Radeks Civzelis bär med sig sina saker i en svart sportbag, som börjat gå sönder i kanten. Om nätterna fungerar väskan som huvudkudde.
Julafton 2024 är första gången vi träffar Radeks Civzelis. Han sitter i en soffa längst in på Stadsmissionens mötesplats på Isidor Kjellbergs gränd och berättar att det här är första julen som hemlös.
– Antingen skulle jag fira jul här eller i trappuppgången, säger han.
Vi säger god jul till varandra och för Radeks väntar en natt i ett nollgradigt Linköping.
I längden blir det tungt att bära på den väska som Radeks har sitt liv i, och det händer ofta att han har ont i axlarna.
Med sig i väskan har Radeks en present från sin mamma. En hjärtformad pin i Lettlands färger.
En månad går och plötsligt finns ett mejl i inkorgen. Radeks är avsändare, och mejlet har han skickat från en av bibliotekets datorer. Han vill berätta mer om sitt liv. Vi kan inte ringa varandra, för Radeks telefon har blivit stulen. I stället bestämmer vi oss för att träffas där vi möttes första gången, på Stadsmissionens mötesplats.
Dagen vi ska ses kan vi inte hitta honom där vi stämt träff. Vi lämnar ett telefonnummer till personalen och går därifrån. En kvart senare ringer Radeks från Stadsmissionens telefon och säger att vi nog gick om varandra. Vi gör ett nytt försök. Tjugo minuter senare ses vi på ett av Linköpings kaféer.
"Jag vill påbörja processen att få mitt liv tillbaka, men jag måste starta från noll och jag vill inte göra fel"
Radeks Civzelis
Han dyker upp på kaféet bärandes på en trasig svart sportbag.
– I den här har jag hela mitt liv, säger han och låter den dunsa ner på golvet.
Väskan har fungerat som huvudkudde för natten som han tillbringat utomhus. Vi slår oss ner och frågar om han vill ha kaffe.
– Jag har inga pengar, svarar han snabbt och rycker på axlarna.
Kaffet kostar 30 kronor, för det får Radeks tre frukostar på Isidor Kjellbergs gränd. Vi bjuder.
En vanlig dag i februari
Varje morgon går Radeks till Stadsmissionens mötesplats för att äta frukost. Det kostar honom tio kronor och är något han prioriterar.
– Frukost är den viktigaste måltiden. Vissa dagar är det det enda jag äter.
Lunchen, som kostar 40 kronor, brukar han inte ha råd med. På Stadsmissionen sitter han tills de stänger kvart i tre.
Då brukar han träffa sina barn någon timme, ofta spelar de schack. Efter det går han till biblioteket för att låna en dator, där han kan kolla av sina mejl och Facebook. Ibland går han hem till någon kompis för att duscha och tvätta. Vissa dagar tar han en promenad för att leta pant. Sen är det dags att hitta en sovplats.
Ofta sover Radeks utomhus, men ibland slår han sig till ro i ett parkeringshus, för det är lite varmare än den kalla trottoaren. Men sömnen på det hårda betonggolvet är inte bra, och han känner oro att det ska komma vakter.
– Ute är det jobbigt att det blåser, och en gång vaknade jag av att okända människor rotade bland mina saker.
Under hösten fick Radeks en sovsäck av Stadsmissionen. Han berättar att den är varm och bra, men kylan biter ändå tag i honom på småtimmarna.Varje natt brukar han gå en sväng för att värma upp sina fötter. Det blir många steg varje dygn. När Radeks hade sin mobil brukade den visa att han gått 30 000 steg en vanlig dag.
– Nu promenerar jag över hela Linköping, och jag ser mycket mer än jag hade gjort om jag körde bil.
Radeks kommenterar kameran och berättar att han hade en Canon EOS 6D förut. Hans fotointresse är stort och förut brukade han sälja foton han tog på nätet. Det längtar han efter att göra igen.
Varje dokument som Radeks får från kommunen, arbetsgivare och myndigheter sparar han i olika plastfickor. Det blir ändå lätt en röra i väskan, för sömmen mellan facken har gått sönder. "Det är lätt att bli trött på byråkrati, det blir väldigt mycket papper", säger han.
Livet innan hemlösheten
Radeks Civzelis kom till Sverige från Lettland under finanskrisen 2008. I hemlandet drev han eget företag som snickare, men när framtiden för arbetslivet började se dyster ut valde han att söka sig vidare. Han fick jobb, packade sina väskor och flyttade hit.
– Sen gick det steg för steg. Vi hamnade först i Enköping, men efter ett par år flyttade vi till Linköping. Nu är det här jag vill leva och bo. Det skulle vara att lämna en del av sitt hjärta att flytta härifrån.
Radeks berättar att det började gå utför först några år senare. Kärlekslivet kraschade, han blev sjukskriven efter en knäskada och hade dessutom dragit på sig ekonomiska skulder. På grund av obetalda räkningar blev han vräkt. Idag befinner han sig i en skuldsaneringsprocess.
– Kronofogden kom en dag och kastade ut mig direkt. Idag har jag ingen adress, det är Poste Restante.
Radeks har fortfarande kvar nycklarna till sin gamla lägenhet, men låset är utbytt.
Under det första sommarhalvåret kunde Radeks sova i sin bil. Senare fick han, med hjälp av kommunens socialtjänst, en akutlägenhet vid Bilbörsen Arena.
Men en torsdagskväll, mars 2023, körde han bilen i diket. Han var berusad, och dessutom var hans körkort sedan tidigare återkallat på grund av medicinska åkommor. Efter händelsen dömdes Radeks för grovt rattfylleri och grov olovlig körning. Straffet blev två månaders fängelse, och när han hade avtjänat det hade han inte längre sin lägenhet kvar.
– Det var bra i fängelset. Jag skrattade, fick mat tre gånger om dagen, hade egen dusch och det blev som semester.
Radeks Civzelis
– Ibland tänker jag att jag borde göra något kriminellt igen för att få komma tillbaka dit, men jag vill egentligen inte vara kriminell.
Dricker du mycket alkohol?
– Just nu gör jag det. Aldrig i livet att jag skulle ta narkotika, men sprit dricker jag. Det värmer upp kroppen.
Ångrar du att du körde rattfull?
– Jag vet att det var fel. Jag är tacksam att ingen kom till skada.
"Det var under tiden jag jobbade i Stockholm jag tappade min familj"
Radeks Civzelis
Det är inte den enda pricken i Radeks belastningsregister. Bland annat finns noterat att han i höstas ertappades med att ha stulit ett par handskar, och dömdes för ringa stöld. I ett förhör går följande att läsa:
”Jag har inte pengar att köpa handskar för och jag behöver dem för att inte frysa. Jag förstår att jag tagit dem och gjort fel. Jag ber om ursäkt. Men jag är utan hem och jobb och det börjar bli kallt ute”.
Stödinsatserna och byråkratin
Radeks bakgrund gör inte situationen lättare. Han upplever att han fastnat i dilemmat att han inte får lägenhet om han inte har jobb, och inte får jobb om han inte har lägenhet. De många lägenhetsansökningarna har inte gett napp. Varje gång är svaret detsamma – tack men nej tack.
Han är kopplad till handläggare, en för ekonomi och en för boendefrågor, på socialförvaltningen i Linköpings kommun. Överlag är han tacksam för det stöd han fått av dem, bland annat med tidigare arbetslivspraktik och akutlägenhet innan fängelsetiden.
Men, mitt i allt kan han inte låta bli att ifrågasätta byråkratin, och varför han inte kan få hjälp av kommunen att hitta en lägenhet. Känslan han har är att han skulle få mer hjälp om han hade varit narkoman och aktivt sökt sig bort från hjälp, än han får nu när han faktiskt ber om den. Han vill hitta ett sätt att ta sig in på bostadsmarknaden.
– Fast jag är optimist och känner att jag fixar det här, jag är i alla fall vid liv. Det är mycket skit just nu, men det är mitt problem. Jag ber om hjälp med det jag inte klarar av.
Radeks är klädd i blå jeans, stickad tröja och en svart jacka. Samma kläder som han hade på sig när han kom ut från fängelset. Tvättar gör han ibland hos en kompis, med tvättmedel från Stadsmissionen.
Socialdirektören om hemlösheten i Linköping
Yvonne Thilander är socialdirektör i Linköpings kommun. I början av mars berättar hon att ungefär 150 personer då är aktuella för någon form av stödinsats från socialtjänsten, just på grund av hemlöshet. Hon uttalar sig inte om det enskilda fallet, men ger en generell bild av hur socialförvaltningen jobbar med människor som står utanför bostadsmarknaden.
”Hemlöshet är i Sverige ett brett begrepp. Det kan vara allt ifrån att man är inneboende hos någon, till att man faktiskt inte har tak över huvudet om natten”, säger socialdirektör Yvonne Thilander.
Socialförvaltningen har inte några egna lägenheter som de hyr ut. Enligt Yvonne Thilander har de inte heller någon absolut skyldighet att tillhandahålla bostad till personer som är hemlösa till följd av skulder.
– Om personen i fråga har sociala problem, som drogproblematik eller psykisk ohälsa, är det en lite annan sak. Det betraktas mer som sjukdom, och då har vi ett annat ansvar erbjuda stöd. Det är så lagen är skriven, säger hon.
Enligt Yvonne Thilander är det många fastighetsägare som ställer höga krav på att hyresgästerna inte ska ha skulder, vilket i många fall ställer till det. I sådana lägen är det svårare att få hjälp från socialtjänsten.
– När man tittar över Sverige är den enskilt största faktorn till hemlöshet någon form av drogproblematik, men vi ser att ekonomiska bekymmer är på uppgång. Där är det svårare för oss att hjälpa individer med stöd till boende.
Så känslan av att "jag hade fått mer hjälp om jag vore narkoman" är ändå befogad?
– Vi gör alltid individuella utredningar för att se om det finns skäl att vi går in och hjälper till. Men visst, om det handlar om ekonomisk problematik snarare än social problematik faller det lite utanför våra huvudsakliga målgrupper.
"Det offentliga, samhället, går inte in och betalar för alla som har skulder. Det handlar om hur lagen är skriven, så det blir ju en politisk fråga", säger socialdirektören Yvonne Thilander.
Thilander resonerar kring att det som eventuellt kan betraktas som "orättvist" är att kommunen har flera upphandlade hus med rum som riktar sig till hemlösa med drogproblematik eller samsjuklighet. Men hon förtydligar att det inte handlar om permanenta lägenheter, och att det inte är avundsvärt att hamna i den sitsen.
– Just nu håller vi på att utveckla stödet vi kan ge för att utsatta personer ska kunna ha ett eget boende, och vill jobba för ett bättre förtroende från fastighetsägare för att få tillgång till lägenheter. Där måste vi utveckla vårt arbetssätt och "shape up".
Linköpings kommun har i vissa fall kunnat erbjuda tillfälliga boenden vid fotbollsarenan i Linköping.
Att ha tak över huvudet
En månad passerar. Radeks kommer på cykel till platsen där vi stämt träff. Han berättar att han fått jobb som snickare, och cyklar till och från arbetsplatsen varje dag. Under en period har han haft möjlighet att sova i en gympasal med femton bäddar, tillsammans med andra som annars inte hade haft tak över huvudet.
– Det var skönt när mamma ringde och frågade hur det gick med allt och jag kunde svara att det går ganska bra. Det gör henne glad.
Radeks berättar också att han har fått ett tillfälligt boende, samma korttidslägenhet som han fick lämna i augusti. Vi frågar om vi får hälsa på honom, och det får vi.
"Mitt liv är tillbaka. Några kontakter har försvunnit, men det kanske är bra att radera dem och börja på nytt", säger Radeks och lägger upp sin mobiltelefon på bordet
Varje dag cyklar Radeks femtio minuter enkel väg för att komma till jobbet. De senaste nätterna har han sovit i en gympasal med femton bäddar. "Det är många narkomaner som bor där. Flera av dem pratar och har saker för sig långt in på natten. Det är jobbigt och jag saknar tystnaden, men jag sover i alla fall inte utomhus", säger Radeks.
Sedan vi sågs sist har Radeks kunnat byta kläder och dessutom laga sina glasögon. Han har kunnat hämta en del av sina saker, som förvarats i ett förråd sedan han blev vräkt. Bland annat cykeln.
Cykeln har länge förvarats i ett förråd, men nu har Radeks kommit åt den. Han är noga med att låsa den ordentligt med dubbla lås, så att den inte blir stulen".
Radeks möter oss utanför Bilbörsen Arena och han släpper in oss med sin tagg. Han trycker på siffran fyra i hissen och vi rör oss uppåt. Dörren längst ner i korridoren leder till hans lägenhet som har utsikt mot Gärstadverket. Här får han bara bo i en månad.
Radeks Civzelis har bott i den här lägenheten förut. Innan fängelsestraffet bodde han här i två år. "Min tejp i taket är kvar", säger han och skrattar.
När vi frågar om Radeks oroar sig för framtiden nickar han. Hans dagar i lägenheten är snart slut, och varje dag pågår jakten efter en egen lägenhet.
– Men det är samma som förut, säger han och visar upp det senaste mejlet från en hyresvärd som inte vill hyra ut till honom.
Radeks slår sig ner i sängen. På nattduksbordet ligger en bok på lettiska och ett mobilställ som han själv gjort av gammalt parkettgolv. Varje kväll ställer han mobilen där och kollar film.
Radeks nya jobb som snickare gör honom trött, men på ett bra sätt. Inte den sortens trötthet som han kände efter en natt på gatan.
– Det här är en annan typ av trötthet, jag är glad. Jag har ett jobb och somnar med ett smile.
Han låtsats sova och ler så stort han kan.
Nu, när Radeks har ett jobb, hinner han inte träffa sina barn lika ofta som han gjorde förut. "Vi träffas inte på vardagar men på helger. Vi pratar i telefon nästan varje dag", säger han.
Hur ser du tillbaka på tiden du sov utomhus?
– För mig är det som ett minne, men jag lever fortfarande i det. En period i mitt liv som jag vill kasta bort. Det är som en dålig dröm.
Vad som kommer att hända när tiden har runnit ut vet varken Radeks eller någon annan. Jakten för att komma in på bostadsmarknaden fortsätter, och för att komma dit tar han en dag i taget. Under tiden fortsätter han vara öppen med sin situation.
– Det är inte bara mig det handlar om. Det är många som är i min situation och behöver hjälp. Innan jag själv hamnade i den här situationen visste inte jag heller att det fanns så många hemlösa i Linköping. Nu vet jag hur livet kan bli.
I och med att Radeks nu har ett jobb hinner han inte gå till stadsmissionen där han kan köpa billiga maträtter.
"De stänger kvart i tre och jag slutar klockan fyra". Ett halvt paket margarin är det enda som kylskåpet innehåller.