Pierre har ofta funderat på vad som skulle hänt om han växt upp tillsammans med sina syskon och sin pappa, istället för hos sin missbrukande mamma.
"Under tiden som jag missbrukade och var kriminell var den tanken något som gödde min frustration och rättfärdigade användandet av droger. Det ledde till en stark tro på att det var ödet som lett mig in i droger och kriminalitet. Känslan var att det var min lott i livet och det gjorde att jag inte hade förmågan att lämna kriminaliteten och drogerna."
Strax under det högra ögat syns en dödskalle, under det vänstra en stjärna. I pannan står ordet "Loyalty" med stora bokstäver. När vi slår oss ned vid köksbordet hemma hos Pierre Johansson är det hans tatueringar som drar till sig uppmärksamheten.
– Egentligen bottnar tatueringarna i min skam. Skam för den jag var. Jag skulle vilja ta bort de jag har i ansiktet. De är inget jag står för. De var en del av min kriminella kostym och hårda identitet. Det är inte den Pierre jag är idag.
Pierres nakenkatt Pelle hoppar nyfiket upp på bordet för att hälsa. Bredvid ligger en hög med fotografier. En av bilderna föreställer en liten pojke som flyger drake framför ett betonghus i miljonprogrammets Sverige. Pojken på fotot är Pierre och bilden är tagen i början av 90-talet.
Lekfull och oskuldsfull – långt från det helvete som utspelade sig innanför väggarna i Pierres barndomshem på Prästgårdsliden i Mjölby. Ett helvete som blev vägen in i ett liv med droger, kriminalitet och våld.
Under de första åren bodde Pierre tillsammans med sina föräldrar och syskon i Hogstad utanför Mjölby. Pappan var sjöman och var ofta borta från hemmet under perioder.
– Min mamma sökte sig till vänner i Mjölby och började festa ganska mycket. Det ena ledde till det andra och mina föräldrar separerade. Mina syskon bodde kvar hos pappa och jag flyttade med mamma.
Strax efter separationen träffade Pierres mamma en ny man. En kort tid in i relationen visade det sig att han var våldsam, svartsjuk och ofta påverkad av alkohol. I början var det lägenheten som fick ta smällen när mannen fick utbrott. Men snart blev Pierres mamma offer för mannens aggressioner. Det hände ofta att mannen våldtog och misshandlade mamman inför ögonen på Pierre. Våldet blev vardag.
Trots våldet var det helvetet i lägenheten på Prästgårdsliden han längtade tillbaka till när han inte var hemma.
– Jag var väldigt vilsen. När jag var hos min pappa hade jag ingen uppsikt över vad som hände med mamma när jag inte var hemma. Jag var orolig. Jag ville tillbaka för att ha koll på henne. Jag ville inte att hon skulle vara själv, att hon skulle behöva vara ensam.
Lekfull och oskuldsfull – långt från det helvete som utspelade sig innanför väggarna i Pierres barndomshem på Prästgårdsliden i Mjölby.
På förskolan var Pierre ett utåtagerande barn som slog andra barn och stal saker. Det var en orolig och stökig pojke som senare började lågstadiet på Egebyskolan. Mitt i allt kaos klarade Pierre skolan och presterade bra.
– När jag var i 10-årsåldern började jag tröttna på skolan. Jag började söka mig till olika subkulturer. Ena dagen hängde jag med skinheads och nästa dag var jag i skateparken. Jag blev identitetssökande i tidig ålder och pubertal tidigt, mycket på grund av de problem som fanns i hemmet.
I mellanstadiet ökade frånvaron och skolan började prata om att Pierre skulle gå om en klass.
– Jag stack ut i skolan och det blev en ännu en orsak till att börja försvara mig och rikta min frustration utåt. Jag hade hög frånvaro. Men jag var inte hemma för att jag var sjuk. Det var för att min mamma var så illa slagen.
På fritiden sökte Pierre kickar i olika former. Han började snusa och testa gränser.
– Lika barn, leka bäst. Jag lärde känna barn genom min mammas umgänge som även de hade en missbrukande förälder. Vi gödde varandra i det negativa grupptryck som uppstod. Vi fann varandra fort. Det var en kombination av arv och miljö. Det var barn som också sökte spänning och kickar.
"Jag är fullt övertygad att skolan och samhället visste om att det förekom våld i mitt hem. Min mamma kom till skolan med blåklockor under ögonen. Kommunen skulle omhändertagit mig när jag var barn och varit ihärdiga för att få till en förändring", säger Pierre.
Den sommaren som Pierre fyllde 12 år flyttade alkoholen in i hans liv för första gången. På en fest i Folkets park drack han hembränt för att imponera på ett gäng äldre tjejer.
– Sedan gick det en sommar med konsekvenser för det jag gjort. Jag fick stanna hemma och inte gå ut. I årskurs sju började jag med hasch. Alltid i kombination med alkohol. Trots att det fick mig att må dåligt fortsatte jag med det.
Under högstadiet fungerade skolan okej. Pierres mamma hade lämnat sin plågoande, men levde fortfarande i ett destruktivt liv där alkoholen periodvis var en stor del.
– När jag var i början av tonåren landade jag i någon slags hopplöshet. Jag tänkte att det är så här livet kommer vara. När den känslan blev påtaglig blev jag mer ansvarslös mot andra och livet. Då släppte allt och kriminaliteten tog fart. På helgerna blev det en hel del festande, både utomhus och i olika lägenheter. Av alkoholen blev jag helt gränslös. Jag blev elak och bråkade.
Vid ett tillfälle skadade Pierre sin hand. Läkaren skrev ut Tramadol för smärtan.
– Jag kände direkt att jag hade hittat hem och att jag hittat min grej. Det var även då jag fick min adhd-diagnos. Jag började överkonsumera receptbelagda preparat och kunde dölja mitt missbruk genom förskrivna recept.
I årskurs nio testade Pierre amfetamin för första gången.
Det är den 3 juni 2015. Polisens insatsstyrka dundrar in på Prästgårdsliden. Boende i området har hört bråk och skottlossning. I en av ambulanserna som lämnar bostadsområdet ligger Pierre.
– Jag var 30 år och levde ett dubbelliv. Jag hade en anställning på Toyota, men var ofta sjukskriven. Egentligen bedrog jag systemet. Jag sålde droger samtidigt som jag fick sjukersättning.
I hemmet, mitt bland droger, skjutvapen och skottsäkra västar, fanns Pierres treåriga barn.
– Barnets akt hos socialen hade börjat växa och det kom in orosanmälningar. Men jag dolde alltid sanningen genom att jag hade ett jobb och att tabletterna som jag åt var på recept. Det var ett fulspel istället för att våga be om hjälp. Det fanns även en rädsla att barnet skulle bli omhändertagen.
Där och då bestämde jag mig att det var dags att lägga alla korten på bordet
Pierre Johansson
Vid tumultet hade Pierre blivit knivskuren fyra gånger. Bakom skottlossningen låg en uppgörelse mellan Pierre och en annan grupp kriminella. En uppgörelse om droger.
– Det var första gången jag kände att det var på riktigt. Jag satt fastlåst i sjukhussängen och frågade en polis som satt i rummet när jag kunde åka hem. Han svarade att jag nog fick räkna med sex till åtta år i fängelse. Då kände jag "skit vad är det jag håller på med?". Men jag kunde inte stanna den karusell som jag hamnat i.
Pierre dömdes aldrig vid polisinsatsen eftersom det inte gick att bevisa vilka av de inblandade som handlat i nödvärn.
Tiden efter polisinsatsen blev lugnare. Pierre försökte få ordning på livet. Han gick till jobbet, skilde sig och skaffade en ny lägenhet i en annan del av Mjölby.
– Jag försökte börja om. Men ganska snart flydde jag in i en ny relation med en kvinna jag träffat via drogerna. Hon missbrukade intravenöst och hon lärde mig hur man gör. Jag fick även tillgång till mer adhd-medicin via en kontakt.
Pierre Johansson berättar gärna för andra om sina erfarenheter.
"Jag försöker sprida hoppet att det går att förändra sitt liv. Det behöver inte gå så långt som det gick för mig."
Pierre fick i samband med det vårdnaden om sitt barn.
– Det låter hemskt att säga det men jag kände mig kvävd. Jag upplevde att jag inte hade någon avlastning och att jag inte kunde göra någonting. Jag började tycka synd om mig själv.
Pierre började begå allt fler och grövre våldsbrott. Han tog fler risker och insatserna var högre.
– Jag hade ett stort nätverk med tillgång till förskrivna preparat. Ville man ha något annat än det som såldes på gatan kunde man höra av sig till mig. Jag började lura beroendeenheten i Mjölby och manipulera urinprover. Socialtjänsten flåsade mig i nacken.
I oktober 2020 omhändertogs Pierres barn.
– Socialtjänsten förstod att det var ett barn som bodde hos en missbrukare. Polisen hade hittat sprutor och nålar vid en husrannsakan. Där fick socialen nog och hade argument att omhänderta mitt barn. Det var ett jättebra beslut som jag står bakom, men där och då förstod jag inte det.
"Kriminaliteten i Mjölby har eskalerat den senaste tiden. Den ansvarsfulla delen av mig säger att jag har varit med och gött och skapat det som händer nu. Det är tyvärr yngre generationer som tagit efter det jag påbörjade."
Pierre tror att en del av lösningen är en ökad polisnärvaro, fler fältassistenter ute i samhället och fler arrangemang för ungdomar.
I december samma år dog Pierres pappa och strax efter det gick hans mamma bort.
– Då tänkte jag att jag skiter i allt. Jag kände att jag inte pallade. Jag ville inte leva längre. I och med min mammas bortgång var jag tappad. Jag knarkade, struntade i allt och började aktivt jobba på min egen undergång.
Att bo kvar i Mjölby blev till slut ohållbart för Pierre. Han var osams med andra kriminella och kunde inte betala sina skulder. I lägenheten bodde andra missbrukare.
– Det var en pundarkvart helt enkelt. Jag träffade en tjej utanför Vadstena och flyttade dit. Vi började missbruka tillsammans och åkte runt och stal i området kring Motala och Vadstena.
Via sin flickvän fick Pierre ett tips om en person som hade droger som han kunde stjäla.
Han åkte ned till Småland och genomförde rånet.
Pierre fick med sig en bil och en stor mängd droger från stölden i Småland. Tolv timmar efter brottet greps han i Vadstena och kördes till arresten i Motala. Häktningsförhandlingarna skedde i Kalmar.
– Allt kom ikapp mig när jag satt i häktet. Jag hade fulla restriktioner och satt isoleringscell. Allt sköljde över mig och det kom i vågor. Jag frågade mig själv vad jag gjort med mitt liv. Det var som det gick upp för mig vad jag hade hållit på med och vad jag hade lagt mitt liv på.
Tankarna förvandlades till anteckningar i ett block.
– Jag var helt vilsen. Var det här livet jag ville ha? Jag hade bara överlevt livet, inte levt det. Då började jag fundera på hur jag ska göra för att komma ur det. Jag insåg att det fanns så mycket mer i livet som jag inte hade upplevt.
Trots det fortsatte Pierre att förneka sitt drogberoende i häktet under två månader.
– Jag försökte skriva ett brev till min bror. Men jag brast ut i tårar och skrynklade ihop pappret. Jag tog upp pappret och försökte skriva igen. Till slut fick jag iväg ett brev. Jag försökte säga förlåt för allt som hänt och ta ansvar, utan att veta vad ordet ansvar innebar.
Det är genom förvirring som förvandling sker
Pierre Johansson
Brevet han fick tillbaka från sin bror blev startskottet på Pierres nya liv.
– Han förstod att jag hade det kämpigt. Han skrev att han trodde på mig, att han alltid kommer finnas för mig och att han älskade mig. Där och då bestämde jag mig att det var dags att lägga alla korten på bordet.
Idag jobbar Pierre som behandlare på Valbo behandlingshem utanför Norrköping. En plats där resan mot ett liv utan kriminalitet och droger startade för honom.
– På Valbo fick jag möjlighet att vara med andra som också ville bli drogfria. De hade samma problem som jag och var sjuka precis som jag. I och med det 12-stegsprogram som de använder började jag hitta mig själv och en väg tillbaka. Jag fick en realistisk bild av vad som krävs för att ta mig tillbaka.
– Idag har jag förlåtit mig själv när det gäller missbruket och kriminaliteten. Sedan finns det bitar kvar i förhållande till mitt barn och det som det har fått uppleva. Det har jag svårt att förlåta mig själv för. Idag är jag är vän med min historia, men jag jobbar fortfarande på att förlåta och försonas med saker som hänt. Det våld som jag utsatt andra för har jag svårt att släppa och förlåta.
Några av de offer som blivit utsatta för Pierres kriminalitet har han träffat, men inte alla.
– Jag försöker gottgöra genom att hjälpa andra. Ska man brottas med begreppet karma, så förstår jag att jag ligger minus på karmakontot. Jag jobbar på att någon gång nå jämvikt.
Numera bor Pierre på hemlig ort. Det kriminella livet som han lämnat bakom sig gjorde sig påmint i hemstaden Mjölby.
– Jag skulle lämna in min ekonomiska biståndsansökan hos kommunen. Inne på Norrgården stod tre gängkriminella och väntade på mig. De ville att jag skulle lämna tillbaka ett antal saker, bland annat en skottsäker väst. Jag försökte förklara att jag inte hade kvar grejerna. Egentligen ville de bara markera mot mig. Jag fick snabbt lämna Mjölby utan att hinna packa mina saker.
Anteckningarna som Pierre påbörjade i häktet fylldes på under tiden på Valbo. I en reflektionsbok skrev han ned dagliga tankar under de nio månader han var på behandlingshemmet. Nyligen släppte han en boken "Tro, hopp och terapi".
"I ett samtal med en kvinna på arbets- och integrationsenheten på Mjölby kommun fick jag frågan vad jag ville göra med mitt liv. Då svarade jag att jag skulle vilja skriva en bok. Jag bestämde mig för att hålla fast vid den idén och se vad som händer."
Pierres sambo Emma har blivit ett viktigt stöd för honom att hitta tillbaka till en "vanlig" vardag.
– Hon är kreativ och hittar på utflykter. Egentligen känner jag motstånd till allt hon vill hitta på. Det känns onaturligt för mig, men jag gör det. Ju mer jag praktiserar det, desto mer uppskattar jag det. Det är svårt att uppskatta de små goda tingen, när man varit i en destruktiv miljö.
Han beskriver sig själv som vilsen, men att han lär sig nya saker varje dag.
– Jag brukar säga att det är genom förvirring som förvandling sker. När man är som mest förvirrad och lyckas ta sig ur det så sker det något schysst i den processen. Något som gör att det blir bättre sedan.