När Isabella Ahlin blev utskriven från slutenvårdspsykiatrin för första gången var det omöjligt för henne att ta egna initiativ till måltider. Hon minns fixeringen vid det matschema som hon skulle följa. Schemat berättade inte bara vilken mängd mat som skulle ätas vid dagens sex måltider, utan också vid vilka tider som varje mål skulle ätas. Det blev omöjligt att äta lunch fem minuter före utsatt tid. "Och blev en måltid i stället fem-tio minuter sen fick jag panik, för jag tyckte att det blev för tätt inpå nästa måltid", berättar Isabella.
När Isabella Ahlin varit som sjukast i sin anorexi har hon vägt sig 10-20 gånger per dag.
Tvångsmässig träning, ibland nattetid, har blivit vardag.
Många måltider har ätits på golvet, intill elementet, eftersom svälten bidragit till en ständigt frusen kropp.
Och än i dag, ett decennium senare, har hon inte lyckats slita sig fri från ätstörningens klor.
– När jag fick min diagnos i januari 2015 var min tanke att "jag är frisk i sommar". Sedan dess har det gått tio år.
Isabella suckar, ler glädjelöst. Sittande i sin lägenhet i Valla blickar hon ut genom de stora fönstren, som vetter ut mot grannhusen, en cykelväg och ett grönområde.
– Det här är en sjukdom som man inte önskar sin värsta fiende.
Sjukdomen
Så länge Isabella kan minnas har hon varit selektiv med maten och när hon, vid 20 års ålder, flyttade hemifrån blev måltiderna snabbt väldigt enformiga.
I samma veva drabbades hon dessutom av en depression, samtidigt som hon började att läsa till sjuksköterska på Linköpings universitet.
– Till en början hade jag häst och jobbade extra vid sidan av studierna – och var väldigt, väldigt högpresterande i utbildningen. Det var där som min ångest och depression försämrades, förklarar hon.
I hela min uppväxt har jag varit väldigt högpresterande i skolan, haft ganska dåligt självförtroende och dålig självkänsla, varit osäker på mig själv...
Isabella Ahlin
Men, det fanns något som lättade ångesten och mörkret.
Rörelse.
Så, Isabella adderade träning till sin vardag.
– Jag har alltid haft en ganska dålig bild av mig själv och känt mig obekväm i hur jag ser ut, men det var aldrig något utseendemässigt som fick mig att utveckla anorexin, framhåller hon.
Ändå började hon snart att sätta upp regler kring vad hon fick och inte fick äta. Det blev en trygghet, ett sätt att ta kontroll över svärtan inombords.
– Plötsligt var det som att min hjärna gav mig belöning i att jag gjorde rätt, säger Isabella och fortsätter:
– Men jag skulle aldrig dela med mig av lägsta vikt, hur mycket jag har tränat eller hur lite jag har ätit som minst, för det kan verkligen trigga andra och få andra att jämföra sig.
Jag började få mer och mer fysiska symtom, men det var ingenting som skrämde mig. Snarare var det så att jag blev "belönad", för enligt anorexin gjorde jag rätt
Isabella Ahlin
Hösten 2014, vid 22 års ålder, urartade situationen.
– Under den hösten verkligen rasade jag i vikt och det såg i stort sett alla i min omgivning – men inte jag.
Inte ens i sin vildaste fantasi kunde Isabella tro att det rörde sig om en ätstörning. Hon var övertygad om att viktraset berodde på depressionen.
Anorexi är ingen logisk sjukdom. Det vet Isabella Ahlin. Som sjuksköterska vet hon om hur kroppen påverkas av svält och överdriven träning. Ändå har hon varit fast i dessa beteenden i ett helt decennium nu. När hon blev sjuk läste hon sista året på sjuksköterskeutbildningen och presterade högt. "Jag var inte dum i huvudet. Jag förstod att 'den här vikten ska inte en vuxen människa ha', men ändå... Ja, jag ville bara fortsätta", säger hon.
Första inläggningen
I januari 2015 tvingades Isabella till läkaren, på initiativ av sin mamma.
– Jag var fortfarande helt säker på att jag inte hade en ätstörning, men där fick jag besked direkt, av läkaren, att jag hade svår anorexi, berättar hon.
Svälten hade påverkat kroppens cirkulation, med bland annat nedsatt hudtemperatur som följd, och Isabella var i behov av omedelbar vård.
Det var inte så att jag ljög för andra när jag sa att det inte var en ätstörning, utan jag trodde verkligen på det själv
Isabella Ahlin
Hon tvingades pausa studierna, som nu hade nått sin sista termin. För första gången, men långt ifrån sista, blev hon inskriven i slutenvården.
Det var en tuff tid.
– I svälten dövade jag alla känslor, var väldigt avstängd och svår att nå. När jag i stället blev inlagd, var tvungen att börja äta igen och insåg att jag var tvungen att gå upp mycket i vikt... Då kom den stora ångesten.
Isabella Ahlin har varit inlagd flera gånger, både för behandling av anorexin och för suicidskydd. Under de första inläggningarna djupnade depressionen av att släppa på den kontroll som hon blivit van vid att ha kring både mat och rörelse. Ändå kan hon nu, i efterhand, se att inläggningarna har varit avgörande för hennes överlevnad. "Jag hade inte klarat det annars", säger Isabella.
Hon fortsätter:
– Jag var livrädd för att gå upp i vikt. Jag ville på riktigt hellre dö och jag hade panikångestattacker vid i stort sett varje måltid. Ibland kunde jag hyperventilera tills jag svimmade, för att jag inte fick tillräckligt med luft.
Det var en ångest där jag kände att jag hellre ville dö
Isabella Ahlin
Kampen
Efter några månaders inläggning fick Isabella lämna slutenvården, för en sommar i sitt föräldrahem. Hon minns att hon slets mellan två val – att bli frisk eller göra ätstörningen nöjd.
Det känns som att hela min hjärna är ett uppslagsverk av livsmedel och deras kalorier
Isabella Ahlin
Det blev enklare att välja ätstörningens mörker.
– När jag skrevs ut från avdelningen hade jag återhämtat viss vikt, men jag hade fortfarande en svår undervikt och jag var inte ett dugg friskare psykiskt. Jag hade fortfarande en "svälthjärna", förklarar Isabella.
Varje måltid blev till en konflikt.
– Mina föräldrar kunde behöva hålla i mig så att jag inte skulle skada mig själv. Jag ville också ta varje chans jag fick att röra på mig och det blev jag påkommen med flera gånger. Jag hade verkligen jättesvårt att hålla mig till behandlingen.
Jag ville bli frisk, det ville jag från början, men anorexin var så stark att jag hade jättesvårt att släppa den
Isabella Ahlin
Isabella konstaterar att ätstörningar inte bara påverkar den som är sjuk, utan också nära och kära.
– Man blir totalt personlighetsförändrad av den här sjukdomen. Man blir manipulativ, ljuger för sina nära för att kunna skydda sina beteenden, man orkar inte skratta, orkar inte hänga med i konversationer… Jag som alltid varit en lugn person har verkligen fått utbrott över mat och rörelse.
Situationen hemma blev därför snabbt ohållbar och hösten 2015 blev Isabella inlagd för andra gången.
Vändningarna
Kampen mot ätstörningen har pågått länge nu. Så länge att Isabella varit med och sett slutenvårdens lokaler förändras – från nedgångna till nyrenoverade.
Under sina tio år som sjuk har hon nämligen varit inlagd totalt sex gånger, antingen för behandling av anorexin eller för suicidskydd. Därtill har hon gått tre dagvårdsbehandlingar.
Det här är en dödlig sjukdom, där tio procent inte klarar sig, antingen av fysiska komplikationer eller av suicid
Isabella Ahlin
Men, vid några tillfällen har Isabella lyckats vända en sämre period utan att behöva läggas in. Hösten 2016, efter en tuff vår och sommar, är ett sådant exempel. Ätstörningen gjorde sig ständigt påmind, men hon lyckades återhämta tillräckligt med vikt för att slippa en ny inläggning.
Motivationen? Hon ville plugga klart.
– Det gjorde jag faktiskt under hösten och sedan tog jag examen i januari 2017.
Det är heller inte enda gången som studierna motiverat Isabella till en friskare vardag, fått henne att slippa en ny inläggning.
– Jag tog mig faktiskt igenom 2019 tack vare att jag skulle påbörja min första specialistutbildning – och jag ville så gärna gå den.
Jag kunde väga mig 10-20 gånger om dagen och blev helt besatt av siffrorna
Isabella Ahlin
Återfallen
Ljuset i tunneln har dock försvunnit flera gånger sedan dess. De tre senaste återfallen, och inläggningarna, skedde i november 2022, januari 2024 och april 2024.
I dag kan Isabella se ett samband mellan sina depressiva skov och försämringarna i ätstörningen. Hon har, under hela vuxenlivet, drabbats av depressioner med jämna mellanrum. Dessutom har hon alltid haft svårt att "göra saker lagom".
– När jag höll på med hästar var det bara hästar, när jag pluggat har jag velat ha högsta betyg...
Isabella tillägger:
– Och när jag började svälta och träna så blev det extremt.
Har du, vid de senaste svackorna, förstått vart du varit på väg?
– Ja, på ett helt annat sätt. Första gången hade jag ju ingen insikt över huvud taget. Sedan hade jag ändå det och jag har redan haft en kontakt med ätstörningsteamet. Det har jag egentligen haft under alla år.
Det är svårt att stötta någon som är sjuk i en ätstörning, konstaterar Isabella Ahlin. "Det är så lätt, när man själv är i förnekelse, att bara slå bort och nästan bli arg i stället. Så reagerade jag, när någon försökte prata med mig", säger hon och förklarar att ilskan är ett sätt för att försöka skydda ätstörningen.
Svälten har blivit som ett självskadebeteende för Isabella Ahlin. "Får jag en dålig känsla är de första tankarna att 'du förtjänar inte att äta'. Det blir väldigt självdestruktivt. Det är som att jag vill straffa mig själv", säger hon.
Livet i dag
Med en sjuksköterskeexamen i ryggsäcken är Isabella väl medveten om hur negativt kroppen påverkas av svält och extrem rörelse. Ändå har hon inte blivit frisk än.
Bakom slutenvårdens kala väggar har hon till och med studerat specialistutbildningar på distans, samtidigt som kampen mot anorexin tagit ny sats.
– Jag kunde skriva A på tentor och verkligen förstå kroppens fysiologi – och ändå ha dessa ologiska rädslor och konstiga föreställningar, säger Isabella och utvecklar:
– Det känns som att hela min hjärna är ett uppslagsverk av livsmedel och deras kalorier. Jag önskar bara att jag kunde radera det, för det blir så lätt att jag ser mat i siffror – och sjukdomen vill att jag ska uppnå en så låg siffra som möjligt.
I dag kämpar hon med funderingar kring framtiden.
Varför blir inte jag frisk?
Kommer jag ha ångest över mat hela livet?
Varför har jag så svårt att bryta beteenden?
– Jag har haft ganska mycket känslor av misslyckande. Anorexin har förstört så himla mycket i mitt liv. Det har varit väldigt mycket tid på sjukhus och i behandling.
Jag tror helt ärligt inte att jag hade levt i dag, om jag inte hade haft stödet från min närhet
Isabella Ahlin
Sedan examen 2017 har Isabella jobbat på Universitetssjukhusets barnavdelning, med barncancer, diabetes och neurokirurgi. I perioder har ätstörningen tagit ifrån henne även det sammanhanget. I dag jobbar hon bara 25 procent.
Något som ger tröst i sjukskrivningen är Hedda – hunden med silkeslen päls som älskar att vara nära, hunden som köptes när sjukskrivningarna började att avlösa varandra under 2018.
– Hon är min allra bästa vän, säger Isabella och ögonen glittrar till.
När Isabella Ahlin blev sjukskriven under 2018 köpte hon valpen Hedda. Sedan dess har hunden hunnit fylla sex år – och bli Isabelles bästa vän.
Under det senaste decenniet har många perioder kantats av tränings- och rörelseförbud. Vissa perioder har Isabella inte ens fått gå mellan olika rum, varken hemma eller på sjukhuset, utan tvingats åka rullstol. I dag får hon träna igen och det betyder mycket.
– Man blir otroligt isolerad av en ätstörning. För mig är ett jättevärdefullt att faktiskt ha ett socialt jobb och en social gemenskap i träningen, för att inte kunna isolera mig lika mycket.
När man är inne i sjukdomen vill man undvika alla sammanhang där det kanske kommer att vara mat som man inte kommer undan eller sammanhang som stör den tid där man hade tänkt röra på sig
Isabella Ahlin
Isabella har fortfarande regelbunden kontakt med vården. Åren med svält och överdriven träning har lett till komplikationer, bland annat överbelastningsskador. Dem får hon nu hjälp att rehabilitera hos en fysioterapeut.
Därtill väntar hon på hjälp för att lyckas hantera sin kroppsångest. Än i dag behöver hon ta ångestdämpande inför vissa måltider. Hon konstaterar att en ätstörning inte är botad bara för att den eventuella undervikten är borta.
– Nu när jag är viktåterhämtad ser jag fysiskt frisk ut, men det som inte syns är alla läkemedel jag behöver, min trötthet, min kroppsångest, mina tvångsbeteenden, ångestattackerna, alla tankar på mat och kalorier...
Svält kan vara ett sätt för mig att hantera mina negativa tankar om mig själv. Känner jag mig dålig på något eller misslyckas med något, då vill jag straffa mig själv – och då vill jag straffa mig själv genom att inte äta
Isabella Ahlin
Att "bara äta" är omöjligt för den som är sjuk i anorexi. "Det blir som en röst i huvudet nästan, som gör att det låser sig. Det är så himla olika för alla, vad man har svårt för, men jag har varit väldigt fast i energiinnehåll", säger Isabella Ahlin och förklarar det som att hennes hjärna är ett uppslagsverk, fullt av livsmedel och deras kaloriinnehåll.
Kraft att kämpa vidare hittar Isabella från sin omgivning – familjen, vännerna och kollegorna.
– Jag tror helt ärligt inte att jag hade levt i dag om jag inte hade haft stödet från min närhet.
Nu bär hon på en stark önskan om att bli frisk – på riktigt.
– Jag vill kunna jobba, kunna träna, vara social... Jag vill ju ha ett friskt liv.
"Jag inte har förstått hur jag kan ha haft de sämre perioderna igen, när jag vet hur hemskt det är. Ändå hamnar jag där igen. Det visar på något sätt hur stark sjukdomen är", säger Isabella Ahlin.