Gotlands län

13 december 2008 01:00

Nästa år kan ytterligare 3 000 personer bli arbetslösa i Östergötland. Enligt Arbetsförmedlingens prognos kommer arbetslösheten då att ligga på 8,4 procent. Det betyder minskade skatteintäkter för länets kommuner, som redan har det tufft i många fall. För de individer som blir av med jobbet mitt i en lågkonjunktur kan situationen kännas hopplös. Läget är bekymmersamt. Men det är inte nattsvart. Det är viktigt att påpeka när tonfallet i medierna blir alltmer uppskruvat och socialdemokraterna gör vad de kan för att måla bilden i så mörka färger som möjligt. Att sysselsättningen beräknas minska med 3 000 jobb 2009 bör ställas mot att den ökat med 7 000 jobb de senaste åren. Östergötland hör inte till de regioner som drabbas hårdast av varsel och länet går in i lågkonjunkturen från ett starkt läge. Det saknas inte heller handlingskraft. Det krispaket som Östsam och landshövding Björn Eriksson, länets varselsamordnare, har tagit fram innehåller många goda förslag. Det flesta av dem är fullt genomförbara inom ramarna för den regeringspolitik som redan ligger. Det handlar om fler utbildningsplatser till Linköpings universitet, förstärkt kompetenshöjning till arbetslösa i framför allt Motala, satsningar på Norrköpings hamn. Med mera. Tonläget hos de kommunalpolitiker som Corren har talat med är allt annat än uppgivet. De vill förstärka investeringarna i stället för att bromsa. Utmärkt. Det finns en typ av kommunala projekt som bör skjutas upp. Att satsa på områden som styrs av kommersiella drivkrafter; företagsparker, köpcentra eller storstilade bostadsrätter - det kan gärna vänta. På andra områden är det guld värt att kommunerna gasar just nu. I en lågkonjunktur räcker medborgarnas skattepengar längre. Flera kommuner i länet siktar på att bygga fler hyresrätter, äldreboenden, idrottsplatser och cykelbanor. Det handlar om att tidigarelägga saker som ändå skulle göras. Kommunerna spar pengar, samtidigt som de stimulerar den krisdrabbade byggbranschen. Samtidigt har kommunerna ett behov av att dra ner på driftskostnaderna. Det beror på lågkonjunkturen - men också på att regeringen har fryst statsbidragen till kommunerna på 2006 års nivå. Det fungerade under högkonjunkturen, då kommunernas inkomster växte. Men nu är det snart tid att skriva upp statsbidragen, så att de följer med kostnadsutvecklingen. Det är något regeringen bör beakta i vårbudgeten 2009. Annars riskerar kommunalpolitikerna att hamna i ett läge då man måste förklara för väljarna hur man kan ha råd att satsa på stora byggprojekt, samtidigt som man säger upp personal inom äldrevården. Det blir tufft för borgerliga kommunalråd - medan s-märkta sådana enkelt kan ta poäng genom att skylla på regeringen. Många anser att konjunkturen kommer att vända upp igen redan 2010 och att 2011 blir ett år med god tillväxt. Med tidigarelagda investeringar från både kommunerna och staten har Östergötland goda förutsättningar att klara sig hyfsat fram till dess.

Ledare Östergötland kan satsa sig ur krisen

Stefan Fölster: Tröst i mörkret

Insändare Miljövänligt elöverskott

Insändare Sätt upp varningsskyltar för vildsvin

Insändare Dimljus bländar

Insändare Novemberljus en fin satsning

Insändare Vem stjäl cykellysen?

Surbullen frånNorrköping tinarupp i Linköping

12 december 2008 01:00

Arbetslinjen är skälet till att de borgerliga har stramat åt a-kassan. Generösa ersättningar kan göra att människor stannar onödigt länge i arbetslöshet. Kännbara skillnader mellan att jobba och att inte jobba skapar drivkrafter att hitta ett arbete. Socialdemokraterna hånade denna tanke i valrörelsen 2006. "Att sparka på de arbetslösa skapar inte fler jobb", var parollen då. Nu har både LO och s gjort helt om. De har erkänt att höga ersättningsnivåer i a-kassan kan bidra till att individer blir kvar längre i arbetslöshet. Och att sänkt a-kassa därför höjer sysselsättningen. Enligt Konjunkturinstitutet har ungefär 70 000 människor hamnat i sysselsättning på grund av den sänkta a-kassan. Trots det vill Mona Sahlin chockhöja dagpenningen från 680 till 950 kronor. Varför? Hon vet ju att det skapar arbetslöshet. Men Mona Sahlin vill vinna medelklassens röster, de som gick över till alliansen i valet 2006. Det är de som tjänar på den höjning hon föreslår. Dessutom vill hon försvara inkomstbortfallsprincipen - att ersättningen i de kollektiva trygghetssystemen bör motsvara den förlorade inkomsten. Hon har sagt att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent i a-kassa. Inkomstbortfallsprincipen är sund. Men kan den försvaras om den skapar arbetslöshet mitt i en lågkonjunktur? Det är tveksamt. Sahlin vill att den som tjänar 18 000 kronor i månaden ska bidra med mer skattepengar så att den som tjänar 25 000 kronor ska kunna få en a-kassa på 20 000 kronor - mer än vad låginkomsttagaren har i lön. Det är svårsmält. Arbetslösheten beräknas stiga till cirka 9 procent år 2010. Då innebär Sahlins höjda a-kassa en extra kostnad för staten på 10 miljarder eller mer. En kostnad som inte skapar jobb - utan arbetslöshet. Det är oansvarigt. Inkomstbortfallsprincipen är svår att rädda - i dagens ekonomiska läge såväl som i morgondagens. A-kassan bör i stället ge en grundtrygghet. Den som vill bör kunna öka tryggheten genom att teckna en inkomstförsäkring hos facket. Det har många redan gjort. Alla fackförbund borde erbjuda medlemmarna denna möjlighet. Den skattefinansierade a-kassan bör vara obligatorisk. Dagens lösning är en kompromiss som gynnar facken - inte medborgarna. Regeringen har bara nått halvvägs med sin förändring av a-kassan. Det är beklagligt. Delvis beror det på brister i analysen, delvis på att oppositionen har piskat upp en folkstorm byggd på rädsla och halvsanningar. Dagens nivåer i a-kassan är inte skrivna i sten. Kanske behöver dagpenningen justeras upp något för att följa inkomstutvecklingen. Men regeringens syfte - att säkra arbetslinjen - var det rätta. Arbetslinjen är dock inget självändamål. Om fler arbetar har vi råd med mer välfärd. Om Mona Sahlin får öppna kranarna försvagas däremot det system som välfärden bygger på i stället för att stärkas. VINJETT ARTIKELSERIELäs tidigare ledare i vår serie på www.corren.se/asikter

Ledare Stramare a-kassa stärker vår välfärd

Insändare Vintern är här - le och sluta gnäll

Insändare Ingen God Jul, SJ!

Insändare Det här är vår sista chans!

Insändare Det blev ingen julklapp alls

Julen med en ljudbild av femtiotal

Du är inteför gammal

Östergötland, ett fiasko

Insändare Dimljus är inget att reta sig på

Zingo missade pallen

11 december 2008 09:00

Saab gick i går ut med hård kritik mot hur Norge agerat när man valde det amerikanska stridsflygplanet Joint Strike Fighter, JSF, framför Jas Gripen. Beslutet kom för ett par veckor sedan och föregicks av en utvärdering av de två planen. Den innehåller en hel del märkligheter enligt Saab (se även A16). Avgörande faktorer ska ha ändrats utan att Saab fått veta det. Bland annat ska norrmännen ha baserat kostnadskalkyler på sina erfarenheter från det amerikanska F16 i stället för på det underlag för Gripen, som svenska staten tillhandahållit. Mest anmärkningsvärd är kanske uppgiften att Norge ska ha beräknat att hälften av Gripenplanen skulle störta under en period på 35 år. Saab talar i egen sak när de kritiserar Norges upphandling. Men det gör inte att kritiken kan avfärdas. Företaget har accepterat resultatet av andra länders upphandlingar, men väljer denna gång att sticka ut hakan. Det är en stor risk att ta - om norrmännen kan visa att Saab är ute i ogjort väder får sig varumärket ytterligare en rejäl smäll. Corren har redan tidigare påpekat att det finns goda skäl att tro att beslutet att välja JSF i första hand var politiskt och strategiskt. Norge vårdar sina relationer med USA sedan länge. Amerikanska plan har man köpt sedan tiden efter andra världskriget. Och för Norge är naturtillgångar kring Arktis och Barents hav ett avgörande strategiskt intresse i framtiden. Där väntar förmodligen en styrkemätning mot Ryssland med USA och Kanada som allierade - då är det en fördel om Norge flyger amerikanska plan. Inget konstigt med det, egentligen. Men om de verkliga skälen till beslutet är politiska är det orätt av Norge att iscensätta en upphandling, som sedan manipuleras, med resultatet att Saab och deras produkt Jas Gripen skadas allvarligt. Norge har basunerat ut för hela världen att Jas Gripen inte klarar viktiga försvarsuppgifter och att planet är betydligt dyrare än ett av världens dyraste stridsflygplan. Det kan allvarligt påverka Saabs möjligheter att sälja Gripen till andra länder. Ett tänkbart scenario är att den norska regeringen har varit rädd för den inhemska opinionen. Många norrmän är säkert skeptiska till att köpa från USA om det finns billigare, likvärdiga alternativ. En annan möjlighet är att krafter inom det norska försvaret påverkat upphandlingsprocessen mer än vad som är lämpligt. Det är allmänt känt att Norges försvar gärna fortsätter att köpa amerikanskt. Om det är så det har gått till har norrmännen huggit en kniv i ryggen på projektet Jas Gripen. Och det är värre än så. Har upphandlingen manipulerats för att missgynna Jas Gripen väcker det frågor om hur det nordiska försvarssamarbetet ska kunna fungera. En vän som hugger dig i ryggen för att slippa stå för sina beslut är knappast någon vän. Försvarsminister Sten Tolgfors bör agera. Norrmännen måste krävas på förklaringar. Blotta misstanken om att upphandlingen var iscensatt riskerar att skada relationen mellan våra länder.

Ledare En norsk kniv i ryggen på Saab

Tove Lifvendahl: Ta statsministern med en nypa salt

Sida 86 av 130