Ordet fritt Svar på "Lönerna skenar iväg till orimliga nivåer", 28/12.

C-G Pernbring anser att lönerna skenar iväg inom proffshockeyn och jämför med andra egenutvalda grupper i samhället.

Även om de nämnda lönerna enbart är spekulationer och flertalet av spelarna har betydligt mer humana lönelägen så får man anse att i vissa fall är storleksordningen korrekt. En hockeyspelare i SHL har till skillnad från normala löntagare en aktiv yrkeskarriär om cirka 10 år, vid 23–33 års ålder. Det finns några få undantag av duktiga spelare som klarar sig i konkurrensen några år till. Under 23 år är lönen högst jämförbar med vardagliga yrken i samma ålderskategori. Efter den aktiva karriären har hockeyspelare ytterligare cirka 30 år kvar innan pensionen då denne måste skaffa sig ett annat yrke. Inte många blir tränare eller expertkommentatorer och med tanke på att man i sin tidiga satsning fått försaka möjligheter till högre utbildning så börjar man som 35-åring en helt ny yrkesbana utan erfarenhet och begränsad möjlighet till förberedd utbildning. Med tanke på den tid som en proffshockeyspelare måste investera i tidiga år är det mindre än en procent av spelarna som parallellt med sin hockeysatsning klarar en högre utbildning. Det gör att den av insändaren ansedd höga lönen inte alls blir särskilt hög i ett arbetslivsperpektiv jämfört med andra grupper i samhället.

Med detta som bas anser jag att det är fel att jämföra med normala yrken. Det är mer relevant att jämföra dem med artister som sångare och skådespelare och med tanke på att spelarna i SHL är de bästa i sin genre vi har i Sverige så bör de jämföras med de bästa inom dessa kategorier. De uppträder flera gånger i veckan inför tusentals i publiken. Inom ishockeyn har vi som arbetsgivare därtill stor konkurrens även från andra länder om denna arbetskraft.

De är verkligen artister. Att balanserande på en några millimeter bred skridskoskena dessutom ha kontroll på en liten gummipuck via ett långt redskap och kunna utföra tekniska nummer i den otroligt höga fart som ishockey på toppnivå kräver är få förunnat. Då man emellanåt tillsammans med sina lagkamrater får till kombinationer av spel där pucken går som på ett snöre mellan varandra är inget annat än artisteri. Som dessutom skall utföras i en miljö där lika skickliga utövare försöker stoppa ens förehavanden i samma fart och dessutom med möjlighet till kroppskontakt. Därtill har de knappt en enda ledig helg från augusti till april.

Tänker man efter litet till så är det helt fantastiskt att vi i vår stad Linköping har ett lag på denna högsta nivå, där klassiska kulturorter som Leksand, Timrå, Södertälje, Umeå (Björklöven) och Örnsköldsvik (Modo) inte har lyckats. Linköping är dessutom ledande i utvecklingen av ishockey för damer. Och precis som alla andra privata arbetsgivare så sätts lönen utifrån ett marknadsperspektiv, där arbetsgivaren efter sin lokala förmåga betalar för att den enskilde skall hjälpa vårt lag och vår stad till framgång i tävlingen med de andra lagen i Sveriges överlägset största vinterlagsport.

Anders Mäki

klubbdirektör LHC