Det är egentligen alldeles fantastiskt att en dikt av Tomas Tranströmer tolkas av Cirkus Cirkör i Vadstena klosterkyrka. Dikt som blir nycirkus, det har aldrig hänt förut, mig veterligt. Men vilken spännande idé!

Dikten är en av Tranströmers mest älskade, "Romanska bågar" från 1989, året innan han drabbades av stroke och i stort sett förlorade talförmågan. Den bygger på ett verkligt besök som han hustrun Monica gjorde i Markuskyrkan i Venedig i samband med en pristudelning i Italien 1987. Ett vanligt, simpelt turistbesök på turistmålens turistmål, alltså.

Här är dikten:

Inne i den väldiga romanska kyrkan

trängdes turisterna i halvmörkret.

Valv gapade bakom valv och ingen överblick.

Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig

och viskade genom hela kroppen:

"Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

Jag var blind av tårar

och föstes ut på den solsjudandepiazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,

Herr Tanaka och Signora Sabatini,

och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

(Ur diktsamlingen "För levande och döda ", 1989)

Det är en dikt att bära med sig. Det första jag fäster mig vid, och vill upprepa för mig själv när känslan av uselhet växer som ett monster, är förstås "Skäms inte för att du är människa, var stolt!". Och "Du blir aldrig färdig, och det är som det skall."

När jag var ung på 1970-talet skulle man skämmas. Man var för lite fattig eller för lite arbetarklass eller för lite utsugen, kanske något för glad och tacksam. Och fattade man inte det så var man alienerad. Ja, jag raljerar nu. Men det fanns ett sådant stråk i den vackra solidariteten under vänstertiden.

Sedan kom reaktionen på 1980-talet med yuppiestilen och jag, jag, jag, den individualism som fortsatt att storma fram och driva oss till den ena dumheten efter den andra.

Då kan man tänka på Tranströmers dikt igen.

Se hur turisterna först trängs i mörkret och hur diktaren visar en ganska vanlig, nedlåtande attityd mot den anonyma massan av töntar. En typisk syn för en cool, kreddig, berest nutidsmänniska.

Men så svänger det.

Turisterna blir individer, de får helt vanliga ocoola namn, de kommer från England/USA, Japan och Italien.

Och de är alla människor med valv, med djup och känslor och insikter.

Alla lika värdefulla. Alla lika ofullständiga, men det är som det ska.

Sist är det ängeln. Varken en han eller hon och utan ansikte. Ängeln kommer inte med brölande basuner och himlastormande ljusfenomen, utan den kramas vänligt och viskar stilla: "skäms inte", var stolt" och "det är som det skall".

Något mer trösterikt är svårt att finna.