Jesper, 26, erkänner – han brände ner huset: "Jag måste erkänna"

Norrköping
Lästid cirka 6 min

Den 29 april 2023 står ett av husen vid Hageby ridklubb i lågor. Den som har startat branden är Jesper. Nu avtjänar han ett straff för mordbrand på Anstalten Kumla.
Ett brott som han inte har erkänt för någon.
Inte förrän nu.

Taggtråd slingrar sig längs murarna och flera grindar måste passeras innan den faktiska ingången. Fängelset känns som en avskärmad värld, där varje rörelse och andetag kontrolleras. Ljudet av slamrande dörrar ekar, och vakterna håller ögonen på varje steg. Kameror stirrar ner från väggarna, alla rörelser fångas. Säkerhetsrutinerna är exakta, inga leenden, bara en tyst förståelse för arbetsuppgifterna. Anstalten Kumla, med sin tunga säkerhet och stängda grindar, påminner om att här råder andra regler.

Blickarna från vakterna är skarpa men ordlösa. Ingen gör en gest att hälsa, det är som om den här platsen är för stor för något så mänskligt som ett vänligt ord.

"Här trycker du om något händer", säger en av fångvaktarna när de visar mig in i det lilla besöksrummet. I 15 krypande minuter väntar jag på att fången ska komma in.

Hur ser en fånge på en klass 1-anstalt ut? Tänk om han är farlig? Har han utnyttjat situationen för att göra något typ av uppror? Jag vet inte vad jag ska förvänta mig.

Här syns taggtråden och fängelsemuren runt anstalten.
Här syns taggtråden och fängelsemuren runt anstalten.
Anstalten Kumla

Här trycker du om någonting händer

Dörren öppnas med ett djupt, gnisslande ljud, som om den släpper ut luften den hållit in. Klädd i en anspråkslös, grå fängelsedräkt stiger fången in. Byxorna och skjortan sitter löst, utan någon personlig prägel. Han går med vaksam blick, följs tätt av en vakt. När han har satt sig, stängs dörren bakom honom med ett klick, och rummet känns genast avskärmat från världen utanför.

Här är han. Jesper.

– Jag är ganska nervös, säger han, och håller upp sina skakande händer.

Hur hamnade han här?

Det är en lördagseftermiddag i slutet av april, 2023, som Jesper tänder eld på ett hus vid Hageby ridklubb. Totalt ovetande någon person eller några djur befinner sig i närheten. Det bryr han sig inte om.

Inte då.

Elden spred sig snabbt i byggnaden. Snart steg svart rök mot himlen.
Elden spred sig snabbt i byggnaden. Snart steg svart rök mot himlen.

Det här är långt ifrån det enda brottet som Jesper har begått. 

– Jag kan nog inte minnas en tid då jag inte gjort saker för att provocera, säger han.

Han växte upp i Norrköping, i en vanlig familj, med människor runt omkring honom som ville honom väl och gav honom rätt förutsättningar för ett bra liv. Men redan som ung så kände han sig missförstådd och felplacerad.

– Jag kunde inte koncentrera mig på någonting alls. Hamnade alltid efter och var inte som dem andra liksom. Allt jag ville var verkligen att vara som dem och ha ett sammanhang.

Jesper växte upp i en trygg miljö, där han ändå inte lyckades hitta lugnet i sig själv.
Jesper växte upp i en trygg miljö, där han ändå inte lyckades hitta lugnet i sig själv.

Stölder, mindre bränder och sabotage blev Jespers sätt att hämnas. Kicken av det fick livet att kännas uthärdligt. Men hans beteenden skapade situationer för hans nära som ständigt fick hantera hans utspel.

– Jag vet att de alltid var oroliga för vad som skulle hända härnäst.

Jespers tonår består av att bli skickad från HVB-hem till SIS-hem och tillbaka. Han berättar att han flyttade tio gånger under ett år.

Fick du någonsin en trygg punkt i ditt liv?

– Nej, då handlade ju allt om att överleva. Vara på god fot med rätt personer.

Och vad var det för personer?

– Ja, de som sålde knark och var högst i hierarkin, liksom.

Reglerna var redan brutna. Nu kunde han lika gärna fortsätta på den vägen.
Reglerna var redan brutna. Nu kunde han lika gärna fortsätta på den vägen.

Han börjar använda droger på det första SIS-hemmet som han placeras på. Omringad av personer som berättar att de kan hjälpa honom börjar han äntligen att känna ett sammanhang.

Här är han inte fel.

– Jag visste nog att de inte var bra för mig. Men där och då kändes det som den enda utvägen. Jag hade redan gjort så mycket skit som jag inte kunde förlåta mig själv för.

När han äntligen fyller 18 år väntar friheten ivrigt. Jesper, som bott på HVB-hem, familjehem och SIS sedan han var tolv år ska nu få en alldeles egen lägenhet.

– Ja, det var ju drömmen, där kunde jag ju göra vad jag ville.

Hans missbruk eskalerar och det enda målet med varenda dag är att försöka förse sig själv med alkohol och narkotika. Han hamnar i en djup depression där liv och död inte är långtifrån varandra.

– Allt hade varit bättre om jag inte fanns. Det var så jag kände.

Långt nere i avgrunden bestämmer Jesper sig för att söka hjälp från psykiatrin. Det dröjer innan han får svar och när det väl kommer är det inte vad han hoppats på. Han får ingen hjälp nu.

Hur kändes det?

– Så sjukt hopplöst bara. Jag var så arg på allt. På mig själv och på samhället.

Jesper sveper en hel flaska whisky och ger sig ut i natten. Tankarna är dimmiga, riktningen osäker, men någonting måste hända. Han känner sig fylld av en rastlöshet som han inte kan skaka av sig, och gatorna framför honom känns både främmande och välkomnande på samma gång.

Minnena från kvällen är vaga och suddiga. Men han minns en tändare som vill hämnas på samhället. Små bilder av att han sätter eld på en byggnad.

Det är en av byggnaderna vid stallet i Hageby som nu står i lågor. 

Byggnaden stod i närheten av stallet, där Hageby ridklubbs hästar finns.
Byggnaden stod i närheten av stallet, där Hageby ridklubbs hästar finns.

Människor hade kunnat dö. Förstår du det?

– Nu gör jag det. Det går inte en dag utan att jag tänker på det.

Kan du förstå att du gjorde det?

– Nej, inte alls. Det är så fruktansvärt och elakt. Jag försöker förlåta mig själv för det. Det är svårt så klart, men jag tror att jag måste fortsätta försöka. Det tjänar ingenting till att älta och tycka synd om mig själv.

De som drabbades, finns de i dina tankar?

– Ja, varje dag. Jag förstår att de nog aldrig kommer förlåta mig, men jag vill att de ska veta att jag är ångerfull.

Resterna av huset. Av byggnaden fanns nästan ingenting kvar.
Resterna av huset. Av byggnaden fanns nästan ingenting kvar.

Dagen efter branden vaknar Jesper i sin lägenhet. Genom den bakfulla dimman hörs bankande ljud. Det ska visa sig vara polisen som är där för att gripa honom. Bevisen, i form av övervakningsfilmer och DNA, är tillräckligt starka för att senare döma honom.

I juli 2023 dömdes han till 3,5 års fängelse för mordbrand.

Men hans eget erkännande har varit icke-existerande.

– Jag har aldrig erkänt för någon, inte för polisen, inte ens för min egen mamma.

Varför inte? Det var ju uppenbart att det var du?

– Det har väl varit ett förnekande även för mig själv. Jag har inte velat inse att det var jag som gjorde all den där skadan. Men jag måste erkänna, för att någon gång kunna gå vidare själv.

Där och då kändes det som att han inte hade något val. I dag vet han att han hade det – men han valde ändå att göra det han gjorde. Det beslutet har kostat honom allt.

– Här finns ingen frihet. Jag kan inte bestämma när jag får gå på toaletten, när jag får ringa eller till vem. Tolv timmar om dygnet är jag inlåst i mitt rum.

Det finns mycket han ångrar, men en sak tynger honom mer än allt annat.

Entrén till kriminalvårdens anstalt i Kumla. Här syn muren, taggtråden och den stora porten.
Entrén till kriminalvårdens anstalt i Kumla. Här syn muren, taggtråden och den stora porten.
Kumlaanstalten tillhör säkerhetsklass 1, den högsta klassen i Sverige.
Kumlaanstalten tillhör säkerhetsklass 1, den högsta klassen i Sverige.
Anstalten Kumla är Sveriges största och har landets högsta säkerhetsklass, 1.

"Man vill inte hamna här"

Jesper

– Jag önskar att jag hade lyssnat på vad alla sa till mig. Om jag kan säga något till de unga som tror att det är coolt att begå brott, så är det att man inte vill hamna här. Man förstår inte hur psykiskt påfrestande det är förrän allt tas ifrån en. Jag sitter här för att jag förtjänar det, men fan, vad jag önskar att jag hade gjort annorlunda.

Jesper har alltid längtat efter action, kickar, det oförutsägbara. Att vara instängd på ett av Sveriges högst klassade säkerhetsanstalter påstår han har ändrat det.

– Jag vill bara ha ett vanligt liv. Jag längtar efter ett långsamt och enkelt liv.

Jesper har godkänt att hans namn och bilder på honom publiceras.