Insändare Svar på "Miljoner till Stångådalsbanan", 24/10.

Politikerna Mats Johansson (S) och Göran Gunnarsson (C) skriver att Östgötatrafiken anslår 28 miljoner kronor per år till tågtrafiken på Stångådals- och Tjustbanorna. Jag utgår från att siffran är rätt men konstaterar att den hänger i luften, då motsvarande siffra för busstrafiken saknas.

Jag kan hålla med debattörerna om att investeringar i järnvägar sedan "urminnes tider” sköts av staten. Så bör det vara beträffamde stambanor. Däremot anser jag att banor som går inom en eller två regioner/län ska handläggas och delbetalas av respektive region/län. Då får dessa större intresse av att det fungerar och kan ta ut banavgifter både för person- och godstrafik.

Ett par fenomen som det sällan talas om vid val av transportfordon är friktion och verkningsgrad. För den tekniskt obevandrade kan det vara svårt att ta till sig betydelsen av dessa storheter. Bussar går oftast med gummidäck på asfalt. Friktionen där består av en mängd parametrar: typ av däck, typ av asfalt, regn, snö, gropar och så vidare. Friktion stål mot stål, som vid järnvägsdrift, är närmast noll. Tåg kan få problem med ”löv på spåret” men då minskar friktionen, inte ökar.

Verkningsgrad är lite svårare att förstå sig på. Det är skillnaden mellan tillförd och utnyttjad energi. Den gamla Ottomotorn, som konstruerades för ca 150 år sedan, är än så länge den vanligaste typen i våra bilar tillsammans med dieselmotorn. Verkningsgraden är cirka 35 procent, 65 procent blir avgaser och värme. Bilkylare behövs!

När det gäller elmotorn är siffrorna helt annorlunda. Verkningsgraden är här cirka 90 procent. 10 procent går ”upp i rök”. Det är således inte svårt för mig som järnvägsfrämjare att rekommendera ansvariga politiker att genast starta elektrifiering av våra ”dieselbanor”.

Folke Örn

medlem i Svenska Järnvägsfrämjandet