"Mamma och pappa var riktigt stolta, vi hade två fantastiska dagar i Malmö. Allt var bra", säger Sebastian Jörgensen.
Junisolen lyser. Bilen som rullar från mellersta Jylland, mot Öresundsbron och vidare till Malmö är också fylld av värme. Sebastian Jörgensen känner ett pirr i magen. Mamma Jette och pappa Jan är märkbart stolta och glada.
För en hemmakär 23-åring som för första gången lämnar sin barndomsstad bakom sig är föräldrarnas närvaro och entusiasm den tryggaste punkten som går att hitta.
I morgon ska en dröm bli förverkligad. Ett nytt kapitel ska skrivas, ett miljonkontrakt med en nordisk storklubb ska signeras.
När familjen checkat in på hotellet beger de sig ut på Malmös gator. De äter middag, skrattar och ler.
När de vaknar nästa morgon ska Sebastian Jörgensen bli Malmö FF-spelare.
Medan Sebastian klarar läkarundersökningen hos allsvenskans serieledare får Jette och Jan en rundvandring på Eleda stadion.
Kamerorna smattrar efter att avtalet blivit påskrivet. Malmö FF:s ytterforwardsvärvning från Silkeborg ler så mycket att det känns i käkarna.
På kvällen kan familjen Jörgensen andas ut när de sätter sig i bilen. Ett par dagar i Danmark, sen ska Sebastians flyttlass gå på riktigt.
– Det kändes som en lång dag. Vi kom hem sju eller åtta på kvällen, kanske senare. De lämnade av mig vid min lägenhet, inte så långt ifrån deras hus. Då sa jag farväl till min mamma och pappa.
"Ingenting kommer ändra sig, det är vad det är. Men det lättar lite efter att jag har pratat om det", säger Sebastian Jörgensen.
"Vi pratar aldrig om det här i familjen"
Knappt två år senare sitter Sebastian i sin lägenhet i Norrköping. Han tar sig för huvudet, tårarna börjar rinna. Han ber om en paus och reser sig.
Framför badrumsspegeln försöker han balansera känsloattacken. Tillbaka i soffan tar han några klunkar vatten. Sitter tyst i några sekunder.
Sen ber Sebastian om ursäkt.
Men det behöver han inte.
– Vi pratar aldrig om det här i familjen, det här är första gången jag försöker. Jag tycker det är svårt. Jag vet inte om jag kan fortsätta, men vi kan testa.
"Jag var nervös den dagen, såg bara fram emot att skriva på så att vi kunde fira. Det var en fantastisk och stor dag för hela familjen, kanske den största dagen i våra liv. Jag skrev ju på ett stort kontrakt med en stor klubb. En dröm jag hade haft länge", säger Sebastian Jörgensen.
Dagen som förändrade allt
I den provisoriskt inredda lägenheten finns flera inramade familjefoton. Två av dem är från den soliga och stolta dagen på Eleda stadion.
Det är de sista bilderna som togs på Jette.
När Jan vaknade morgonen efter hemkomsten till Silkeborg undrade han varför han inte hört något från sin fru. På nedervåningen tvingades han se det ofattbara.
På golvet låg Jette livlös.
Ambulansen var på plats mindre än fem minuter senare och Sebastian fick omgående ett samtal om att något hänt hans mamma.
– Det var en orealistisk tid, väldigt tuff. Det hände dagen efter den största dagen i våra liv. Jag vet inte hur jag ska sätta ord på det. Det kom från ingenstans och när det hände var inget annat i världen viktigt, säger Sebastian.
Den dagen hamnade Jette på operationsbordet. Efter sex eller sju timmar kom en kirurg ut till familjen och sa att hon drabbats av en hjärnblödning, en utbuktning i artären i hjärnan hade spruckit.
Fyra dagar senare tog läkarna bort Jette från respiratorn för att se hur allvarlig hjärnskadan var.
De tvingades konstatera att det inte gick att göra mer.
Sebastians mamma blev 56 år.
"Hon var en familjemänniska. Hon tänkte på alla andra före sig själv", säger Sebastian om sin mamma.
"Ibland när jag försöker sova kommer bilderna"
Huset som Sebastian växte upp i blev sålt efter Jettes död. På mammas gata, belägen i ett traditionellt villakvarter i Silkeborg, kände han trygghet och lugn när han som barn fastnade för fotbollen.
Det blev en handbollsträning och ett försök med taekwondo, men Sebastian trivdes bättre med en gräsmatta under fötterna.
– I början ville jag faktiskt inte gå på fotbollsträningar, jag ville bara spela hemma i trädgården med mina två bröder. Jag vågade inte gå på träning, för jag trodde att jag var dålig. Men när min bäste väns pappa blev coach sa han: "Du måste komma". Jag var åtta då, i fyra år spelade jag bara hemma, säger han.
– Så har det alltid varit med mig, om jag inte är säker på att jag är bra på något vill jag inte visa det. Jag är lite rädd för det.
Även som vuxen kan Sebastian känna sig blyg när han träffar nya människor.
– Men det har blivit bättre. Jag tror att det kommer från min mamma. Pappa är ganska öppen. Mina två bröder liknar pappa och jag min mamma.
Under våren har Sebastian haft ett par besök av sin pappa i Norrköping. Jan och Jette gifte sig i november 1997.
Sebastian anslöt till Malmö FF ungefär en vecka senare än planerat: "Jag tog farväl på begravningen, sen kom jag i gång med fotbollen ganska fort. Jag tror att det var bäst i stället för att gå där hemma där det hände. Jag ville i gång med ett nytt kapitel. Jag visste att min mamma hade sagt det till mig, att jag borde fokusera på mig själv och spela fotboll i stället för att tänka på henne."
Sebastian har tre syskon: Nichlas, 29, och två äldre halvsyskon från sin pappas sida, Mia och Mark.
– Vi är stora familjemänniskor. Det var mamma också. Hon tänkte på alla andra före sig själv. Jag såg aldrig min mamma arg, hon var aldrig arg på mig, säger han.
– Vi gick igenom allt tillsammans, vi kunde vara tillsammans en hel dag utan att göra något speciellt. Det viktiga är inte alltid vad man gör, utan att man träffas. Hon hade ett stort hjärta. Hon var fantastisk.
Han har egentligen mer att berätta, men det går knappt. Rösten skär sig för mycket.
– Nu kommer det igen, säger han medan nya tårar rinner.
– Jag får upp bilder i huvudet från sista gången jag sa farväl till henne. Ibland när jag försöker sova kommer bilderna, men de senaste månaderna har det faktiskt varit okej. Första månaderna var det så nästan varje kväll.
Sebastian inser att tiden inte kommer läka alla sår. Men successivt kan det kanske bli bättre.
Minnena och sorgen kommer obehagligt nära. Fotografierna i lägenheten hjälper inte Sebastian när han försöker stålsätta sig.
– Vi testar en sista gång, annars får vi träffas en annan dag. Det är svårt att kontrollera, du vet. Det bara kommer.
Brukar du gråta?
– Innan min mamma dog hade jag aldrig gråtit. Aldrig någonsin. Jag är inte en känslomässig person, men efter att hon gick bort har jag kunnat få fram tårar. Ibland händer det när jag lyssnar på någon speciell låt och börjar tänka på henne. Det hade jag aldrig kunnat göra tidigare. Det är väldigt speciellt.
– Jag hade heller aldrig sett min pappa gråta innan det hände, jag hade aldrig sett honom visa de känslorna. Både jag och min pappa har sett nya sidor av oss själva. Men det är inte något dåligt, det visar bara vilken betydelse mamma haft för oss. Nu gör jag allt för henne, för min mamma. Jag vet att hon tittar på och är stolt.
När Sebastian kliver in på fotbollsplanen blickar han alltid mot himlen. Ibland har han firat sina mål med händerna i skyn.
– Fotbollen har betytt allt, den har varit som en fristad. Första två månaderna i Malmö bodde jag på hotell – då tänkte jag på henne hela tiden. Men när jag var med lagkamraterna kändes det som att jag bara kunde vara fotbollsspelaren Sebastian och inte tänka så mycket på det personliga.
Vilka nya sidor har du sett av dig själv?
– Jag visste inte att jag var så stark...
Tårarna kommer igen. Känslorna tar över.
"Både jag och min pappa har sett nya sidor av oss själva", säger Sebastian.
När Sebastian skingrar tankarna ägnar han sig gärna åt datorspel. För några år sedan stack han ut som Fifa-spelare: "Jag var faktiskt topp hundra i världen när jag var 18 eller 19 år. Jag kom på plats 69 eller något. Silkeborg hade ett E-sportlag och frågade om jag ville spela där, men jag ville fokusera på den riktiga fotbollen."
22 juni 2023, då blev Sebastian en Malmö FF-spelare. Dagen därpå inträffade tragedin: "En spelare sa att samma hänt honom för fem år sedan, om det var något jag ville prata om kunde jag komma till honom. Det var stort för mig, han hade spelat i Premier League och landslaget – att han ville mig det bästa var skönt. Han visade att han ville ta hand om mig. Men jag pratade inte med honom om det, då hade jag suttit och gråtit i en timme. Det finns inget som säger att man måste prata om det."
Den 9 juli 2023 debuterade Sebastian i Malmö FF-tröjan inför nästan 20 000 åskådare. Efteråt kände han som vanligt support från Jan, som spelat i Silkeborg och Ålborg: "Ibland känns fotbollen viktigare för pappa än för mig – men på ett positivt sätt. Han är nog den viktigaste personen för min fotbollskarriär. Vi pratar efter varje match. Jag är självkritisk, men han säger alltid att jag spelar bra. Han får mig alltid på bättre humör efter matcherna."
Bakom leendet gömde sig en annan berättelse: "Det var svårt att hålla fokus på det som hände på planen när jag hade det så dåligt utanför. Men jag hade bra människor runt omkring mig, "AC" (Anders Christiansen) och de andra danskarna i laget var otroliga. Jag är tacksam för det."
Enligt flera medieuppgifter köpte Malmö FF Sebastian Jörgensen för omkring 15 miljoner kronor. I den skånska klubben har han ofta varit petad, men i IFK har produktionen hittills landat på sex mål och två assister på fjorton matcher: "Det har varit otroligt bra här. Jag kom först och främst för att spela igen, vilket jag inte hade gjort på lång tid."
"Det var bra att jag fick gråta ut"
Två veckor senare träffas vi igen. Senast sken solen, nu är det regnigt och blåsigt när vi går runt i Industrilandskapet. Sebastian har dunjacka trots att det är maj.
– Jag tror det var bra att jag fick gråta ut senast vi sågs. Jag kan inte säga vad som kommer hända i dag, om det blir samma eller vad, säger han.
– Det känns bättre nu, det är lite enklare att prata om det just i dag. Efter att ni gick låg jag i en timme och funderade. Nu har det varit mycket med fotbollen, när jag kommer hem till Danmark på sommarledigheten blir det nog fler tankar. Det ska bli skönt att se familjen. Jag saknar ju dem.
Det märks att Sebastian har reflekterat efter vårt förra möte. Parallellt har han hunnit sänka Sirius med två mål och skapa rubriker i rikspressen tack vare sina succémånader i IFK-tröjan.
– Det är viktigt för mig att inte glömma, utan att prata om betydelsen min mamma haft för mig. Jag tycker att jag, min pappa och bror ska vara bättre på att prata om det. Det finns olika sätt att hantera sånt här, alla vill inte prata om det, men efter att du och jag träffades sa jag faktiskt det här till min pappa, säger han.
– Han sa att jag alltid kan komma till honom. Det är lite upp till mig och min bror också. Min pappa har det svårt, han bodde ju med min mamma i så många år. Det ska vi bli bättre på, men det är svårt eftersom vi aldrig har varit familjen som pratat så mycket om känslor. Det har mer kommit efter allt som hänt.
Sebastian har inte pratat med någon lagkamrat i IFK Norrköping om vad som hände för knappt två år sedan: "Jag tror folk är lite rädda för att starta det samtalet. Det förstår jag, det kräver att man har en viss connection för att våga fråga om det. Men folk kan bara komma, vill jag inte prata om det säger jag bara nej. Jag blir inte arg om någon frågar."
Tackade nej till psykologhjälp
Senast berättade Sebastian att han tackade nej till psykologhjälpen som Malmö FF erbjöd efter tragedin. 24-åringen förde ett resonemang om att han hellre pratar med någon som verkligen känner honom i stället för att ventilera med någon utomstående.
Nu har han uppenbarligen tagit ett steg närmare att prata känslor med nära och kära.
– Pappa har stor respekt för att jag gör den här intervjun. Och jag visar respekt för min mamma genom att berätta historien. Jag väljer att öppna upp nu, men jag tror det är sista gången jag kommer prata om det i media. Jag har inte pratat så mycket om det här med min familj, men det var fint när ni var hemma hos mig och jag pratade om det.
– Det är klart att det aldrig kommer bli sig likt, det här kommer jag ha med mig resten av livet. Men efter det här tror jag att jag kan gå vidare lite. Det kommer säkert finnas perioder där jag kan prata om det och andra perioder där jag inte vill det.
"Jag har försökt tänka på de goda stunderna och allt jag och min mamma fick uppleva tillsammans. Jag tror det är viktigt att inte bara tänka på det negativa och trista. Man kan också välja att se det som att vi hade 23 fantastiska år tillsammans. Jag hade den bästa mamman jag kunde önska mig", säger Sebastian.
Tidigare har Sebastian Jörgensen svarat kortfattat när media frågat om hans mammas död. Nu väljer han att lägga ut texten.
Donerade organ – räddade fem liv
När vi sätter oss på ett fik vill Sebastian få ut ett viktigt budskap från sin berättelse.
– Innan min mamma dog hade hon inte tagit ställning till om hon ville donera sina organ. Som familj valde vi att svara ja. Bara ett par dagar efter att mamma dog ringde sjukhuset till pappa. Mamma hade hjälpt fem andra personer att rädda deras liv, säger han.
– Det var stort. Det blev en ljuspunkt i en mörk tid. Som den människa mamma var hade hon velat göra det.
Under sommarledigheten i Silkeborg fyller Sebastian 25 år. Han tänker fira livet.
Han kommer också samla sig för att besöka Jettes grav.
– När jag är hemma brukar jag och min bror försöka gå dit. Vi säger hej och kollar upp i himlen. Det är fint att göra, men otroligt svårt. För då kommer tankarna igen. Hon ligger bredvid min mormor.
Sebastian blir glansig i ögonen, men den här gången rinner inte tårarna.
– Det här kommer jag ta med mig resten av livet. Det har gjort mig stark. Om jag en vecka efter att jag miste min mamma kunde flytta till ett annat land, bo själv och möta nya människor – då tror jag att jag kan klara det mesta här i livet. Allt jag gör är för mamma, för att göra henne stolt.