Gotlands län

Insändare Novemberljuset, vara eller icke vara?

Insändare Åtvidabergs kommun är på rätt väg

Insändare Många älskar våra jultraditioner

Insändare Sprit hör inte ihop med julfirande

Arbetsförmedlingeni Linköping bantarnär krisen hårdnar

23 december 2008 01:00

Knytnävsslag, sparkar, stryptag och annan fysisk och psykisk misshandel är många kvinnors vardag. Våldet mot kvinnor i nära relationer har pågått i sekel efter sekel, men det var först på 1990-talet som frågan hamnade på den politiska dagordningen i Sverige.Sedan dess har en hel del hänt inom rättsväsendet. Ärenden om våld mot kvinnor har fått högre prioritet. Handlingsplaner, organisationsförändringar och utbildningssatsningar har upprättats och genomförts. Det är utmärkt.Tyvärr har det inte hänt så mycket med statistiken över andelen uppklarade brott.År 2006 ledde inte fler än 23 procent av de anmälda fallen om våld mot kvinnor i nära relationer till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse. Det är långt ifrån godkänt.Att anmälda brott lagförs är en av samhällets viktigaste uppgifter. Om det inte fungerar hotas både tilltron till rättsväsendet och rättssäkerheten. Siffran 23 procent kommer från Brottsförebyggande rådets rapport Polisens utredningar av våld mot kvinnor i nära relationer. I den har Brå granskat fyra polismyndigheters utredningsarbete.En av dem, Kronoberg, utmärker sig för att ha en jämn och hög uppklarandegrad. En annan, Blekinge, för att ha en jämn och låg dito. Uppsala är en av två genomsnittliga myndigheter, men sticker ut med sin specialenhet mot familjevåld. Jönköping är också med i granskningen. Syftet är att lyfta fram de goda exemplen, som andra polismyndigheter kan följa.Det bästa exemplet är alltså Kronoberg. Där är uppklarandegraden högst: Nästan 40 procent. Där hör man fler vittnen och har därför mer stödbevisning än på andra ställen. Där dokumenterar man kvinnornas skador i högre utsträckning. Där hör man fler misstänkta förövare, vilket ger fler som medger brott (om än bara delar av det). Kronoberg ligger också bäst till när det gäller andelen målsägande som deltar i utredningarna.Men Kronoberg utmärker sig inte bara vad gäller det praktiska polisarbetet.Där har man bestämt sig för att våldet mot kvinnor ska prioriteras. Där finns riktlinjer och rutiner. I Kronoberg förhörs till exempel misstänkta oavsett om målsäganden är delaktig i utredningen. Brå uppskattar att mellan 40 och 50 procent av ärendena om våld i nära relationer borde kunna klaras upp. Men för att nå dit krävs att betydligt fler polismyndigheter bestämmer sig. När de väl gjort det är det "bara" att ta efter hur de goda exemplen jobbar. För det är arbetssättet och inte organisationen som är nyckeln till framgång, enligt Brå. Brå föreslår ett slags checklista för ärenden om våld i nära relationer. Brå stryker också under att fler instanser måste hjälpa våldsutsatta kvinnor. Ett exempel är polisen i Västerort i Stockholm. Där finns socialsekreterare på plats hos polisen. Det är inga revolutionerande förslag eller åtgärder. Men uppenbarligen krävs det inte mer för att åstadkomma en förändring. I alla fall inte i ett första steg. Och just därför finns det inga argument i världen för att inte sätta igång.

Ledare Det handlar om att bestämma sig

Insändare Ambulanspersonalen missnöjda med Falcks

Spisen frånMotala, ostenfrån Boxholm...

Ledare Bye bye, Bush

Insändare Lär ungarna lite hyfs

Insändare Stadsnära skogar ska uppfylla flera krav

Insändare Bort med julfirandet!

Ernst Klein: På det sättet får vi inga personval

20 december 2008 01:00

När får vi se kravaller i Skäggetorp? Aldrig, förhoppningsvis. Men de frågor om integration som väcks av de våldsamma upploppen i Rosengård måste besvaras. Även i Linköping. Bakgrunden är att en källarmoské i Rosengård sades upp av bostadsbolaget Contentus. Missnöjet var stort. Den 24 november ockuperades källarlokalen av en grupp unga män. Contentus, kommunen och polisen har en del i skulden för att situationen sedan spårade ur. Kommunikationen med de som protesterade tycks ha varit dålig. Polisen gick in i moskén med hundar och kastade ut ockupanterna. Kanske hade en upptrappning kunnat undvikas om man i stället sökt dialog med muslimerna i Rosengård. Därefter började det verkliga kaoset, med anlagda bränder, hemmagjorda bomber och stenkastning mot polis och brandkår. Natten till torsdagen ska 17 personer ha omhändertagits av polis, natten före ungefär lika många. Enligt polisens uppgifter är det i första hand kriminella ungdomsgäng som ligger bakom de senaste dagarnas oroligheter. De har fått understöd av personer från den autonoma vänstern, som rest till Rosengård för att delta i upploppet. Stenkastning är inte nytt. Ronna, Hammarkullen, Tensta-Rinkeby och Husby har haft samma problem. Segregerade bostadsområden kan förstärka en känsla av vi och dom. Men det är utanförskapet på arbetsmarknaden som skapar en frustration som förr eller senare söker ett utlopp. Den som inte upplever sig vara en del av samhället är inte heller lojal med dess institutioner, med polisen, busschaufförer - eller ens brandkåren. Bara 38 procent av dem som bor i Rosengård har ett arbete. Våldet är ett symptom på den situationen. Samhället måste ta itu med symptomen. Men det är först när utanförskapet bryts, som någon varaktig framgång kan nås. Kanske är regeringens satsning på en arbetslinje även i integrationspolitiken rätt väg. Det är åtminstone ett sunt initiativ. Men att bryta utanförskapet i landets invandrartäta bostadsområden är en stor utmaning, som kräver tid. Händelserna i Rosengård visar att det uppenbarligen finns de som drömmer om kravaller i Sverige av samma omfattning som de i Grekland, Frankrike och Danmark: Den autonoma vänstern. Dessa unga människor ser våld som en legitim protest mot vad de anser är ett auktoritärt samhälle. Det måste vara märkligt för människor som flytt undan verkligt förtryck i auktoritära stater att se hur dessa våldsverkare förstör Rosengård - i demokratins namn. Saken blir inte bättre av att den autonoma vänsterns våld kastar en skugga över muslimerna i Rosengård. Men Islamiska kulturföreningen, som hyrde den källarlokal det bråkas om, ligger inte bakom något våld. Att de är angelägna om att få behålla sin moské är rimligt. Bäst vore om kommunen - eller Contentus - kunde hjälpa dem att hitta en ny lokal. Islamiska kulturföreningen får inte göras till syndabockar för ett upplopp som av allt att döma startades av arbetslösa ungdomar. Och som underblåstes av den autonoma vänstern.

Ledare Allah bevare oss från de autonoma

Insändare Är ytterkrukor miljöfarliga?

Insändare Natoländerna köper krigsmaterial av varandra

19 december 2008 09:06

Utan goda skådespelarinsatser hade inte "The Duchess" nått långt. Men tack vare Keira Knightley och Ralph Finnes porträtt av hertiginnan och hertigen av Devonshire blir filmen sevärd. Med en otrolig närvaro och nerv lika finstämd som fiolerna i bakgrundsmusiken spelar de ett olyckligt gift par.Filmen bygger på den verkliga historien om hertiginnan Georgiana som vid sexton års ålder blir bortgift med den betydligt äldre hertigen. Hon flyttar genast in i hans storslagna herrgård där äktenskapet fullbordas utan minsta passion. Snart blir hon allt mer ensam och olycklig av att vara gift med en stel och kall man som visar henne föga intresse. Hans hundar får mer värme och uppmärksamhet.Uppgift: arvingeGeorgianas uppgift i äktenskapet är klar och tydlig. Att föda honom en arvinge.När hon två döttrar senare fortfarande inte lyckats föda en son och hans älskarinna, som förut var Georgianas enda och bästa vän, flyttar in hos dem blir tillvaron olidlig för hertiginnan. Men bara innanför hemmets väggar.Utanför är hon berömd och älskad av alla.En högt vördad stilikon känd för att ha politiska åsikter trots att hon var en kvinna på 1700-talet. Inom politiken träffar hon även den man hon senare blir förälskad i."The Duchess" är ett frosseri i vackra kläder, ståtliga peruker och praktfulla byggnader. Precis som i de bästa av kostymdramer används naturens växlingar och det nyckfulla vädret för att skapa stämning. Där lyckas man fint.Inte på djupetNär det gäller filmens visuella aspekter finns inget att gnälla på. Men allt är inte lika träffsäkert. Tyvärr går inte handlingen in på djupet. Likt en kortfattad biografi betar den av de viktigaste händelserna i Georgianas liv. Det förblir en snygg och välspelad redogörelse av hennes, i mycket, tragiska liv.Djupet som hade tagit filmen till en högre nivå infinner sig aldrig. Men det är fortfarande en utmärkt film för den som uppskattar ett praktfullt kostymdrama.Karin Larsson

Tragik i vackra kläder

Farligare än nånsin för Lassemaja

Insändare Höj inte skatten på bensin och diesel

Insändare Ursprungsmärk även fläsket!

Sida 84 av 131