Michaela är född och uppvuxen i Stockholm, men flyttade till Linköping under gymnasietiden. Hon flyttade sedan tillbaka till hemstaden en tid, innan hon blev östgöte igen 2015.
Under pandemin jobbade Mjölbybon Michaela Krohn Ams på Intensivvårdsavdelningen, IVA, i Linköping. Synerna från den tiden bär hon fortfarande med sig.
– Om man tänker att det är som en gammal krigsfilm, i krigstält. Det var verkligen den känslan. Jag kommer aldrig att glömma den första gången jag gick ner på IVA. Jag tänkte “Oj, var är jag någonstans? Det här är min arbetsplats. Hur fan ser det ut?”. Det sitter på näthinnan hela tiden.
Stoet Dalia är Michaelas bästa vän. "Jag har alltid sagt att hon är mitt lyckopiller", säger Michaela.
Minnena från den här tiden sitter djupt rotade i Michaelas inre.
– Jag har verkligen stått på fronten och sett det värsta av det värsta på IVA. Jag har hållit händerna när patienter gått bort och tagit emot deras anhöriga för ett sista farväl.
Stunden då Michaela tvingades inse att hon nått vägs ände var som vilken annan dag som helst.
– Jag hade hållit på så här i månader. Jag är ju den lilla arbetsmyra jag är, en klassisk hästtjej liksom.
Jag har alltid velat förändra världen, först genom vården och nu genom byggbranschen
Michaela Krohn Ams
Till slut gick det inte längre. Michaela blev sjukskriven för utmattning och började ifrågasätta sin framtid.
– Jag är specialistutbildad akut- och intensivvårdsundersköterska, men det påverkade inte ens min lön. Jag insåg att jag var tvungen att göra något annat.
Under utmattningen blir hästen Dalias roll i Michaelas liv ännu viktigare än den varit tidigare.
– Då var det astufft, Dalia är verkligen min räddning. Annars hade jag inte kommit upp. Hon behöver mig, och jag behöver henne. Det är det som är så fint med hästarna.
Michaela vidareutbildar sig just nu till platschef, men även där möter hon motstånd från delar av omgivningen. "De säger "Jaha, tror du att du kommer få jobb som platschef?”. Och nej, vet du, jag tror inte att jag kommer få jobb som platschef nu, eftersom jag inte ens får jobb som arbetsledare eller inköp, som jag har pluggat till. Men för att inte tappa den kompetens som jag har lagt ner väldigt mycket pengar, tid och verkligen gett upp otroligt mycket saker för, vidareutbildar jag mig för min egen skull", säger hon.
Efter en tid bestämmer hon sig för att börja om, och börjar titta på olika utbildningar. Hon fastnar för en yrkesutbildning inom bygg, närmare bestämt entreprenadingenjör och projektinköpare. När det blir dags för praktik får hon chansen att projektleda takglasbytet på Konsert och kongress i Linköping. Men vägen dit var inte lätt.
– Det var ingen som ville ta hand om mig på kontoret när jag kom dit som praktikant. Men en dag gick jag in till Fredrik Ronell, som var projektledare på företaget, och frågade om jag fick hänga med på det han skulle göra. Då råkade det vara just det här projektet. Han är verkligen en guldperson för mig, en riktig klippa. Någon som verkligen sett mig.
Dalia är verkligen min räddning
Michaela Krohn Ams
Det var när hon fick chansen att projekt- och arbetsleda takglasbytet på Konsert och kongress som Michaela kände att bygg- och anläggningsbranschen verkligen passade henne. Här hade hon hamnat helt rätt. Men hon märkte också skillnaden mellan att jobba i ett kvinnodominerat yrke och att komma in i en mansdominerad bransch. Trots att man pratar om och uttrycker att man arbetar mot en jämställd bransch har Michaela upplevt att kvinnor inte alltid är lika välkomna.
– För mig är människor människor, kön spelar ingen roll. Men på en av mina praktiker var det så tydligt: “Du är kvinna, kan du ens bära en säck?”. Jag kunde inte vara kvar där. Branschen säger att de vill ha fler kvinnor, men vilka då?
Michaela vittnar om att det kan vara tufft att få praktikplats, precis som det är svårt att få jobb inom bygg- och anläggning just nu. Hon tog examen i juni förra året, men ännu står hon utan anställning.
– Jag tror att jag är uppe i 350 ansökningar, och har fått komma på tre intervjuer. Det är helt sjukt.
Hon berättar även att det verkar vara extra svårt här i Östergötland. Här verkar man bland annat inte vara lika uppdaterade kring vad en entreprenadingenjör, som Michaela utbildat sig till, gör. Hon har även märkt att det spelar stor roll var i landet man bor.
– Här i Östergötland är det helt dött. I andra regioner har mina klasskompisar fått jobb snabbare. Det är moment 22 – företagen efterfrågar erfarenhet, men hur ska nyexaminerade få den om ingen släpper in dem?
Michaela upplever att Nyföretagarcentrum är till stor hjälp nu under uppbyggnaden av ByggFramåt.
Michaela upplever alltså att man eftersöker flera års branschkompetens som en nyexaminerad inte kan ha, och att man bortser från den kompetens någon som valt att byta yrke har inom andra områden. Det här gör henne irriterad.
– Mellan utbildning och näringsliv är det ett jättestort glapp. Det är som Helvetesgapet i Ronja Rövardotter.
När Michaela flyttade tillbaka till Östergötland igen hittade hon en lägenhet innan hon hittade ett jobb. Kruxet var bara det att hon var tvungen att ha en anställning för att få lägenheten. På bara några timmar hade hon fixat ett jobb inom äldrevården. "Jag var där på intervju samma dag, och de sa att de skulle höra av sig inom två till tre veckor. Men jag sa att de var tvungna att bestämma sig nu, för jag skulle skriva på för en lägenhet klockan 15 samma dag".
En dag när Michaela låg hemma i soffan och funderade slogs hon av en insikt. Hon ville bli bron över det där Helvetesgapet. Här föddes idén kring att starta ett nätverk för att hjälpa nyexaminerade och studenter in i byggbranschen. Nu driver hon nätverket ByggFramåt, och vill försöka få branschen att förstå att de måste värna om framtidens talanger.
– Om ingen annan gör något, får jag göra det själv, tänkte jag, säger Michaela och fortsätter:
– Jag insåg att det verkligen finns ett behov. Vi nyexaminerade har ingen att vända oss till. Studenter har ingen att vända sig till. Branschen utbildar, men tar inte emot. Det måste förändras. Man måste även se det som ett sätt att överföra kompetens.
Tanken med ByggFramåt är även att Michaela ska kunna erbjuda ett onboarding-program. "Om studenten saknar något som företaget söker hos sin praktikant har jag tänkt att jag ska kunna introducera onboarding-program för att förbereda kandidaten så att den är färdigutrustad när det är dags för praktiken", säger hon.
Planen är att Michaela ska börja möta studenter redan när de påbörjar sin utbildning och hjälpa dem att förstå vikten av praktik. Hon vill även skapa mentorprogram där studenter kopplas ihop med företag.
– Flera företag tycker att det är en jättebra idé, men ingen har vågat ta steget än. Jag finns här för att jag vill göra skillnad. Nätverket ByggFramåt handlar om att skapa konkreta lösningar – inte bara prata om problemet.
"Då kopplas man ihop med en mentor, och det är viktigt att de passar ihop. Då har företaget sagt vad de vill ha av en student som kommer dit. Då kan jag kolla geografiskt sett, vilka studenter finns här i Östergötland", förklarar Michaela när hon berättar om sitt tänkta trainee-program.
Förutom att kämpa för att förändra branschen, kämpar Michaela vidare med sitt eget jobbsökande. Hon blir ofta kallad till "förutsättningslösa samtal", men får inga jobb.
– Jag har blivit kontaktad av alla de stora företagen, men sedan händer inget efter de där samtalen.
Trots motgångar har Michaela drivet och viljan kvar. Hon beskriver det här drivet som något som hjälpt henne genom många av livets utmaningar.
– Jag har alltid velat förändra världen, först genom vården och nu genom byggbranschen. Och in i byggbranschen, det ska jag. Jag tänker aldrig ge upp. Alla motgångar gör mig bara starkare.
Efter att ha fått lite blickar efter att ha klagat på värmen när hon gick i klänning under projektet på Konsert och kongress fick Michaela en idé. "Dagen efter kom jag dit i snickarbyxor, och så hade jag köpt en liten bräckare. "Jaha, vad ska vi riva nu då?", sa jag. Alla garvade ihjäl sig. Och jag bara “Ja men vad då? Ni tycker ju att jag bara sitter och inte gör någonting på kontoret. Ni vet att jag är här för att lära mig, så shoot! Hur river man en vägg? Hur gör man det här? Nu jäklar, visa mig då!”. Vi var ett så himla roligt gäng", berättar hon.