Stephen Bolma med sin familj i december 2023, några månader före dödsfallen. Stephen har två bröder och tre systrar och är näst yngst i syskonskaran.
I slutet av mars 2024 plingade Stephen Bolmas mobil till. Ett av hans syskon skrev i familjens gruppchatt. När IFK Norrköpings mittfältare läste fick han det mest chockartade besked han upplevt. Mamma Dorcas hade dött hemma i Ghana.
Hon blev 55 år.
– Jag var ensam här i lägenheten och kunde inte tro att det var sant. Det kändes som att jag... jag vet inte, jag satte mig ner och trodde att det var en mardröm.
Rösten skorrar, ögonen börjar se vattniga ut. Stephen Bolma väger orden. Det här har han inte berättat för den breda massan tidigare. Men nu är 20-åringen redo, trots att sorgen vägrar lämna honom.
– Jag tror aldrig smärtan kommer försvinna. Jag tänker på dem nästan hela tiden, så kommer det nog alltid vara, säger han.
– De här personerna fanns där för mig och vi var en kärleksfull familj. Det går inte att glömma dem, de kommer för alltid finnas i mitt hjärta.
Det är en mulen och kylslagen majdag när vi besöker Stephen Bolma. Gardinerna är fördragna, i vardagsrumsfönsterna hänger en massa fotbollströjor på galgar och i köket ligger bönor i en vattenfylld kastrull inför kvällens matlagning.
20-åringen sitter i en stor grå soffa.
Här tvingades han hantera den svåra känslostormen bara ett par dagar före fjolårets allsvenska premiär.
– Jag stannade i lägenheten hela dagen och grät, tränade inte på två dagar. Men att vara på planen var det enda sättet att rensa skallen och försöka glömma allt för en stund. Det var redan så smärtsamt, men om jag varit här ensam hade det kunnat bli värre.
– Alla i laget stöttade mig. När jag inte var på träningen pratade jag med mina syskon nästan hela tiden, för när jag var ensam började jag tänka.
När dödsbudet kom visste Stephen Bolma inte ens att hans mamma varit sjuk.
– Allt kom som en överraskning, hon hade inte alls varit sjuk särskilt länge. Kanske en vecka eller två. Läkarna sa att hon hade en infektion, men vi vet inte riktigt vilken. Jag kunde inte tro på det, det kändes som en dålig dröm.
"Det är svårt att prata om, men det måste bli gjort på ett eller annat sätt", säger Stephen Bolma.
"Jag såg hur stark hans mamma var"
En dörr öppnas. In i vardagsrummet kliver Kojo Peprah Oppong, IFK-mittbacken som också bor här. De har följts åt sedan barnsben, bott en enkel promenad från varandra i Accra, gått på samma skola och spelat i samma lag.
– Vi är som bröder. Han vet allt nästan allt om mig, säger Stephen Bolma.
Kojo Peprah Oppong sätter sig bredvid sin vän i soffan.
– Jag satt på ett tåg till Sundsvall när Stephen ringde och berättade vad som hänt. Vi brukade prata i telefon om kvällarna. Jag frågade om han hade ätit, för det är väldigt lätt att glömma i sådana situationer. Ibland sa han att han inte hade gjort det. Vi finns alltid där för varandra, säger han.
– Men det var verkligen svårt, för han var ledsen. Han kände smärta, och jag kände smärta. Några månader tidigare hade vi spelat fotboll på semestern i Ghana, och ätit i deras hem efteråt. Då såg jag hur stark hans mamma var.
"Jag åt lite, men hade ingen bra aptit", säger Stephen Bolma när han tänker tillbaka på tiden då han fick dödsbeskeden.
Sedan barnsben har Stephen Bolma och Kojo Peprah Oppong varit betydelsefulla för varandra.
I juli 2024, fyra månader efter Dorcas bortgång, somnade även pappa George in. Han blev 72 år.
– Även det fick jag veta i gruppchatten, jag var här i lägenheten då också. Jag tror att min pappa kände att hans fru var borta och att han inte kunde stå ut längre. Han var så svag och tvungen att ge upp, säger Stephen Bolma.
– Jag tänkte: Vad är det egentligen som händer? Jag hade så många frågor. Vad har vi gjort för att råka ut för allt det här? Bara Gud vet.
Mamma Dorcas och pappa George med sin son den 10 december 2023. Stephen Bolma var på sin mammas begravning i Navrongo, men följde sin pappas begravning på avstånd: "Jag ville verkligen vara där, men säsongen var igång så jag kunde inte åka."
Varje morgon och kväll läser Stephen Bolma ur bibeln och ber. Ofta tar processen en timme. Tron har hjälpt honom, och även gentemot sina medmänniskor har han försökt vara öppen med sin sorg.
Stephen Bolma har bland annat samtalat med IFK:s idrottspsykolog Daniel Ekvall och ventilerar ofta med sina syskon.
– Vi försökte hjälpa varandra och finnas där för varandra. När allt det här hände pratade jag även mycket med min pastor i Ghana. Det är svårt, det är smärtsamt och ingen ska behöva gå igenom något sånt här, men jag tror samtidigt att Gud vet bäst. Min tro spelar stor roll för mig.
"De var väldigt kärleksfulla, omtänksamma och stöttande. Vi har alltid varit en kärleksfull familj. De var mina guider i livet. De offrade så mycket för mig och mina syskon. Jag har alltid velat göra dem stolta", säger Stephen Bolma.
"Allt blev bara värre"
När Stephen Bolma skrev på för IFK Norrköping i december 2022 hade George varit sjuk i drygt ett år.
– Ingen vet vad han drabbades av, men han blev så pass svag att det såg ut som att han fått stroke. Läkarna sa inte det, men det såg ut så, säger han.
– Först fick han ögonproblem, men operationen gick inte som planerat. Till slut påverkade det hela kroppen. Han blev svag, paralyserad och kunde inte gå. Allt blev bara värre, han fick sitta i rullstol och om han skulle ställa sig upp behövde man hålla honom. Efter ett tag kunde han knappt prata.
George blev så illa däran att Dorcas blev en nödvändig stöttepelare för att vardagen skulle gå runt.
– Han var hemma mest hela tiden och mamma tog hand om honom. Hon jobbade riktigt hårt med att hjälpa honom, det var kanske därför hon fick infektionen. Hon kände nog mycket stress.
Under tv:n finns ett inramat urklipp från bibeln. "Vår familj är väldigt religiös, vi är kristna. Vår tro till Gud har alltid varit stor. Tron har burit oss genom livet och helat oss. Genom vår tro har vi kunnat se ljuset, vi har alltid känt att han haft våra ryggar", säger Stephen Bolma.
På köksväggen hänger lappar med svenska uttryck. IFK:s ghananer pluggar svenska och Stephen Bolma konstaterar att det är lugnare i Norrköping än Accra: "I Ghana har folk mer energi, i Sverige är folk ganska reserverade. Jag kan vara reserverad, men även utåtriktad. Det beror på vilken vibe jag får från personer jag träffar."
Växte upp i slummen – hade inte alltid råd med mat
Stephen Bolma är född och uppvuxen i Accra, medan Dorcas och George hade sina rötter i norra Ghana, i Navrongo.
De flyttade tillbaka dit när Stephen Bolma bara var tolv år.
– Min yngsta syster följde med, men vi andra blev kvar i Accra. Några av mina syskon jobbade, jag och min bror spelade fotboll och kunde inte lämna akademien. De ville flytta oss alla, men förstod att vissa av oss behövde stanna för att jaga våra drömmar. Så fort vi fick tid åkte vi norrut och hälsade på.
Uppväxten i Accra var fylld av prövningar. När Stephen Bolma var barn fanns dagar då familjen inte hade mat på bordet.
– Jag kommer inte från en rik familj, vi var fattiga. Vi bodde i Maamobi & Nima, i slummen. Men för några av oss blev fotbollen vägen ut, säger han.
– Du behöver pengar för mat, skola – allt som pengar kan köpa. Du kan tänka dig hur svårt det var för mina föräldrar med sex barn. De gjorde sitt bästa och vi alla kunde gå i skolan.
"Jag mår inte på samma sätt som jag gjorde för ett år sedan, men sorgen är fortfarande där. Jag tänker på dem nästan hela tiden. Jag önskar att de levde, men vad kan jag göra?", säger Stephen Bolma.
Stephen Bolma har avverkat många telefonsamtal för att hantera sorgen, bland annat med sin agent och med sin pastor i Ghana: "Efter att min pappa gick bort fortsatte jag träna som vanligt, det hade varit mycket om värre om jag varit helt ensam igen. Jag lät killarna i laget veta vad som hänt, det hjälpte mig att inte behöva hålla det inombords."
Stephen Bolma.
Föräldrarna jobbade mycket. Dorcas som skräddare, George som pastor och missionär.
– Att vi var fattiga gjorde inte att mina föräldrar tog fel beslut. De följde sina principer och ledde oss barn mot den riktningen. Många personer som bodde i närheten såg upp till oss och sa att de kunde lära av oss: "Titta på de här människorna". Vi var annorlunda, orsakade inte problem utan var bara en kärleksfull och respektfull familj.
– Vi hade god moral, visste vad vi ville. Nu är Maamobi & Nima okej, men då var det så mycket våld. Allt du kan tänka dig. Slagsmål väldigt ofta, både med knivar och pistoler. När brottslingarna blev tagna av polisen hamnade de inte på polisstationen, utan blev slagna – och vissa dog.
Kojo Peprah Oppong skakar på huvudet åt eländet.
– Om du inte hade en dröm var du fucked, då hade du slutat som de andra, säger han.
Vad har ni egentligen sett?
– En kniv i en persons huvud, säger Kojo Peprah Oppong.
– Det var en konsert, väldigt mycket folk. Jag var ganska långt ifrån, men såg hur blodet rann från huvudet. Jag kunde inte tro mina ögon. Alla började springa, då såg jag hur folk slogs. Jag tappade min ena toffel när jag sprang. Jag var typ 15 år och kunde inte sova den natten. Jag vet inte om killen överlevde.
26 december 2024. Stephen Bolma med sin familj – utan mamma och pappa: "Alltid när jag åker hemifrån känner jag för att börja gråta, då saknar jag alla redan. Det är svårt att vara så långt hemifrån, men jag måste vara här och jobba."
"Den snällaste personen jag någonsin träffat"
I vintras semestrade Stephen Bolma som vanligt i Ghana, men vistelsen blev speciell och emotionell. För första gången kom han hem för långledighet utan att kunna träffa sina föräldrar.
Man kan tycka att han borde ha fått hantera känslorna i lugn och ro, men ödet ville annat.
Bara några dagar innan flyget skulle ta honom tillbaka till Sverige och en ny IFK-säsong lattjades det fotboll med vänner.
Då råkade han ut för varje spelares mardrömsskada.
Korsbandet gick av.
– Jag sköt och en kille tacklade mig. Jag landade inte på högerbenet, utan ramlade och hörde ett klick i knäet. Jag hade aldrig haft en stor skada tidigare, jag visste inte hur allvarligt det var. Det gjorde ont, men jag kunde gå, säger han.
– Läkaren har sagt att vi ska göra en långsiktig återhämtning. Min säsong är över. Det bästa är om jag kommer tillbaka starkare i stället för att chansa. Jag kommer kunna komma ut på planen innan säsongen är över, men att träna är något annat än att spela i ligan.
Storebror Josh spelar sedan flera år tillbaka i USA. Numera tillhör han MLS-klubben Houston Dynamos farmarlag i nordamerikanska tredjeligan: "Att flytta från Ghana till Sverige var som en dröm för mig. Jag hade verkligen siktat på att skriva på mitt första professionella kontrakt när jag blev 18 år. Det var en stor grej för mig."
Under sommaruppehållet ska Stephen Bolma träffa sin agent i Nederländerna och åka till Norge för att träffa sin förre lagkamrat Abu Bawa, som spelar i Stabaek. Kojo Peprah Oppong ska hem till Ghana. Stephen Bolma har haft svårt att platsa i IFK och var på väg att bli utlånad till norska Åsane i fjol: "Jag har inte lyckats uppnå min målsättning än. Det har varit lite svårt."
Nio tävlingsmatcher med IFK:s A-lag, en lång tid i frysboxen och spruckna låneaffärer. Ingen kan påstå att Stephen Bolmas tid som proffs varit enkel.
Men han vägrar ge upp.
Att göra sina nära och kära stolta är en tydlig drivkraft.
– Min mamma var som en bra mamma ska vara; kärleksfull och omhändertagande. Hon uppfostrade oss och sa när vi gjorde rätt eller fel, hon hade disciplin och guidade oss. Min pappa var den snällaste personen jag någonsin träffat. Han var så snäll mot alla, såg han en människa som kämpade ville han hjälpa även om han inte själv hade mycket, säger han.
– Han inspirerade människor, många såg upp till honom och hade respekt för hur han levde sitt liv. Ibland pratar jag och mina syskon om våra minnen av mamma och pappa. Jag vet att de är på en bättre plats nu eftersom de levde som de gjorde.