Fyraårige Björn plockar fram en monstertruck och låter den köra över både bord, golv och soffa, samtidigt som han gör motorljud med munnen. Idag är han pigg, men hans liv har redan hunnit innebära långa perioder av orkeslöshet och smärta.
Fyraårige Björn Granström sitter i sin mammas knä och håller upp fyra fingrar för att visa sin ålder. Han är till en början märkbart avvaktande och iakttar allt som händer runtomkring, men det dröjer inte länge förrän han släpper garden och börjar prata.
Björns beteende stämmer bra överens med hur mamma Liisa Andersson beskriver sin sons personlighet. Han är eftertänksam och känner gärna in rummet innan han agerar, men också motorisk med stor glädje i att röra på sig. Och så är han glad och trygg, trots det han gått igenom de senaste åren.
En dag när Björn bara var ett och ett halvt år gammal slutade han helt plötsligt att gå. Det var som att benen inte längre ville fungera, och till slut blev det ohållbart. Det lilla barnet bara fortsatte skrika, hade ont och gick inte att trösta. Efter andra vändan till akuten började vårdpersonalen förstå vad som var fel.
Björn hade fått cancer i blodet.
Mardrömsbeskedet
Efter upptäckten den där söndagskvällen i september gick allting fort. Björns blodvärden var väldigt låga, så redan på natten fick han både blod och blodplättar. Morgonen efter sövdes han för att benmärgsprov i höftkammen och prov från ryggmärgsvätskan skulle kunna tas.
Den tuffa behandlingen för att sätta stopp för leukemin drog igång. Vid sidan om stod föräldrarna, som förtvivlat fick se sitt enda barn kopplas upp till slangar och sjukhusmaskiner.
– Det var som att falla ner i ett stort svart hål. Det var verkligen en mardröm, säger Liisa Andersson.
För Liisa var det blandade känslor när sonens cancerbesked kom. "På ett sätt var det ju skönt att veta vad det var, men det kändes också som värsta tänkbara. Samtidigt visste vi ju att nio av tio blir botade från den typen av leukemi som Björn fick", säger hon.
Hon tar ett djupt andetag och tittar bort mot Björn som med full inlevelse leker med en monstertruck, innan hon fortsätter:
– Jag har nästan försökt att förtränga det. Vi är jättepriviligerade som bor här där det finns möjlighet att få behandling, men det var verkligen att kastas ut i något som bara är mörkt och jobbigt.
Den första månaden av behandling tror jag att jag såg honom le kanske en gång. Det var otroligt tungt att se sitt barn i den situationen och känna att det inte gick att hjälpa till.
Liisa Andersson
Björns mamma
Samtidigt som det tuffa beskedet kom som en käftsmäll för Björns föräldrar, var det skönt för dem att ha fått ett svar. Något mer konkret att hänga upp känslorna på, istället för den naggande ovisshet de känt i väntrummet. En känsla som Liisa bäst beskriver som ren ångest.
Både hon och Björns pappa, maken Gabriel Granström, jobbar inom vården. Med vetskap om Björns symtom hade de redan tidigare börjat tänka i banorna att det skulle kunna röra sig om leukemi, även om det låg utanför deras föreställningsvärld.
– Även om vi hade tänkt tanken kände jag att det inte kan vara möjligt, säger Liisa.
Men möjligt var det, och det har präglat familjens liv sedan dagen då beskedet kom.
Cellgifter, blodtransfusioner, stick i fingret och tabletter. Allt det har tagit stor plats i Björns liv sedan han fick sitt cancerbesked. Idag är han färdigbehandlad, men inte friskförklarad.
Hur är det att själv jobba i vården när ens barn blir allvarligt sjukt, och därmed vara mer insatt i vad det innebär?
– Vi har hundra procent varit föräldrar i den här processen. Oavsett om man jobbar i vården eller inte blir man väldigt insatt i sitt barns behandling, så jag tror inte att det har spelat så stor roll. Ibland har det varit betryggande att veta vad olika saker betyder, men samtidigt har det varit tufft att veta hur snabbt det kan går när man inte har något immunförsvar och får en infektion.
När Björn fick kortison som en del av behandlingen blev han väldigt påverkad psykiskt. Då ville han hela tiden sitta nära, gärna med båda föräldrarna. "Jag vet inte exakt, men det var som att han kände alla jobbiga känslor man kan känna, men att inget tröstade honom. Man såg i hans ögon att det bara var ångest", säger Liisa.
Behövde blod för att överleva
På bordskanten ligger en rad med pärlor uppträdda på ett snöre, som har hunnit växa sig flera meter långt. Det är Björns supersnöre, där varje pärla representerar en del av behandlingen han har gått igenom. Favoritpärlan är en som är extra livfull, i regnbågens alla färger.
– Men jag tycker om alla pärlorna, säger Björn innan han fortsätter sin lek.
Supersnöret har hunnit bli långt under behandlingstiden. På det ryms pärlor som symboliserar både bra och dåliga dagar.
Att regnbågspärlan står för att han blev akut inlagd för infektion lägger han inte så stor vikt vid, han var så liten när det hände. Under behandlingen var hans immunförsvar så nedsatt att familjen mest fick hålla sig hemma, eller utomhus på lekplatser när energi till det fanns. Alltid utan att träffa andra barn.
På snöret finns också ett flertal blåröda, lite avlånga pärlor. De symboliserar varje tillfälle då Björn behövt ta emot blod eller blodplättar.
– Många påsar blod har det blivit, fler än jag kan hålla räkningen på, konstaterar Liisa.
Flera av blodpåsarna fick han de första månaderna, när behandlingen var som mest intensiv. Björn var då orkeslös, infektionskänslig, hade ingen aptit och sondmatades istället för att äta riktig mat.
Liisa är tacksam över att bo i en stad där det finns ett barncancercentrum. "När vi åkte in till sjukhuset den där dagen, då vi inte visste vad det var, kunde vi bara åka ett par våningar upp från akuten. I hisshallen möttes vi av den barncancerläkare som hade jour då", berättar hon.
Att hitta tillbaka till vardagen
I december 2024 genomgick Björn sin sista behandling. Han betraktas nu som färdigbehandlad, men är inte friskförklarad. Det kan han bli först fem år senare.
Idag är han återigen ett glatt och livfullt barn. Dagarna på förskolan går mycket ut på att leka superhjälte, Paw patrol eller tjuv och polis med kompisarna. Han kan springa omkring utomhus och få sommarknän, som vilken fyraåring som helst.
För Liisa och maken Gabriel har det blivit mycket vab under de senaste två och ett halvt åren. När ens barn blir allvarligt sjukt kan båda föräldrarna ha rätt att vara hemma samtidigt och bli ersatta för det. ”Att komma tillbaka nu och jobba heltid är verkligen en omställning som vi längtat efter”, säger Liisa Andersson.
För bara några veckor sedan deltog Björn i Lilla Blodomloppet, där han sprang 600 meter hela vägen in i mål och sedan firades av två "löjligt stolta föräldrar". Föräldrar som kände enorm lycka över att se sin son orka.
– När han kunde vara med och springa loppet kände vi extra stor tacksamhet till alla blodgivare. Utan blod hade han inte klarat sig.
Hur har bemötandet i vården varit under hela den här resan?
– Helt fantastiskt, jag blir helt rörd när jag tänker på det. Det är fantastiska människor som jobbar där, och jag är så tacksam över att de vill göra det.
Den blomformade pärlan längst ut på Björns supersnöre symboliserar behandlingens slut. Han blev färdigbehandlad i december 2024, så framåt är det förhoppningsvis främst uppföljningar och kontroller som sjukhusbesöken handlar om.
När Björns cancerbesked kom var han för liten för att själv förstå det. Med tiden har han förstått att det inte är alla barn som åker in och ut från sjukhuset på det sätt som han har gjort, men enligt sina föräldrar har han tagit läkarbesöken med ro. Det har varit den enda tillvaro han har känt till, fram till nu.
Det är verkligen en sån lycka nu att kunna röra sig lite mer fritt. Att till exempel kunna åka buss eller handla på Ica utan att hjärtat bultar med oro för infektioner, och att låta Björn leka med andra barn.
Liisa Andersson
Sjukhusbesöken för kontroll blir allt glesare, och familjen kan börja hitta tillbaka till den vardag som gått förlorad de senaste åren. De får äntligen lägga det logistiska pusslet med förskola, jobb och fritid, som de kunnat känt avundsjuka över att andra familjer fått göra, samtidigt som det tar tid att landa i allt som har hänt.
”Nu är det fantastiskt att se honom som ett vanligt barn igen, innan var det som att hela livet hade en blöt filt över sig”
Liisa Andersson
Björns mamma
Och till alla blodgivare därute vill Liisa Andersson än en gång säga tack.
– Ni gör en otroligt stor insats och det gör så stor skillnad. Det kanske man inte tänker på när man ligger där med den tjocka nålen i armen, men det är det här som är resultatet på något sätt, säger Liisa och nickar mot Björn som precis ställt upp en matvagn i Lego på bordet, fångad i leken.
Han ropar som vilket friskt barn som helst:
"Vem vill komma och köpa?".
I lekens värld kan matbilen i lego servera lite vad som helst. Den här dagen erbjuds bland annat regnbågspizza, en personlig favorit för Björn.
Akut lymfatisk leukemi
Akut lymfatisk leukemi är den vanligaste cancerformen hos barn. Enkelt förklarat är det en sorts cancer i blodet, som uppstår i benmärgen där blodcellerna bildas. Ungefär 90 procent av alla barn som behandlas för cancerformen blir friska, men behandlingen, där de sjuka barnen bland annat får cytostatika, pågår ofta i åtminstone två år.
Källa: Barncancerfonden