Sökresultat

13 december 2008 01:00

Nästa år kan ytterligare 3 000 personer bli arbetslösa i Östergötland. Enligt Arbetsförmedlingens prognos kommer arbetslösheten då att ligga på 8,4 procent. Det betyder minskade skatteintäkter för länets kommuner, som redan har det tufft i många fall. För de individer som blir av med jobbet mitt i en lågkonjunktur kan situationen kännas hopplös. Läget är bekymmersamt. Men det är inte nattsvart. Det är viktigt att påpeka när tonfallet i medierna blir alltmer uppskruvat och socialdemokraterna gör vad de kan för att måla bilden i så mörka färger som möjligt. Att sysselsättningen beräknas minska med 3 000 jobb 2009 bör ställas mot att den ökat med 7 000 jobb de senaste åren. Östergötland hör inte till de regioner som drabbas hårdast av varsel och länet går in i lågkonjunkturen från ett starkt läge. Det saknas inte heller handlingskraft. Det krispaket som Östsam och landshövding Björn Eriksson, länets varselsamordnare, har tagit fram innehåller många goda förslag. Det flesta av dem är fullt genomförbara inom ramarna för den regeringspolitik som redan ligger. Det handlar om fler utbildningsplatser till Linköpings universitet, förstärkt kompetenshöjning till arbetslösa i framför allt Motala, satsningar på Norrköpings hamn. Med mera. Tonläget hos de kommunalpolitiker som Corren har talat med är allt annat än uppgivet. De vill förstärka investeringarna i stället för att bromsa. Utmärkt. Det finns en typ av kommunala projekt som bör skjutas upp. Att satsa på områden som styrs av kommersiella drivkrafter; företagsparker, köpcentra eller storstilade bostadsrätter - det kan gärna vänta. På andra områden är det guld värt att kommunerna gasar just nu. I en lågkonjunktur räcker medborgarnas skattepengar längre. Flera kommuner i länet siktar på att bygga fler hyresrätter, äldreboenden, idrottsplatser och cykelbanor. Det handlar om att tidigarelägga saker som ändå skulle göras. Kommunerna spar pengar, samtidigt som de stimulerar den krisdrabbade byggbranschen. Samtidigt har kommunerna ett behov av att dra ner på driftskostnaderna. Det beror på lågkonjunkturen - men också på att regeringen har fryst statsbidragen till kommunerna på 2006 års nivå. Det fungerade under högkonjunkturen, då kommunernas inkomster växte. Men nu är det snart tid att skriva upp statsbidragen, så att de följer med kostnadsutvecklingen. Det är något regeringen bör beakta i vårbudgeten 2009. Annars riskerar kommunalpolitikerna att hamna i ett läge då man måste förklara för väljarna hur man kan ha råd att satsa på stora byggprojekt, samtidigt som man säger upp personal inom äldrevården. Det blir tufft för borgerliga kommunalråd - medan s-märkta sådana enkelt kan ta poäng genom att skylla på regeringen. Många anser att konjunkturen kommer att vända upp igen redan 2010 och att 2011 blir ett år med god tillväxt. Med tidigarelagda investeringar från både kommunerna och staten har Östergötland goda förutsättningar att klara sig hyfsat fram till dess.

Ledare Östergötland kan satsa sig ur krisen

Insändare Behärska ilskan i trafiken

12 december 2008 01:00

Arbetslinjen är skälet till att de borgerliga har stramat åt a-kassan. Generösa ersättningar kan göra att människor stannar onödigt länge i arbetslöshet. Kännbara skillnader mellan att jobba och att inte jobba skapar drivkrafter att hitta ett arbete. Socialdemokraterna hånade denna tanke i valrörelsen 2006. "Att sparka på de arbetslösa skapar inte fler jobb", var parollen då. Nu har både LO och s gjort helt om. De har erkänt att höga ersättningsnivåer i a-kassan kan bidra till att individer blir kvar längre i arbetslöshet. Och att sänkt a-kassa därför höjer sysselsättningen. Enligt Konjunkturinstitutet har ungefär 70 000 människor hamnat i sysselsättning på grund av den sänkta a-kassan. Trots det vill Mona Sahlin chockhöja dagpenningen från 680 till 950 kronor. Varför? Hon vet ju att det skapar arbetslöshet. Men Mona Sahlin vill vinna medelklassens röster, de som gick över till alliansen i valet 2006. Det är de som tjänar på den höjning hon föreslår. Dessutom vill hon försvara inkomstbortfallsprincipen - att ersättningen i de kollektiva trygghetssystemen bör motsvara den förlorade inkomsten. Hon har sagt att 80 procent av löntagarna ska få 80 procent i a-kassa. Inkomstbortfallsprincipen är sund. Men kan den försvaras om den skapar arbetslöshet mitt i en lågkonjunktur? Det är tveksamt. Sahlin vill att den som tjänar 18 000 kronor i månaden ska bidra med mer skattepengar så att den som tjänar 25 000 kronor ska kunna få en a-kassa på 20 000 kronor - mer än vad låginkomsttagaren har i lön. Det är svårsmält. Arbetslösheten beräknas stiga till cirka 9 procent år 2010. Då innebär Sahlins höjda a-kassa en extra kostnad för staten på 10 miljarder eller mer. En kostnad som inte skapar jobb - utan arbetslöshet. Det är oansvarigt. Inkomstbortfallsprincipen är svår att rädda - i dagens ekonomiska läge såväl som i morgondagens. A-kassan bör i stället ge en grundtrygghet. Den som vill bör kunna öka tryggheten genom att teckna en inkomstförsäkring hos facket. Det har många redan gjort. Alla fackförbund borde erbjuda medlemmarna denna möjlighet. Den skattefinansierade a-kassan bör vara obligatorisk. Dagens lösning är en kompromiss som gynnar facken - inte medborgarna. Regeringen har bara nått halvvägs med sin förändring av a-kassan. Det är beklagligt. Delvis beror det på brister i analysen, delvis på att oppositionen har piskat upp en folkstorm byggd på rädsla och halvsanningar. Dagens nivåer i a-kassan är inte skrivna i sten. Kanske behöver dagpenningen justeras upp något för att följa inkomstutvecklingen. Men regeringens syfte - att säkra arbetslinjen - var det rätta. Arbetslinjen är dock inget självändamål. Om fler arbetar har vi råd med mer välfärd. Om Mona Sahlin får öppna kranarna försvagas däremot det system som välfärden bygger på i stället för att stärkas. VINJETT ARTIKELSERIELäs tidigare ledare i vår serie på www.corren.se/asikter

Ledare Stramare a-kassa stärker vår välfärd

Insändare Vintern är här - le och sluta gnäll

AIK starkast i Leksand

11 december 2008 09:00

Saab gick i går ut med hård kritik mot hur Norge agerat när man valde det amerikanska stridsflygplanet Joint Strike Fighter, JSF, framför Jas Gripen. Beslutet kom för ett par veckor sedan och föregicks av en utvärdering av de två planen. Den innehåller en hel del märkligheter enligt Saab (se även A16). Avgörande faktorer ska ha ändrats utan att Saab fått veta det. Bland annat ska norrmännen ha baserat kostnadskalkyler på sina erfarenheter från det amerikanska F16 i stället för på det underlag för Gripen, som svenska staten tillhandahållit. Mest anmärkningsvärd är kanske uppgiften att Norge ska ha beräknat att hälften av Gripenplanen skulle störta under en period på 35 år. Saab talar i egen sak när de kritiserar Norges upphandling. Men det gör inte att kritiken kan avfärdas. Företaget har accepterat resultatet av andra länders upphandlingar, men väljer denna gång att sticka ut hakan. Det är en stor risk att ta - om norrmännen kan visa att Saab är ute i ogjort väder får sig varumärket ytterligare en rejäl smäll. Corren har redan tidigare påpekat att det finns goda skäl att tro att beslutet att välja JSF i första hand var politiskt och strategiskt. Norge vårdar sina relationer med USA sedan länge. Amerikanska plan har man köpt sedan tiden efter andra världskriget. Och för Norge är naturtillgångar kring Arktis och Barents hav ett avgörande strategiskt intresse i framtiden. Där väntar förmodligen en styrkemätning mot Ryssland med USA och Kanada som allierade - då är det en fördel om Norge flyger amerikanska plan. Inget konstigt med det, egentligen. Men om de verkliga skälen till beslutet är politiska är det orätt av Norge att iscensätta en upphandling, som sedan manipuleras, med resultatet att Saab och deras produkt Jas Gripen skadas allvarligt. Norge har basunerat ut för hela världen att Jas Gripen inte klarar viktiga försvarsuppgifter och att planet är betydligt dyrare än ett av världens dyraste stridsflygplan. Det kan allvarligt påverka Saabs möjligheter att sälja Gripen till andra länder. Ett tänkbart scenario är att den norska regeringen har varit rädd för den inhemska opinionen. Många norrmän är säkert skeptiska till att köpa från USA om det finns billigare, likvärdiga alternativ. En annan möjlighet är att krafter inom det norska försvaret påverkat upphandlingsprocessen mer än vad som är lämpligt. Det är allmänt känt att Norges försvar gärna fortsätter att köpa amerikanskt. Om det är så det har gått till har norrmännen huggit en kniv i ryggen på projektet Jas Gripen. Och det är värre än så. Har upphandlingen manipulerats för att missgynna Jas Gripen väcker det frågor om hur det nordiska försvarssamarbetet ska kunna fungera. En vän som hugger dig i ryggen för att slippa stå för sina beslut är knappast någon vän. Försvarsminister Sten Tolgfors bör agera. Norrmännen måste krävas på förklaringar. Blotta misstanken om att upphandlingen var iscensatt riskerar att skada relationen mellan våra länder.

Ledare En norsk kniv i ryggen på Saab

Tove Lifvendahl: Ta statsministern med en nypa salt

Insändare Rättvisemärkt = färre mellanhänder

Insändare Hyresgäster behöver också avdrag!

Ledare Fordonskris här

Ledare Fordonskris där...

Insändare Snälla - håll avstånd i trafiken

Insändare Blinka lilla lampa där . . .

Dilsa Demirbag-Sten: Våldsromantik hotar demokratin

9 december 2008 01:00

S, v och mp är överens om att bilda en koalitionsregering om de vinner valet 2010. Vid en första anblick kan det verka som om vänsterblocket har stärkt sin position. Men så enkelt är det inte. För Mona Sahlin är trepartisamarbetet en förlust. Hon har tvingats backa från beskedet att socialdemokraterna skulle samarbeta med miljöpartiet inför 2010 - utan vänsterpartiet. Dessutom har hon förlorat matchen mot vänsterfalangen i det egna partiet. Bandet till v kan bli ett strypkoppel om Sahlin vill röra sig in mot den politiska mitten. Och hon har definitivt inte råd att starta ett historiskt samarbete - som sedan spricker. Ett sådant misslyckande skulle leda till krav på Sahlins avgång från hennes motståndare inom partiet. Därför är det ofrånkomligt att trepartisamarbetet innebär en vänstervridning av s-politiken. Det kan i sin tur skrämma marginalväljarna, just samma grupper som i förra valet gick över till alliansen. Utan dem kan det bli mycket svårt att vinna valet 2010. Några klara besked innebär inte heller trepartisamarbetet. Allt väljarna vet är att s, v och mp vill bilda regering. Vilken politik de vill föra får väljarna besked om först våren 2010. Det innebär att vänsterblocket går in i ett 1,5 år långt vakuum. Varje besked från partiledarna eller språkrören kommer hädanefter att följas av frågan: Är ni överens om det här inom blocket? Om den frågan inte kan besvaras med ett ja riskerar beskedet att falla platt till marken. Och det saknas inte områden där det kommer att bli mycket svårt för de tre partierna att komma överens. Skola, kärnkraft, försvarets budget, utrikespolitiken, EU-medlemskapet, skatterna, arbetsrätten, budgettaket - ja, det är bara en kort introduktion till de svårigheter som väntar vid förhandlingsbordet. En annan svaghet är att de tre partierna inte bildar en allians med ett gemensamt valmanifest. Det man enas om ska formuleras i en separat regeringsplattform. Men då blir det oklart vilken status de förslag får som läggs fram i valmanifesten men inte i regeringsplattformen. De blir ett extra garnityr ovanpå valfläsket - en ren dekoration. Lag vänster kommer också att jämföras med lag höger i ett slags politikens Robinsontävling. Vem bråkar minst vid lägerelden? Vem ser snyggast ut när hon är ute och fiskar röster? Vem bygger snabbast en hållbar plattform i de politiska vågorna? Den matchen kommer att bli svår. Oavsett vad man tycker om alliansens politik har de borgerliga bevisat att de kan vara handlingskraftiga, klarar att kompromissa - och dessutom har kul ihop. Det var ingen slump att Mona, Maria och Peter först inte ville ha med Lars i laget. Rent taktiskt har han mer att vinna på att vara besvärlig än på att vara medgörlig. Hans brinnande övertygelse kan göra honom svårhanterlig - och han har en garderob full av käpphästar. Dessutom överglänser han de andra både som taktiker och som debattör. Mona Sahlin får inget lätt jobb med att hålla ihop lag vänster.

Ledare Politikens Robinsontävling har bara börjat

Insändare Man tar sig för pannan

Insändare Kanske nyckelring som julklapp?

Insändare Välförtjänta pengar anser Anitra Steen

8 december 2008 01:00

De borgerliga partierna fick 2006 svenska folkets mandat att bryta utanförskapet på arbetsmarknaden. Sedan dess har det övergripande målet för regeringen varit att få fler i arbete och öka sysselsättningen. Utanförskapet har styrt politikens innehåll och dominerat den politiska debatten.Det är därför ingen kvalificerad gissning att valrörelsen 2010 kommer att handla om hur väl regeringen har lyckats uppfylla målet om ett minskat utanförskap. Inte heller att oppositionen - som nu ser ut att ha enats om budgetreglerna och därmed kan bilda koalition - kommer att ta varje tillfälle i akt och försöka visa att regeringen har misslyckats.De kommer med största sannolikhet att lyfta fram Riksrevisionens granskning Utanförskap och sysselsättningspolitik - regeringens redovisning. Den kom i början av förra veckan och innehåller en rad invändningar mot hur regeringen använder begreppet utanförskap i de ekonomiska propositionerna.Riksrevisionen slår fast att definitionen av begreppet utanförskap är oklar. Det står i strid med riksdagens och regeringens regler om politisk styrning av statliga verksamheter. Enligt dessa ska mål vara mätbara, specifika och tidsatta. Den oklara definitionen av utanförskapet uppges också kunna leda till att politiken blir svårt att följa upp och till att felaktiga prioriteringar görs.Riksrevisionen invänder även mot hur regeringen redovisar siffror kring utanförskapet. Till skillnad från exempelvis SCB:s Arbetskraftsundersökningar, AKU, utgår regeringen från transfereringar inom trygghetssystem som ekonomiskt bistånd, sjuk- och aktivitetsersättning och sjukpenning. Det gör att arbetslösa utan ersättning hamnar utanför statistiken medan korttidsarbetslösa och studenter blir en del av den. Men Riksrevisionen påpekar samtidigt att avgränsningsproblem som dessa är svåra att undvika oavsett beräkningsmodell.En tredje invändning handlar om hur regeringen redovisar effekterna av sysselsättningspolitiken. Även om det har blivit bättre vill Riksrevisionen att den blir ännu mer enhetlig, överblickbar och tydlig.Självklart måste dessa invändningar stämma till eftertanke i Rosenbad. Regeringen måste göra vad den kan för att bli tydligare om utanförskapet och effekterna av sin politik. Framför allt i dialogen med väljarna - men givetvis också i budgetpropositionerna.Att arbetsföra svenskar som vill jobba inte gör det är en förlust för både den enskilda individen och samhället. Människors potential tas inte tillvara och Sveriges möjligheter att möta utmaningar som globaliseringen och den demografiska utvecklingen försämras avsevärt.Tydliga och mätbara mål är en förutsättning för en trovärdig och effektiv politik mot utanförskapet. Och om det är något valrörelsen 2010 kommer att handla så är det alltså trovärdighet och effektivitet när det gäller att få fler i arbete och bryta utanförskapet.Riksrevisionen har satt fingret på ett problem. Regeringen har inte råd att vänta med att ta itu med det.

Ledare Ta Riksrevisionens kritik på allvar

Insändare Svordomar försämrar språket

Sida 108 av 139