Graviditeten var efterlängtad och Nora hade varit på ultraljud, berättar mamma Gina.
Vårsolen skiner utanför köksfönstret i Tranås när Gina dukar fram assietter och dessertskedar till fikat. Hon har nyss förklarat att hon behöver få bjuda oss på kaffe och tårta för att få situationen att kännas mer normal.
– Jag kan inte ta in det här. Det kan inte vara sant.
Det var precis där, vid köksbänken, som hon stod ett par månader tidigare när telefonen ringde. Sambon stod intill.
Hon minns deras glädjetjut. Hur de hoppade jämfota på köksgolvet.
– Lyckan var enorm, minns Gina.
Den som ringde var mellandottern Nora, nyss fyllda 40 år och sedan många år bosatt i Linköping. Hon flyttade för att utbilda sig till undersköterska och har i många år arbetat inom vården.
– Hon längtade efter att bli mamma. Hon hade försökt så länge att hon inte längre trodde att hon kunde få barn, så när hon ringde och berättade att hon var gravid så...ja, vi bara skrek rakt ut.
När vi sitter vid Ginas köksbord har det inte ens gått en vecka sedan det ofattbara hände.
Det är torsdagkväll, den 21 mars, när hon står i just det köket med telefonen i handen och mammahjärtat fyllt av oro. En av Noras bästa vänner har gått in i Noras lägenhet. Med sig har hon hyresvärden som stöd. Plötsligt skriker väninnan bara rakt ut. Hon kan inte prata. Hyresvärden blir den som uttalar orden.
– Hon har ingen puls.
Gina rasar ihop på köksgolvet. Gnyr som ett skadat djur.
Nora hade nyss fyllt 40 år när hon upptäckte att hon var gravid.
Bara ett par dagar tidigare, tisdagen den 19 mars, fick Gina meddelanden från dottern Nora som har varit på ultraljudskontroll. Nora och hennes väninna hade sett barnet röra sig och fått veta att allting ser bra ut.
– Hon skickade bilder från ultraljudet. I september var barnet beräknat att födas. I april skulle hon få veta om det var en flicka eller pojke, säger Gina.
Dagen därpå messade mor och dotter om inköp av kattmat till Noras två katter, Nugget och Missy. På fredagen samma vecka skulle Gina och hennes sambo åka upp till Linköping och hälsa på Nora. De brukar äta på en restaurang inne i stan när de kommer på besök.
– De har bra mat. Jag kommer ihåg att Nora sa: "glöm inte mina tofflor."
Förutom att ta med de kvarglömda tofflorna så hade Gina även köpt presenter till den växande magen.
– Jag hade köpt mjuka kläder med extra plats för magen. Hon hade redan en vit sån, så nu ville hon ha den här färgen, säger Gina och visar en ljust aprikosfärgad dräkt med prislapparna kvar.
Hemma i lägenheten i Tranås ligger kläderna som mamma Gina köpt till sin dotter. Meningen var att Nora skulle få dem i present när de skulle ha träffats på fredagen.
Så när torsdagen kommer ringer Gina till Nora. Hon vill veta vilken tid det passar att de kommer.
– Då är Noras telefon avstängd. Hon stänger aldrig av sin telefon. Det är en så stark varningssignal för mig, men jag försöker tänka att det är något annat som hänt. Kanske har någon stulit hennes telefon? Eller så har hon tappat den i vatten?
Gina kontaktar henne på sociala medier, men får fortfarande inget svar. Oron växer.
– Det är som en mammainstinkt, jag kände att något var fel.
Hon visar en rad meddelanden hon skickat till dottern under torsdagen. Nu, en knapp vecka senare, är de fortfarande obesvarade.
"Hej sover du?"
"Jag blir orolig"
"Jag kommer inte fram på din telefon"
Gina kontaktar Noras vänner i Linköping. En av dem bor bara några gator bort. Den väninnan är också orolig och har inte hört av henne på hela dagen. Väninnan går till Noras lägenhet och ringer på med Gina i luren.
– Din mamma kommer att ringa polisen om du inte svarar, ropar väninnan genom den stängda dörren.
Ingen svarar när väninnan ropar.
När dotterns telefon var avstängd hela dagen så kände Gina på sig att något var allvarligt fel.
Klockan 19 ringer Gina polisen. Hon berättar att hon är orolig för dottern som aldrig brukar stänga av sin telefon.
– De sa att hon nog bara hade stängt av för att slippa sociala medier. "Det är säkert ingen fara", sa polisen till mig. Det ekar fortfarande i mitt huvud, att polisen sa att det inte var någon fara, berättar Gina.
När hon ringer polisen är hon påstridig, övertygad om att något är fel.
– Hon är gravid, tänk om hon har ramlat? Jag sa att jag bor i Tranås och inte kan åka dit själv. Kunde de inte bara åka dit och kolla?
Gina berättar att polisen till slut föreslår att Noras väninna kan gå dit med hyresvärden.
– Hur kan polisen utsätta henne för det här?
På köksbordet står ett inramat fotografi av en 21-årig Nora. Hennes mamma har fortfarande inte kunnat ta in att dottern är borta.
När väninnan och hyresvärden hittar Noras kropp på kvällen torsdag den 21 mars finns det tecken på yttre våld. Polisen tillkallas vid klockan nio på kvällen och kommer med flera patruller. Strax efteråt grips en 33-årig man. Han är tidigare känd av polisen och misstänks ha mördat Nora och sitter nu häktad på sannolika skäl, som är den högre misstankegraden. Förundersökningen leds av åklagare som har inlett ett omfattande arbete för att ta reda på exakt vad som hänt.
33-åringen och Nora har tidigare haft en relation.
– De träffades genom gemensamma vänner och blev ihop i höstas. Hon pratade mycket om honom, men jag träffade honom bara på hennes födelsedagsfest, berättar väninnan.
Gina och hennes sambo har inte träffat 33-åringen.
– Vi vet inte så mycket om honom. Jag frågade om pappan till barnet, men det märktes att hon tyckte att det var jobbigt att prata om, så jag lät det vara, säger Gina.
Gina har inte träffat mannen som nu misstänks för mordet på Nora.
Väninnan minns att Nora och 33-åringen umgicks under flera månader, men att relationen var slut.
– De bråkade och hon blockerade honom på sociala medier. För några veckor sen gick hon från hans lägenhet för hon tyckte att han var obehaglig. Hon sa inte vad han hade gjort, bara att hon inte ville vara kvar där, berättar väninnan.
På onsdagskvällen, bara ett dygn innan Nora hittas död, pratade Nora och väninnan länge i telefon.
– Nora berättade att han hade ringt henne från dolt nummer. Hon hade svarat för hon trodde att det var Kvinnohälsan som skulle ringa om några prover. De skulle höras senare för han ville prata, säger väninnan.
33-åringen sitter häktad och nekar till anklagelsen om mord.
Gina har svårt att sova på nätterna och i huvudet finns ständigt tankar på hur allt hade kunnat vara annorlunda.
– Vi vet inte om det hade gjort någon skillnad. Kanske inte. Men tankarna finns där hela tiden – tänk om hon fortfarande levde när jag ringde polisen?
Självständig. Stark. Ambitiös. Så beskriver Gina sin dotter.
Hon har svårt att ta in att Nora är död.
– Hon står i sitt kök, har bebisen i magen och är glad och harmonisk. När jag blundar är det så jag ser henne.
"Vila i frid min fina vän", står det på en av meddelandena som har lämnats utanför Noras port.
Utanför porten till Noras trappuppgång i Vasastan har ljus och blommor lämnats till hennes minne.
