"Jag kan förstÄ att det kan bli kittlande, mÀrkligt, absurt, eller vad man nu vill kalla det, att en reporter som ÀndÄ skrivit ganska mycket om det hÀr dÄdet, visar sig vara lösningen", sÀger Linda Hjertén.
Tv-serien Genombrottet har tagit vÀrlden med storm, och varit en av de mest sedda serierna pÄ Netflix under början av Äret. Den Àr baserad pÄ Anna Bodins och Peter Sjölunds bok med samma namn, och handlar om polisutredningen av dubbelmordet i Linköping Är 2004, dÄ ÄttaÄrige Mohamed Ammouri och 56-Äriga Anna-Lena Svensson höggs ihjÀl med kniv.
I serien skildras de verkliga hÀndelserna dÀr polisen tog hjÀlp av en slÀktforskare för att lösa mordet. Genom att jÀmföra mördarens dna med dna-prover i en slÀktforskningsdatabas försöker han att hitta mördaren via dennes slÀktingar.
Utöver de prover som redan finns i databasen uppmanar forskaren ytterligare personer, framförallt med koppling till Ăstergötland, att bidra med sitt dna till utredningsarbetet. Förhoppningen Ă€r att det i den arvsmassa som skickas in ska finnas spĂ„r som leder fram till mördaren.
I serien förekommer en journalist som följer utredningen. I det sista avsnittet lÄter Àven hon topsa sig, och tack vare det lyckas polisen till slut hitta mördaren, som visar sig vara hennes kusin.
Serien bygger förstÄs pÄ de verkliga hÀndelserna, men den innehÄller ocksÄ en hel del fiktion. Att man hittade mördaren genom att hans kusin lÀt topsa sig stÀmmer exempelvis inte. Men det Àr faktiskt inte lÄngt ifrÄn sanningen.
Linda HjertĂ©n arbetar som journalist och kommer frĂ„n en slĂ€kt med djupa rötter i Ăstergötland. En dag för fem Ă„r sedan ringer hennes dĂ„varande kollega pĂ„ DN, Anna Bodin, och berĂ€ttar om en artikel hon hĂ„ller pĂ„ med. Den handlar om en slĂ€ktforskare som tror sig kunna lösa dubbelmordet i Linköping.
â NĂ€r hon berĂ€ttade det för mig sĂ„ tyckte jag att det lĂ€t lite otroligt att det skulle leda till nĂ„gonting. Jag tror att mĂ„nga av oss östgötar lite hade gett upp hoppet om det hĂ€r fallet, att det kĂ€ndes som att "det hĂ€r kommer aldrig att fĂ„ en lösning", sĂ€ger Linda HjertĂ©n.
Bodin hör av sig igen vid ett senare tillfÀlle och förklarar att forskaren behöver fler personers dna för att kunna lÀgga pusslet. Linda Hjertén, med sin östgötska slÀkthistoria, bestÀmmer sig för att hjÀlpa till.
â Min pappas slĂ€kt Ă€r frĂ„n Linköping sen mĂ„nga generationer tillbaka.
VÄren 2020 fÄr hon ett testkit, topsar sig, och lÀmnar ifrÄn sig provet, utan att hysa nÄgra större förhoppningar om att det ska leda nÄgonstans. Lite senare, i juni, kommer svaret. Hennes dna Àr en lyckotrÀff, fÄr hon veta.
â NĂ€r Anna ringde mig blev jag chockad. Det var en vĂ€ldigt mĂ€rklig kĂ€nsla. Men till en början tĂ€nkte jag fortfarande att det vĂ€l var en vĂ€ldigt avlĂ€gsen slĂ€kting.
Tack vare matchningen med Linda Hjertén kan slÀktforskaren Peter Sjölund till slut smalna av sökfÀltet tillrÀckligt mycket. Genom sin metod kommer han fram till att mördaren mÄste vara en av tvÄ bröder som kommer frÄn Sturefors. Linda Hjertén och hennes familj blir allt mer tagna av allvaret i situationen.
â Mamma och pappa var ocksĂ„ ganska skĂ€rrade, berĂ€ttar HjertĂ©n.
â Mina förĂ€ldrar Ă€r vanliga arbetarklassförĂ€ldrar frĂ„n Ljungsbro. SĂ„dant hĂ€r hĂ€nder liksom inte i sĂ„dana familjer. Eller det gör det ju, det hĂ€nder ju hela tiden, men man tĂ€nker inte det, man Ă€r inte van vid att vara en lösning pĂ„ en gĂ„ta.
Polisen utför en synkroniserad morgonrÀd mot de bÄda utpekade bröderna, och det stÄr snabbt klart vem av dem som Àr gÀrningsmannen. Den dÄ 37-Ärige Daniel Nyqvist erkÀnner mordet samma dag. Hans dna matchar det som hittades pÄ mordplatsen, och det visar sig att han Àr Linda Hjerténs kusinbarn. En mÀrklig blandning av kÀnslor infinner sig hos henne och familjen.
â NĂ€r vi vĂ€l fick veta hur pass nĂ€ra slĂ€kting det Ă€ndĂ„ var sĂ„ var det en blandning av sorg, och... pinsamt Ă€r fel ord, men det var inget som vi ville prata om.
â Samtidigt som man Ă€r jĂ€tteglad att det Ă€r löst, sĂ„ Ă€r det ocksĂ„ sĂ„ att i och med att jag topsade min kind sĂ„ gjorde jag i förlĂ€ngningen mĂ„nga i min slĂ€kt jĂ€tteledsna. Inte med mening sĂ„klart, och jag har inte dĂ„ligt samvete för det, men jag hade det lite i början. Jag tĂ€nkte "jĂ€ttebra att de hĂ€r morden fĂ„r en lösning, men nu sitter en slĂ€kt och Ă€r helt förstörd".
Men de anhöriga till offren, och hela Linköping, fĂ„r Ă€ntligen det lĂ€nge efterlĂ€ngtade svaret pĂ„ mordgĂ„tan. Efter 16 Ă„r Ă€r fallet slutligen löst, tack vare Linda HjertĂ©ns beslut att lĂ€mna in det dĂ€r dna-provet i början av 2020. I en artikel i Aftonbladet â tidningen som hon jobbar pĂ„ idag â har hon berĂ€ttat sin historia, och det har vĂ€ckt stor uppstĂ„ndelse.
â Min del i det hela Ă€r ju vĂ€ldigt liten om man ska vara Ă€rlig. Det Ă€r ju Peter Sjölund och polisen i Linköping som har löst det hĂ€r. Jag har ju bara svabbat en tops i munnen. Men det Ă€r klart att jag kan förstĂ„ att det kan bli kittlande, mĂ€rkligt, absurt, eller vad man nu vill kalla det, att en reporter som Ă€ndĂ„ skrivit ganska mycket om det hĂ€r dĂ„det, visar sig vara lösningen.
En del av henne ville egentligen berÀtta historien direkt.
â Journalisten i mig kĂ€nde ju sĂ„klart mestadels spĂ€nning, ska jag villigt erkĂ€nna. Min första instinkt var att skriva om det. Det Ă€r sĂ„ man funkar som journalist. Ăven om det kan lĂ„ta cyniskt sĂ„ Ă€r det ju mitt jobb att rapportera om saker.
ĂndĂ„ blev det inte sĂ„.
â Dels var jag ju chef nĂ€r det hĂ€r begav sig, jag hade inte en skrivande roll. Och dels sĂ„ kĂ€nde jag ganska starkt pĂ„ min nĂ€rmsta familj att "det hĂ€r Ă€r inget de vill att jag berĂ€ttar".
Vad var det som fick dig att berÀtta till slut ÀndÄ?
â Det var nĂ€r den hĂ€r serien kom pĂ„ Netflix och jag blev kontaktad av en annan tidning som hade förstĂ„tt att det var jag, och frĂ„gade om jag ville stĂ€lla upp pĂ„ en intervju. DĂ„ kĂ€nde jag att det kanske var dags att jag skrev det sjĂ€lv istĂ€llet.
NÀr vi trÀffar Linda Hjertén har det gÄtt lite knappt en mÄnad sedan hon gick ut med sin historia. Responsen har varit förvÄnansvÀrt positiv, sÀger hon.
â HĂ€r hade jag förberett mig pĂ„ att det hĂ€r var första gĂ„ngen nĂ„gonsin som jag skrev om mig sjĂ€lv, sĂ„ jag hade stĂ„lsatt mig för att "nĂ€r jag öppnar mejlboxen kommer det inte att vara roligt, det hĂ€r kommer att vara en jobbig söndag."
â Sen nĂ€r jag öppnade datorn hade jag bara fĂ„tt snĂ€lla mejl, vilket var helt otroligt. Dels mĂ€nniskor som bara tyckte att texten var intressant och bra, men ocksĂ„ mĂ€nniskor som sjĂ€lva har en mörk familjehemlighet, som ocksĂ„ kĂ€nt skam. Det var vĂ€ldigt befriande att lĂ€sa.
Det Ă€r soligt men blĂ„sigt i Stockholm dĂ€r hon bor, och dĂ€r vi möter henne för en intervju. De senaste dagarna har varit turbulenta. Bara en dryg vecka har gĂ„tt sedan skolskjutningen i Ărebro.
â Jag har jobbat pĂ„ mĂ„nga stora grejer, men det hĂ€r skiljer sig Ă€ndĂ„. Det Ă€r sĂ„ mĂ„nga dödsoffer, och nĂ€r vi kom var det fortfarande pĂ„gĂ„ende dödligt vĂ„ld, man hade ingen aning om vad som hĂ€nde. Det lĂ„g kroppar utanför skolan, sĂ€ger hon.
â Det var en av de vĂ€rre grejerna jag har jobbat med. Man blev sĂ„ jĂ€vla berörd.
I mörkret som omgÀrdar massmordet har hon samtidigt kunnat se ljusglimtar. Efter dÄdet blev hon bjuden hem till en av överlevarna, fastÀn klockan nÀstan hunnit bli tolv pÄ natten.
â DĂ„ sitter hela familjen dĂ€r och har dukat upp kaffe och bullar. Man slĂ„s av hur fina mĂ€nniskor Ă€r i sĂ„dana dĂ€r situationer, att de orkar.
Linda Hjertén pratar med medkÀnsla och pÄ klingande Linköpingsdialekt. Banden till hemstaden Àr alltjÀmt starka.
â Jag sĂ€ger fortfarande "hemma" om Linköping fastĂ€n jag har bott hĂ€r i 23 Ă„r. Det Ă€r sjukt, för jag har bott lĂ€ngre hĂ€r Ă€n vad jag bott i Linköping. ĂndĂ„ Ă€r det hemma.
Tanken att ÄtervÀnda har slagit henne.
â Det vore mysigt att flytta tillbaka hem till Linköping och jobba pĂ„ Corren, för man har inte rĂ„d med nĂ„gonting hĂ€r. I Linköping skulle vi kanske till och med ha rĂ„d med en femma, sĂ€ger hon och skrattar till.
Dagen dÄ vi trÀffar Linda Hjertén stÄr Linköping ocksÄ i centrum för en riksnyhet. Klockan 11 pÄ förmiddagen har domen i det uppmÀrksammade Nora-fallet kommit, dÀr en 34-Ärig man döms till livstids fÀngelse för att ha mördat sin gravida exflickvÀn Nora förra Äret. Linda Hjertén har skrivit flera artiklar om fallet, och vÄld i nÀra relationer har genom Ären blivit hennes specialomrÄde.
â NĂ€r jag började som krimreporter sĂ„ hade vi polisradio som stod inne pĂ„ krimredaktionen och som vi lyssnade pĂ„. SĂ„ kanske man hörde att det var ett misstĂ€nkt mord nĂ„nstans och ringde pĂ„ det, men sĂ„ sa polisen: "Ă€h, det Ă€r bara inom Ă€ktenskapet". Och sĂ„ blev det kanske inte ens en notis.
Det var nÄgot som störde henne, och flera kollegor ocksÄ.
â Det var ju andra, Ă€ldre kvinnor pĂ„ Aftonbladet, som verkligen sĂ„g till att man Ă€ndrade statusen pĂ„ den hĂ€r formen av brott. Och jag upptĂ€ckte att jag var vĂ€ldigt intresserad av det. Jag ville veta: varför mördas man av den man Ă€lskar? Det Ă€r ju pĂ„ nĂ„t sĂ€tt det vĂ€rsta brottet.
Trots att Linda HjertĂ©n bott i Stockholm i över 20 Ă„r kĂ€nns Ăstergötland fortfarande som hemma.
Genom Ären har hon tagit del av mÄnga livsöden. Hon kommer in pÄ ett mord pÄ en kvinna som hon rapporterade om nyligen, dÀr den misstÀnkte mannen friats i tingsrÀtten.
â DĂ€r var det sĂ„ otroligt tydligt hur alla grannar vet att han slĂ„r henne och har hört honom skrika pĂ„ henne i 20-30 Ă„r. De har sett honom slĂ„ henne, de har sett henne med blĂ„tiror.
Det Àr i sÄdana hÀr lÀgen som hon hoppas att hennes journalistisk kan göra skillnad.
â De hĂ€r brotten brinner jag för. Jag vet inte hur mĂ„nga hundratals förundersökningar jag lĂ€st om det hĂ€r Ă€mnet, och nĂ„got som jag ofta slĂ„s av Ă€r att nĂ€stan alltid finns det folk som har sett eller hört nĂ„got, men ingen har ringt polisen. DĂ€r har man ett folkbildande ansvar, att trumma pĂ„ att: "knacka pĂ„ om du hör nĂ„gon skrika, och om du inte vĂ„gar knacka pĂ„, ring polisen". Vi skulle kunna förhindra mĂ„nga av de hĂ€r relationsmorden.
GÀngkonflikterna som hÀrjar i Sverige Àr ett annat Àmne som hon ofta fÄr skriva om. För det mesta kÀnner hon sig sÀker, och hon upplever att gÀngen till och med uppskattar att bli omskrivna för de gÀrningar de begÄr, i och med att det stÀrker deras vÄldskapital. DÀremot har hon mÀrkt att det finns andra saker som de inte reagerar lika positivt över.
â Om man skriver om deras trasiga uppvĂ€xter, det gillar de inte. Skriver man om att deras mamma inte var snĂ€ll och att de inte hade ordentligt med mat som smĂ„, dĂ€r har jag mĂ€rkt att man ska vara lite försiktig. Men den journalistiken tycker jag Ă€r viktig och intressant, det Ă€r det jag egentligen vill veta om de gĂ€ngkriminella. Hur vĂ€xte de upp? Var gick det snett?
Linda Hjertén visste redan frÄn tidig Älder att hon ville bli journalist. "Jag tvivlar kanske pÄ att man kommer kunna ha det hÀr jobbet tills man gÄr i pension sÄ som branschen ser ut, men jag hoppas ju det."
Sin egen uppvÀxt beskriver Linda Hjertén som "jÀttetrygg". Mamma var hÄrdmetallsvarvare och pappa svetsare. Efter nÄgra Är i SkÀggetorp flyttade familjen till ett radhus i Ljungsbro. Aftonbladet och Corren lÄg alltid hemma pÄ köksbordet, och i den senare lÀr hon ha omnÀmnts redan som tonÄring.
â Det fanns en rabatt över akvedukten dĂ€r det stod "Göta kanal" i blommor, och dĂ€r tog jag sĂ„klart bort K:et. Jag tror att Corren skrev om det, och sen satte de nĂ€t över blommorna sĂ„ att det inte gick att göra sĂ„ mer.
Att hon sjÀlv skulle komma att skriva för olika tidningar verkar sÄ hÀr i efterhand givet. Redan i lÄgstadiet ska hon ha sagt att hon ville bli journalist, och lite senare började hon spela in egna radioprogram pÄ sin synt. Efter nian blev det mediegymnasiet pÄ Ljunkan. Men studiemotivationen sviktade stundvis.
â Jag skolkade ganska mycket, för jag jobbade vĂ€ldigt mycket extra pĂ„ krogen. SĂ„ jag missade en del, och kunde aldrig gĂ„ pĂ„ högskola, för jag klarade inte av matte B.
Linda Hjertén skriver Äterkommande om vÄld i nÀra relationer i sin roll som journalist pÄ Aftonbladet. "Jag vill veta: varför mördas man av den man Àlskar? Det Àr ju pÄ nÄt sÀtt det vÀrsta brottet."
Det fick bli folkhögskola istÀllet, uppe i Kalix. DÀr lÀrde hon kÀnna Annika Norlin, den numera rikskÀnda artisten och författaren, som fick in henne pÄ Aftonbladet. En given tidning för en arbetarklasstjej frÄn Ljungsbro, Àven om nöjesredaktionen som hon hamnade pÄ till en början inte riktigt var vad hon hade drömt om.
â NĂ€r jag var ny fick jag göra nĂ€stan förnedrande jobb.
NÄgot sÀrskilt sÄdant jobb som du minns?
â Det hĂ€r kanske knappt gĂ„r att skriva! Det hĂ€r var 2002 kanske, och nĂ„gon chef tyckte att Carolas bröst sĂ„g större ut Ă€n vad de brukade vara. SĂ„ jag fick frĂ„ga dĂ„ om hon hade gjort nĂ„got. Hon blev jĂ€tteglad faktiskt, och sa tack!
Men till slut kom hon till krimredaktionen, och dÀr har hon blivit kvar, med undantag för ett par Är dÄ hon jobbade som chef pÄ DN.
â Jag tvivlar kanske pĂ„ att man kommer kunna ha det hĂ€r jobbet tills man gĂ„r i pension sĂ„ som branschen ser ut, men jag hoppas ju det. Annars, om jag fĂ„r sparken nĂ„n gĂ„ng, sĂ„ skulle jag kunna tĂ€nka mig att bli civilutredare hos polisen.
Du vill inte skriva en bok dÄ?
â Jag har en idĂ© som jag funderat pĂ„ ett tag, men jag vet inte om jag har det dĂ€r i mig. Men jag hoppas ju det. Alla vill vĂ€l ha nĂ„n bok som man gett ut, eller en Netflix-dokumentĂ€r. Jag borde ha skrivit Genombrottet till exempel. DĂ„ hade jag haft en femma nu.