Inne i det svarta radhuset i Ljungsbro â dĂ€r Amanda bor tillsammans med maken Oliver, dottern Holly och sonen Henry â Ă€r det full fart.
Medan Amanda hÀller upp kaffe och dukar fram ett fat med bullar och smÄkakor hörs en hes barnröst bakom mammans byxbeklÀdda ben. Rösten tillhör Holly. Eller, som hon ocksÄ kallas, Krigarprinsessan.
â Vi brukar sĂ€ga att Holly verkligen har valt livet. Det var ju det hon gjorde, sĂ€ger Amanda.
Ja, att de bĂ„da barnen fyller hemmet med allt vad smĂ„barnsĂ„ren innebĂ€r â skoj, bus, sömnbrist, skratt och obegrĂ€nsad kĂ€rlek â mĂ„ se sjĂ€lvklart ut.
Men, det har det inte alltid varit.
Plusset pÄ stickan
SÄ lÀnge Amanda kan minnas har hon lÀngtat efter att bilda familj, att bli nÄgons mamma. Trots det minns hon kÀnslan av panik nÀr hon höll det positiva graviditetstestet i sin hand under vÄren 2021.
Vad skulle folk tycka? Var det för tidigt? Hon och Oliver hade ju bara varit tillsammans i ett Är...
â Men det var Ă€ndĂ„ sjĂ€lvklart, frĂ„n första stund.
Familj har alltid varit mitt mÄl i livet. Min dröm har varit att bilda familj och fÄ barn
Amanda
Graviditetsvecka 23
NĂ€r juli övergick i augusti hade sommarsemestern nĂ„tt sitt slut â och Amanda hade varit gravid i 23 veckor. Hon började fĂ„ ont i ryggen, men avfĂ€rdade det med att hon hade hunnit bli tyngre under semestern och att hon bara behövde vĂ€nja sig vid att jobba igen.
Men, tidigt nĂ€sta morgon, den 4 augusti, kom vĂ€rkarna â trots att barnet inte var berĂ€knat att födas förrĂ€n den 29 november.
â Jag gick verkligen in i nĂ„gon slags... Jag slutade nog vara mamma och blev sköterska. Jag blev vĂ€ldigt praktisk.
Jag rÀknade nog inte med att hon skulle överleva
Amanda
Till vardags Ă€r det just sjuksköterska som Amanda Ă€r â pĂ„ den neonatala intensivvĂ„rdsavdelningen. I och med det Ă€r hon vĂ€l insatt i överlevnadschanserna för de barn som föds i vecka 23. Omkring hĂ€lften överlever inte. Hon försökte dĂ€rför att stĂ€lla in sig pĂ„ ett omedelbart avsked.
â Man har sett förĂ€ldrar som inte tar hem sina barn, sĂ„ varför skulle jag ha den turen?
Jag sörjde mycket saker i förvÀg, utan att det kanske ens behövde bli sÄ. Det blev nog mitt sÀtt att hantera det, att hela tiden ligga steget före
Amanda
TvĂ„ minuter efter midnatt, den 5 augusti, kom Holly till vĂ€rlden. Amanda berĂ€ttar att barn som föds för tidigt â och inte bedöms ha en chans att överleva â placeras pĂ„ den födandes bröst sĂ„ fort som möjligt, för att fĂ„ somna in med hudkontakt. Liggande pĂ„ sjukhusbritsen vĂ€ntade den nyblivna mamman pĂ„ att fĂ„ kĂ€nna sin dotters hud mot sitt bröst.
Men, Hollys lilla kropp överlÀmnades aldrig till Amanda.
Kampen
Hollys framtid var lÀnge oviss. Vid födseln vÀgde hon bara 610 gram och var inte mer Àn 30 centimeter lÄng. Efter nÄgra dagar upptÀcktes en allvarlig blödning i hennes hjÀrna och hon spenderade nio veckor i respirator.
â Jag var vĂ€ldigt rĂ€dd för hur mycket jag skulle fĂ€sta mig vid henne, för "snart kommer hon ju att dö", sĂ€ger Amanda och fortsĂ€tter:
â Jag tĂ€nkte nog att jag bara hade henne till lĂ„ns. Jag vet att det Ă€r en sĂ„ lĂ„ng resa och minsta lilla infektion eller förkylning sĂ„ kan de dö.
Med Holly visste man inte vilken dag som var den sista
Amanda
I ett samtal med en lÀkare lyfte hon till och med att det kanske inte var vÀrt att rÀdda Holly till vilket pris som helst.
â Jag kunde verkligen kĂ€nna dĂ„ligt samvete, att inte vara en bra mamma som inte skyddade sitt barn. Samtidigt tröstade jag mig sjĂ€lv med att jag vĂ„gade sĂ€ga nĂ„gonting som sĂ€kert mĂ„nga förĂ€ldrar tĂ€nker, men inte vĂ„gar sĂ€ga högt.
Svensk prematurvÄrd
I Sverige görs försök att rÀdda barn som föds frÄn och med graviditetsvecka 22. Det Àr tidigt, jÀmfört med mÄnga andra lÀnder.
UtifrÄn sin roll som sjuksköterska kan Amanda ibland tÀnka att det Àr nÄgot konstigt med att rÀdda barn som föds sÄ pass mycket för tidigt. Hon lyfter det faktum att prematura barn löper stor risk att drabbas av olika sjukdomar och diagnoser i framtiden.
â Men sedan kan jag absolut inte sĂ€ga sĂ„ som mamma.
Hon suckar.
â Jag kanske inte ens hade haft nĂ„gra barn i dag om vi inte hade bott i Sverige.
Hoppet
Efter Hollys födsel var familjen inlagda pÄ neonatalavdelningen i nÀstan fyra mÄnader. Amanda minns att hon till slut började att stÀlla in sig pÄ att dottern kanske aldrig skulle kunna gÄ pÄ egen hand, att assistenter kanske skulle cirkulera i deras hem under dygnets alla timmar. Med tiden fann hon nÄgon form av acceptans i det.
â DĂ„ var det vĂ€rt att rĂ€dda henne till vilket pris som helst, men det tog tid.
Först i början av oktober blev Holly starkare. NÀr hennes berÀknade födelsedag kom, den 28 november, var hon nÀstan fyra mÄnader gammal. Att dÄ veta att hon inte borde vara mer Àn nÄgra timmar gammal, om över huvud taget ens född Ànnu, var speciellt.
â Absolut kĂ€nde jag sorgen i att "nu skulle det kanske ha varit dags". Hon var berĂ€knad pĂ„ Olivers födelsedag sĂ„ det Ă€r klart att man tĂ€nkte mycket pĂ„ hur det skulle ha varit, sĂ€ger Amanda.
Prematurer har tvÄ födelsedagar, en nÀr de föds och en nÀr de skulle födas
Amanda
Dagen dÀrpÄ fick familjen lÀmna sjukhuset.
Arbetet
Efter att ha varit förÀldraledig med Holly kom Amanda tillbaka till sitt arbete som sjuksköterska. Hon mÀrkte snabbt att hennes förstÄelse för de förÀldrar som hon möter i jobbet hade förÀndrats av att sjÀlv ha fött barn för tidigt.
â NĂ„gonstans tĂ€nkte man Ă€ndĂ„ innan att man kunde förstĂ„, för man sĂ„g förĂ€ldrarna hela tiden och hur de levde. Sedan, nĂ€r man sjĂ€lv hamnade dĂ€r, insĂ„g man att det var pissigare Ă€n vad man ens hade förestĂ€llt sig.
Som bebis var Holly aldrig ledsen, alltid glad. Vi brukar sĂ€ga att hon har valt livet â och det var ju det hon gjorde
Amanda
Det andra barnet
Efter att ha jobbat i fyra mÄnader upptÀckte Amanda, under försommaren 2023, att familjen skulle fÄ tillökning. Den graviditeten var, till skillnad frÄn den första, planerad. Hon sÄg den som en chans till revansch.
â Ăven om jag var vĂ€ldigt glad och tacksam för Holly har jag nog alltid kĂ€nt att jag lĂ€ngtat efter att fĂ„ ha en vanlig graviditet, en vanlig förlossning, en vanlig bebistid...
Samtidigt smög sig en oro pÄ. TÀnk om Àven detta barn skulle komma för tidigt?
Att ta sig förbi vecka 23, dÄ Holly föddes, minns Amanda som stort. Men, bara tvÄ veckor senare kom vÀrkarna.
Ăverlevnadschansen för barn som föds i vecka 25 Ă€r mycket större Ă€n för de barn som föds i vecka 23. Amanda kĂ€nde sig trygg utifrĂ„n den aspekten, men Ă€ndĂ„ sköljde en stor sorg över henne.
â Jag började direkt att sörja det som inte blev. Jag kĂ€nde mig snuvad.
Jag var nog Ă€ndĂ„ ganska trygg i att han var i vecka 25, men jag kĂ€nde en sĂ„dan sorg â och den kom direkt
Amanda
Henrys första tid
Den 31 oktober kom Henry till vÀrlden, med en vikt pÄ 940 gram och lÀngd pÄ 32 centimeter. Trots att hans tillstÄnd aldrig var lika kritiskt som Hollys Àr det tufft att se tillbaka pÄ hans första tid i livet.
â Som familj slets man verkligen isĂ€r. Holly har absolut varit det sjukaste barnet av de hĂ€r tvĂ„, men Henrys tid var nog den tuffaste och det tror jag har att göra med att man var sĂ„ himla splittrad som familj. Jag tror att det var det som gjorde att jag kraschade som mamma sedan.
Att smÄbarnsförÀldrar sover för lite Àr vÀlkÀnt, men Amanda tror att det Àr annorlunda för de förÀldrar som fÄr spendera sin första del pÄ neonatalavdelningen.
â Man Ă€r redan drĂ€nerad som det Ă€r. FörĂ€ldrar som bor dĂ€r behöver en annan sömn för att orka hemma sedan. Vad har de hĂ€r barnen nĂ€r de kommer hem, om de inte har fungerande förĂ€ldrar? Det Ă€r vanligt, vi ser att det Ă€r mĂ„nga förĂ€ldrar som kraschar.
Hemkomsten och bakslaget
I slutet av januari 2024, efter ungefÀr tre mÄnader pÄ sjukhus, fick Henry komma hem.
Redan en och en halv mÄnad senare kom det första bakslaget, dÄ sonen drabbades av en svÄr hjÀrtsvikt och fick ÄtervÀnda till sjukhuset.
HjÀrtsvikten orsakades av en ductus, vilket Amanda beskriver som ett hÄl i hjÀrtat som alla foster har innan de föds. Precis efter förlossningen, vid det första skriket, ska hÄlet stÀngas. För prematurer kan det ta tid och ibland, som i Henrys fall, krÀvs en operation.
â Man kĂ€nde att⊠Det var bara aldrig ett slut.
Efter operationen fick Henry en blodpropp och förÀldrarna tvingades ge honom sprutor med blodförtunnande medicin. Dessutom blev han illamÄende och slutade Àta.
â Jag kĂ€nde att det blev allt annat Ă€n en revansch. Hollys tid, nĂ€r vi fick komma hem, var mycket trevligare och enklare Ă€n Henrys, fast han "borde" varit den enkla.
Jag kan sÀga att det Àr inte alltid jag minns Henrys första tid och hur det var riktigt. Jag har nog valt att glömma det
Amanda
VĂ€ndningen
Först i slutet av augusti vÀnde vardagen. Henry började Àta igen, tack vare en medicin mot sura uppstötningar, och blev snart utskriven frÄn hemvÄrden.
â Det var konstigt, för jag kĂ€nde att jag hade blivit bortrövad ett helt Ă„r med honom. Jag hade delat honom med sjukvĂ„rden sĂ„ lĂ€nge och nu skulle vi bli en riktig familj, ett Ă„r senare.
Jobbet
Henry blir snart ett och ett halvt Är gammal och Amanda Àr fortfarande förÀldraledig. Planen har varit att ÄtergÄ till arbetet pÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen efter sommaren. SÄ kommer det dock inte att bli.
â Med Holly var det vĂ€ldigt sjĂ€lvklart att jag skulle komma tillbaka. Jag kĂ€nde att jag orkade, men med Henry har jag faktiskt inte kĂ€nt det.
Innan Amanda kan vara ett stöd för andra prematurförÀldrar har hon insett att hon behöver bearbeta sin egen resa. DÀrför har hon nu sagt upp sig. Efter förÀldraledigheten vÀntar ett jobb pÄ en vÄrdcentral.
Ăven om det kĂ€nns spĂ€nnande Ă€r behovet av att byta jobb nĂ„got som Amanda till viss del sörjer. Hon tror att hon, utifrĂ„n sina erfarenheter av prematura förlossningar och att dĂ€refter bli utbrĂ€nd, hade kunnat bidra med bra stöttning.
â Utan att förĂ€ldrarna behöver veta vem jag Ă€r, och vad jag har gĂ„tt igenom, tror jag att jag kan ha en annan förstĂ„else och bemöta dem pĂ„ nĂ„got vis.
Vi brukar sĂ€ga att vi fĂ„r följa barnen frĂ„n foster till bebis â och det fĂ„r vi ju verkligen
Amanda
Som medarbetare pĂ„ neonatalavdelningen har hon jobbat bĂ„de med intensivvĂ„rd och inom familjevĂ„rden, dit förĂ€ldrar och barn fĂ„r komma efter den mest kritiska fasen. FamiljevĂ„rden kan beskrivas som en förberedande plats inför det stundande livet hemma, dĂ€r förĂ€ldrar â med stöd frĂ„n personalen â fĂ„r börja ta mer ansvar för sitt barn.
Amanda minns det sjÀlv som en tuff plats, med uppvak var tredje timme nÀr Henry behövde matas. DÀr tror hon dÀrför att hon skulle kunna göra skillnad igen i framtiden.
â Man behöver försöka stötta förĂ€ldrarna med mer sömn sĂ„ att de inte Ă€r drĂ€nerade nĂ€r de kommer hem, konstaterar hon.
Framtiden
"Vi vet inte, nu fÄr framtiden utvisa."
Det Àr en vanlig mening pÄ den neonatala intensivvÄrdsavdelningen, berÀttar Amanda.
â Det Ă€r en skittrött mening för en förĂ€lder som bara vill ha svar, men jag köper att man sĂ€ger den i dag, för vi vet verkligen inte.
Hon förklarar att hon, efter Hollys förlossning, fick höra att andra lÀkare hade sagt att "hade jag jobbat den natten, dÄ hade jag inte rÀddat henne".
â Det Ă€r ett bevis pĂ„ att man inte vet, sĂ„ i dag förstĂ„r jag den meningen.
Holly "ska" inte ens leva â och framför allt inte vara sĂ„ fungerande som hon Ă€r
Amanda
Amanda funderar mycket över sina barns framtid. Vilka diagnoser kommer de att fÄ? Hur fungerande kommer de att vara? Kommer de ha ett normalt liv? NÀr vet man det? Först nÀr de börjar skolan? Kommer de över huvud taget att klara skolan? Ta studenten?
â Vi vet att Holly kommer ha svĂ„righeter och ibland kan jag ligga sĂ„ lĂ„ngt fram att jag kanske redan har bestĂ€mt att jag inte kommer fĂ„ bli mormor, sĂ€ger hon och tillĂ€gger:
â Man kan sörja sĂ„ lĂ„ngt fram.
Enligt Hollys lÀkare kommer det vara glÀdjande om hon i framtiden kan ha ett eget boende, med stöd i att fÄ ihop sin vardag.
â Henry kanske kommer kunna klara sig mer sjĂ€lv Ă€n vad Holly kommer kunna göra. Man sĂ€ger att Holly drar honom till att utvecklas nu, men man tror ocksĂ„ att han kommer gĂ„ om en vacker dag och dra henne i utvecklingen.
Med Holly kĂ€nde jag ibland att âhon Ă€r ju bara hĂ€r pĂ„ lĂ„n, hur mycket ska man knyta an? Ăr det jobbigare om jag knyter an, om hon inte kommer med hem?â, men vissa dagar kĂ€nde jag att âjag vill minnas hennes doft, jag vill komma ihĂ„g allt med henneâ
Amanda
Livet i dag
Trots all ovisshet ser Amanda sig sjÀlv som en ganska vanlig, trött smÄbarnsförÀlder i dag. UtbrÀndheten som hon drabbades av under Henrys första mÄnader i livet har hon till stor del ÄterhÀmtat sig frÄn.
â Sedan har man absolut fortfarande bakslag och man jobbar med det fortfarande. Vissa dagar Ă€r tunga, men de Ă€r inte lika ofta.
Den stora sorgen, som varit genomgÄende, tror Amanda dock att hon alltid kommer att bÀra med sig.
â NĂ„gonstans mĂ„ste jag börja acceptera att det blev sĂ„ hĂ€r. Det har vi ocksĂ„ pratat om, det hĂ€r med att vi inte kan ha fler barn för vi kan inte hamna pĂ„ neo varje gĂ„ng. Det Ă€r ocksĂ„ en sorg. Hade man kunnat hade vi kanske haft ett barn till.
FörÀldraskapet
Amanda tittar ut mot hallen nÀr Oliver glÀntar pÄ ytterdörren.
â Nu fĂ„r du ta kakmonstret och sanera golvet. Det har varit fri lek med kex, skrattar hon och rĂ€cker över Henry till sin sambo.
Barnens pappa ler, drar den lilla kroppen intill sin bröstkorg. Holly, som under en timmes tid har suttit klistrad för TV:n i vardagsrummet och tittat pÄ PyjamashjÀltarna, kommer ut i köket för att hÀlsa pÄ sin pappa.
Paret upplever att de har svetsats samman av att tidigt möta motgÄngar. Samtidigt var de, framför allt under Hollys första tid, oroliga för sin relation.
â Men vi blev snarare tvĂ€rtom, att vi Ă€nnu mer vĂ€xte ihop och förstod varandra. Jag kanske inte var den som hade lĂ€tt för att prata kĂ€nslor innan, men det Ă€r nĂ„got som jag verkligen gör med Oliver nu, sĂ€ger Amanda och fastslĂ„r:
â Vi brukar sĂ€ga, med glimten i ögat, att "det finns ingenting som vi inte klarar".