma tillbaka. Jag kĂ€nde att jag orkade, men med Henry har jag faktiskt inte kĂ€nt det.
Innan Amanda kan vara ett stöd för andra prematurförÀldrar har hon insett att hon behöver bearbeta sin egen resa. DÀrför har hon nu sagt upp sig. Efter förÀldraledigheten vÀntar ett jobb pÄ en vÄrdcentral.
Ăven om det kĂ€nns spĂ€nnande Ă€r behovet av att byta jobb nĂ„got som Amanda till viss del sörjer. Hon tror att hon, utifrĂ„n sina erfarenheter av prematura förlossningar och att dĂ€refter bli utbrĂ€nd, hade kunnat bidra med bra stöttning.
â Utan att förĂ€ldrarna behöver veta vem jag Ă€r, och vad jag har gĂ„tt igenom, tror jag att jag kan ha en annan förstĂ„else och bemöta dem pĂ„ nĂ„got vis.
Vi brukar sĂ€ga att vi fĂ„r följa barnen frĂ„n foster till bebis â och det fĂ„r vi ju verkligen
Amanda
Att det kunde ta sÄ hÀr lÄng tid att bearbeta en för tidig födsel hade Amanda aldrig kunnat ana, innan sonen Henry kom till vÀrlden. Hon tror att mÄnga frÄn neonatalavdelningens sida ser familjers hemgÄng som den stora vinsten, men upplever sjÀlv i efterhand att det var dÄ den stora prövningen började. "Det Àr ett mÄl i den lÄnga resan, att fÄ komma hem mitt sitt barn, men efter det Àr det inte sÀkert att allt gÄr smidigt. Med Henry gick ju inget smidigt och vi fick bli inlagda igen. SÄdant tror jag inte att man tÀnker pÄ", sÀger hon.
Som medarbetare pĂ„ neonatalavdelningen har hon jobbat bĂ„de med intensivvĂ„rd och inom familjevĂ„rden, dit förĂ€ldrar och barn fĂ„r komma efter den mest kritiska fasen. FamiljevĂ„rden kan beskrivas som en förberedande plats inför det stundande livet hemma, dĂ€r förĂ€ldrar â med stöd frĂ„n personalen â fĂ„r börja ta mer ansvar för sitt barn.
Amanda minns det sjÀlv som en tuff plats, med uppvak var tredje timme nÀr Henry behövde matas. DÀr tror hon dÀrför att hon skulle kunna göra skillnad igen i framtiden.
â Man behöver försöka stötta förĂ€ldrarna med mer sömn sĂ„ att de inte Ă€r drĂ€nerade nĂ€r de kommer hem, konstaterar hon.
Framtiden
"Vi vet inte, nu fÄr framtiden utvisa."
Det Àr en vanlig mening pÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen, berÀttar Amanda.
â Det Ă€r en skittrött mening för en förĂ€lder som bara vill ha svar, men jag köper att man sĂ€ger den i dag, för vi vet verkligen inte.
PĂ„ Linköpings neonatala intensivvĂ„rdsavdelning vĂ„rdas inte bara barn som fötts extremt för tidigt, utan Ă€ven barn som fötts ett fĂ„tal veckor innan sitt berĂ€knade födelsedatum liksom fullgĂ„ngna â men sjuka â barn. Under sin egen tid pĂ„ avdelningen, efter dottern Hollys födsel, minns Amandra att hon ibland förvĂ„nades över den instĂ€llning som övriga förĂ€ldrar â vars barn hade fötts i vecka 35 â hade. Men, efter att ha fött sonen Henry, som inte alls var lika sjuk som Holly, har hon fĂ„tt ett nytt perspektiv. "Med tiden insĂ„g jag att det spelar ingen roll vilken vecka barnet föds i. Man har precis samma kĂ€nsla som förĂ€ldrar, vare sig barnet kommer i vecka 23 eller 35. Det tyckte jag nĂ„gonstans var fascinerande, att det Ă€r sĂ„. Jag tror att det handlar om att det inte blev som man hade tĂ€nkt sig, som det ska vara. Att inte hamna pĂ„ BB blir en sĂ„ stor grej", sĂ€ger hon.
Hon förklarar att hon, efter Hollys förlossning, fick höra att andra lÀkare hade sagt att "hade jag jobbat den natten, dÄ hade jag inte rÀddat henne".
â Det Ă€r ett bevis pĂ„ att man inte vet, sĂ„ i dag förstĂ„r jag den meningen.
Holly "ska" inte ens leva â och framför allt inte vara sĂ„ fungerande som hon Ă€r
Amanda
Amanda funderar mycket över sina barns framtid. Vilka diagnoser kommer de att fÄ? Hur fungerande kommer de att vara? Kommer de ha ett normalt liv? NÀr vet man det? Först nÀr de börjar skolan? Kommer de över huvud taget att klara skolan? Ta studenten?
â Vi vet att Holly kommer ha svĂ„righeter och ibland kan jag ligga sĂ„ lĂ„ngt fram att jag kanske redan har bestĂ€mt att jag inte kommer fĂ„ bli mormor, sĂ€ger hon och tillĂ€gger:
â Man kan sörja sĂ„ lĂ„ngt fram.
Den gröna nappen till vÀnster Àr i den storlek som fullgÄngna bebisar ofta anvÀnder efter förlossningen, berÀttar Amanda. Hennes dotter Holly, som föddes i vecka 23, var sÄ liten att hon i stÀllet behövde den gula nappen till höger.
Enligt Hollys lÀkare kommer det vara glÀdjande om hon i framtiden kan ha ett eget boende, med stöd i att fÄ ihop sin vardag.
â Henry kanske kommer kunna klara sig mer sjĂ€lv Ă€n vad Holly kommer kunna göra. Man sĂ€ger att Holly drar honom till att utvecklas nu, men man tror ocksĂ„ att han kommer gĂ„ om en vacker dag och dra henne i utvecklingen.
Med Holly kĂ€nde jag ibland att âhon Ă€r ju bara hĂ€r pĂ„ lĂ„n, hur mycket ska man knyta an? Ăr det jobbigare om jag knyter an, om hon inte kommer med hem?â, men vissa dagar kĂ€nde jag att âjag vill minnas hennes doft, jag vill komma ihĂ„g allt med henneâ
Amanda
Livet i dag
Trots all ovisshet ser Amanda sig sjÀlv som en ganska vanlig, trött smÄbarnsförÀlder i dag. UtbrÀndheten som hon drabbades av under Henrys första mÄnader i livet har hon till stor del ÄterhÀmtat sig frÄn.
â Sedan har man absolut fortfarande bakslag och man jobbar med det fortfarande. Vissa dagar Ă€r tunga, men de Ă€r inte lika ofta.
Den stora sorgen, som varit genomgÄende, tror Amanda dock att hon alltid kommer att bÀra med sig.
â NĂ„gonstans mĂ„ste jag börja acceptera att det blev sĂ„ hĂ€r. Det har vi ocksĂ„ pratat om, det hĂ€r med att vi inte kan ha fler barn för vi kan inte hamna pĂ„ neo varje gĂ„ng. Det Ă€r ocksĂ„ en sorg. Hade man kunnat hade vi kanske haft ett barn till.
FörÀldraskapet
Amanda tittar ut mot hallen nÀr Oliver glÀntar pÄ ytterdörren.
â Nu fĂ„r du ta kakmonstret och sanera golvet. Det har varit fri lek med kex, skrattar hon och rĂ€cker över Henry till sin sambo.
Barnens pappa ler, drar den lilla kroppen intill sin bröstkorg. Holly, som under en timmes tid har suttit klistrad för TV:n i vardagsrummet och tittat pÄ PyjamashjÀltarna, kommer ut i köket för att hÀlsa pÄ sin pappa.
Att bilda familj har varit Amandas mĂ„l med livet sĂ„ lĂ€nge hon kan minnas â och i dag har hon tvĂ„ barn och en sambo. Kampen för den lyckliga familjen har varit lĂ„ng och pĂ„ vissa sĂ€tt kommer den nog att fortgĂ„ för alltid. Men, Amanda Ă€r tacksam för sina bĂ„da barn och upplever att hennes och Olivers relation har vuxit sig stark av de motgĂ„ngar som de behövt ta sig igenom.
Paret upplever att de har svetsats samman av att tidigt möta motgÄngar. Samtidigt var de, framför allt under Hollys första tid, oroliga för sin relation.
â Men vi blev snarare tvĂ€rtom, att vi Ă€nnu mer vĂ€xte ihop och förstod varandra. Jag kanske inte var den som hade lĂ€tt för att prata kĂ€nslor innan, men det Ă€r nĂ„got som jag verkligen gör med Oliver nu, sĂ€ger Amanda och fastslĂ„r:
â Vi brukar sĂ€ga, med glimten i ögat, att "det finns ingenting som vi inte klarar".
Amandas bÄda barn har fötts extremt för tidigt, i vecka 23 och vecka 25. Till skillnad frÄn mÄnga andra prematurförÀldrar hade hon, sedan tidigare, erfarenhet av för tidigt födda barn. Hon Àr nÀmligen sjuksköterska pÄ Linköpings neonatala intensivvÄrdsavdelning.