En fredagseftermiddag störtar flera okända människor in genom dörren hemma hos Helli Björklund i Vadstena.
Några minuter tidigare hade hennes make Örjans hjärta stannat. Han låg i sovrummet när Helli hörde hur det rosslade till.
– Jag sprang direkt in i sovrummet och då var han borta, säger hon och berättar hur hon ringde 112.
Medan hon pratar med larmcentralen börjar Helli göra hjärtkompressioner, men det var svårt. Sängen är mjuk och Örjan ligger långt in.
– Då säger killen i telefonen "håll dörren öppen", så jag trodde att ambulansen var där.
Men larmet om att Örjans hjärta stannat har gått ut till hjälp på närmre håll än ambulansen. Flera Vadstenabor som har laddat ner appen Sms-livräddare är redan på väg.
Först på plats är Andreas Karlsson. När larmet kommer är han mitt uppe i matlagningen.
– Frugan låg och sov. Hon sa efteråt att hon hörde på mig att det var något när jag sa att "jag sticker". Jag slängde mig ut i bilen, berättar han.
Några minuter senare är han framme.
– Andreas kommer in med en himla fart och sliter ner Örjan på golvet och börjar med kompressioner, berättar Helli.
– Det var rent adrenalin, förklarar Andreas när Helli undrar hur han fick ner Örjan så lätt.
Snart är marklägenheten fylld av livräddare. En av dem är Mia Hallonsten. Hon arrangerar utbildningar i HLR (hjärt-lungräddning).
– Därför har vi en hjärtstartare hemma, säger hon.
Den har hon med sig och sätter på Örjan. Efter en stund kommer ambulansen och tar över arbetet.
– Mia, Andreas och andra som hade kommit hjälpte mig då. Mia ringde till mina kompisar, berättar Helli.
Under en vecka ligger Örjan på sjukhus i respirator. Men hans liv går inte att rädda. Den 30 maj somnar han in.
– Det fanns inget kvar att göra, säger Helli.
Vi träffas hemma hos Helli ett par veckor efter att Andreas, Mia och de andra sms-livräddarna svarade på larmet om Örjans hjärtstopp. Rösten spricker när Helli berättar hur det kändes när marklägenheten på Kvissberg fylldes av livräddare.
– Det kändes jätteskönt. Jag tänkte på det långt efteråt också, att det var så bra mitt i eländet, säger hon.
Ett par dagar efter händelsen skriver hon ett hyllningsinlägg i en Vadstena-grupp på Facebook.
– Känslan man hade med sig efteråt, att alla kom och brydde sig – jag är jättetacksam. Jag kände att jag var tvungen att lägga ut den här texten på Vadstenasidan, för det ni gjorde var helt oerhört, säger hon till Mia och Andreas.
De är också tacksamma över att ha fått veta hur det gick den här gången.
– Det är en väldigt stark upplevelse att åka hem till någon som har fått ett hjärtstopp. Att åka hem och inte veta hur det går, säger Mia.
– Det är tufft – lika tufft varje gång, säger Andreas.