Niklas Jihde minns gästspelet i Linköping när han behandlades som en rockstjärna och tog klubben till högsta serien. Nu är han en av de stora profilerna på Viaplay och för tillfället sysselsatt med junior-VM i Göteborg. Annars är det mycket fokus på NHL där han drömmer om en fast söndagstid för sändningarna. "Tänk klockan 21 med en studio en timme innan", säger han.
Junior-VM i ishockey har dragit igång med Niklas Jihde som rutinerad programledare för Viaplays sändningar. Strax före jul stämde vi träff med tv-profilen och förre innebandystjärnan på fiket Kardemumma i Upplands Väsby för ett längre snack.
Det blev någon timmes samtal om det hektiska varannan veckas-livet, om kritiken mot sporten han älskar, om kärleken till jobbet och om det uppmärksammade tv-bråket mellan Bojan Djordjic och Janne Andersson.
Låt oss återkomma till allt det där.
Men först: det som hände för snart 14 år sedan.
Minns ni?
Linköping IBK satsade allt för att ta sig till högsta serien, fick via LHC-ikonen Mike Helber kontakt med miljardären Hugo Stenbeck som med sina pengar såg till att klubben lyckades värva Niklas Jihde och gamle radarkompisen Anders Hellgård.
Trots att båda lagt av.
Det kunde vara flyg, helikopter eller rymdfarkost. Så många galna grejer.
Niklas Jihde om tiden i Linköping
Det kan inte vara så många personer som det är så lätt att intervjua som Niklas Jihde.
Och så svårt.
Ställ en fråga och har han inte slutat att prata så pratar han säkert än.
– Det var en jädra rolig grej det där med Linköping. Fasen, jag hade slutat för att satsa på journalistiken och var inte sugen på mer. Men Johan Fredriksson (sportchef i Libk) ville ses och jag tänkte att det kunde väl vara gott med en gratis bulle.
47-åringen ler vid minnet.
Under några veckor behandlades han som en rockstjärna, var med när Libk vann kvalet samtidigt som han fortsatte med att leda Viasats sändningar från allsvenska ishockeyn.
– Jag visste inte vad som väntade. Det kunde vara flyg, helikopter eller rymdfarkost. Så många galna grejer. Det smäller så klart inte lika högt som VM-guld och SM-guld, men det känns stort och häftigt att ha varit med på den resan, säger han.
Du fick bra betalt.
– Jag vet att det surrades om att vi fick miljonbelopp. Det var det definitivt inte, men absolut bra betalt för att vara innebandy. Det skäms jag inte över. Jag hade inte gjort det annars. Det hade varit fiasko om vi inte lyckats.
Niklas Jihde under den häftiga sejouren i Linköpingströjan under våren 2010.
För ovanlighetens skull blir han tyst i några sekunder innan han börjar att berätta.
– Jag minns att både Hellgård och jag var helt slut efter första träningen med laget. På kvällen satt vi och käkade på hotellet och tänkte att ”hur fan ska vi lösa det här?”. Vi hade inte flåset, men fick bra uppbackning och när vi väl började lira satt takterna kvar. Vi spelade med Martin Karlsson, stadens store son, och han sprang dubbelt så mycket som vi gjorde tillsammans.
– En helg hade jag allsvenska matcher fredag och söndag, samtidigt som vi skulle spela i Visby på lördagen. Jag var tvungen att komma hem direkt, så på något sätt lyckades man hålla flygplatsen öppen för ett privatflyg. Åtta-nio gubbar fick frågan om de ville åka med medan övriga tog båten hem dagen efter.
– Där på flyget var det whisky, räkmackor och allt du kan tänka dig. Inte för Zlatan och det gänget utan för ett gäng innebandyspelare i träningsoverallsbyxor. Vi flög till Norrköping och sen skulle jag ta bilen vidare, så det blev ingen whisky, men tre poäng och en räkmacka.
Jag satte en straff, vinkade till publiken och sen var det bara att byta om till slips och kostym och ta mig ut till flygplatsen. Pilotens säkerhetsbälte hängde typ utanför och fladdrade mot rutan, så jag fick knacka honom i ryggen för att han skulle öppna dörren och ta in bältet.
Niklas Jihde om en flygresa han aldrig glömmer.
Historierna fortsätter att flöda ur minnesbanken.
Hur han efter hemmapremiären duschade sist ”för att alla var så vältränade”, hur Anders Hellgård inför en match sträckte sig i låret under presentationen i rök och dimma, hur han på grund av ”världens snöstorm” knappt kom fram till en bortamatch i Forshaga och hur det en lördag i början av april blev en rent surrealistisk avslutning.
Den tål att berättas igen.
– För att jag skulle hinna till hockeyn i Ängelholm fick vi tidigarelägga vår match. Jag visste att jag bara skulle hinna med två perioder innan ett ännu mindre plan stod och väntade. Jag satte en straff, vinkade till publiken och sen var det bara att byta om till slips och kostym och ta mig ut till flygplatsen i Linköping.
-- Jag har aldrig varit flygrädd, men det där planet. Pilotens säkerhetsbälte hängde typ utanför och fladdrade mot rutan, så jag fick knacka honom i ryggen för att han skulle öppna dörren och ta in bältet.
Libk vann med 4–2, uppdraget var slutfört och Niklas Jihde hann fram i tid till kvalseriemötet mellan Rögle och Leksand.
– Det kostade mycket också. På vägen från Ängelholm stannade jag till i Linköping för att hämta min bil. Festen pågick därinne, men jag orkade inte gå in. När jag satte mig i bilen började det rinna näsblod. Det rann och rann och rann. Säkert kroppens sätt att säga att jag pressat mig för hårt. Klubborna och skorna blev kvar i Linköping och jag har inte sett grabbarna sedan dess.
Niklas Jihde med VM-bucklan.
Det blev avslutningen på en häftig karriär och det tog sin tid innan han närmade sig innebandyn igen efter det. Han ville vara journalisten Niklas. Inte innebandyspelaren Niklas. Nu har han inga problem att känna stolthet över vad han gjort – och tycka till om sporten som han älskar.
Han tar en klunk av juicen innan han säger:
– 2023 pratas det fortfarande om att innebandyn ska ta nästa steg. Till slut finns inget nästa steg att ta. Man ska kanske vara nöjda med att man är där efter fotbollen och hockeyn. Det är enkelt och kidsen älskar det, men folk kommer inte vallfärda till Linköpings sporthall för en match mot Pixbo en onsdagskväll.
– Det är bedrövligt hur dåligt SSL är på att profilera sporten. Ligan syns knappt. Om du gjort den här intervjun när jag var 21 hade jag kommit hit med pannband och sagt att ”jag fick en p-bot under matchen, men det får Pixbo betala för jag gjorde hat trick”. Sådana grejer. Jag var inte bäst i världen, men petade in några bollar och syntes mycket.
Niklas Jihde med vännen och kollegan Erik Granqvist.
Han säger att han är långt i från den bästa programledaren, inte heller den som kan mest. Där spelar kollegerna och experterna en stor roll.
– Jag får samma puls som jag fick som idrottare. Utmaningen att hela tiden vara bra. Jag inbillar mig att jag är bra på det sociala. Mest för att jag är så nyfiken på människor. Tv gör ofta folk nervösa, men jag tror att jag är bra på att få dem att slappna av. Skit i kamerorna. Det är bara du och jag här.
– Jag skulle nästan säga att Erik Granqvist (hockeyexperten) är min bästa vän i livet. Han är världens mest komplicerade människa, men helt underbar. Plötsligt äter han inte kyckling, sen äter han kyckling, plötsligt äter han inte godis och veckan efter äter han till och med upp påsen. Jag beundrar hans ärlighet och öppenhet kring viktiga saker i livet.
2019 skiljde han sig från frun Linda, men lever sedan något år tillbaka i en ny relation med särbon Rebecca. Det blir ofta varannan vecka i Uppsala, varannan vecka i Vallentuna och det ”fungerar hur bra som helst”. Sonen Elton spelar innebandy medan dottern Freja satsar hårt på dansen.
– Det är inte näsblodsvarning, men fullt upp. Jag trivs med livet och att som nu få jobba med junior-VM. Jag är lyckligt lottad, säger Niklas Jihde.
Jag tycker ändå att man har varit med ett tag, men det var verkligen extremt. Helt galet. Du skulle ha sett min telefon när jag vaknade. Oj, har han mitt nummer? Har hon det?
Niklas Jihde om klassiska tv-bråket
Namnet Jihde är tungt i mediesammanhang. Det öppnar dörrar, men innebär också en press att ofta hamna i strålkastarljuset. Som när han som programledare befann sig i skottgluggen när fotbollens förbundskapten Janne Andersson och experten Bojan Djordjic råkade i luven på varandra i våras.
En nutida svensk tv-klassiker.
– Det var galet. Jag tycker ändå att man har varit med ett tag, men det var verkligen extremt. Helt galet. Jag fattade det direkt. Två av Sveriges mest medievana människor går igång på det sättet. Samtidigt har vi pratat mycket om att vi inte får vara rädda för känslor i teve. Att det inte alltid behöver vara så välkammat.
– Det var en måndag i mars, det var snöstorm, Sverige har slagit Azerbajdzjan med 5–0 och om inte det där hänt hade ingen ens kommit ihåg matchen. Nu blev det mest omtalade. Alla skrev, alla tyckte. Du skulle ha sett min telefon när jag vaknade. Oj, har han mitt nummer? Har hon det?
Hur ser du på det nu?
– Så här i efterhand har jag förstått att Janne var lite irriterad på mig också. Jag sa att ”här kommer Janne Andersson med vinnande steg” och det tog han som ett hån för att de förlorat så mycket. Det var taggarna utåt från början.
– Jag har inga problem att leva med det. Jag och Lasse Granqvist har pratat om det och kanske att jag skulle ha gått in med en starkare stämma. Men det är mer hans stil. Janne fick skylla sig själv och bad om ursäkt dagen efter. Vi har inte hörts efter det. Så är det i idrott. Det är ge och ta.
Nu har förresten Niklas Jihde också börjat träna lite innebandy med veteranerna i Vallentuna och snart väntar veteran-SM i Uppsala.
– Dalen, Pixbo och Vallentuna har ringt och sagt att de räknar med mig.
Linköping?
– Nej, inte än. De har kanske inte råd med XXL-tröjor.
Det är bedrövligt hur dåligt SSL är på att profilera sporten. Ligan syns knappt. Om du gjort den här intervjun när jag var 21 hade jag kommit hit med pannband.
Niklas Jihde om kritiken mot innebandyn.
