För två år sedan skrev jag en insändare som undertecknades av ”Slutkörd, men kämpande mamma”. Den beskrev den vardagliga kamp som vi som familj befann oss mitt uppe i för att få hjälp och stöd av BUP och skolan gällande vår son som då gick i årskurs 4. All min vakna tid kretsade kring att få till fungerande skolgång, fritid och kompisrelationer.
Hur ser då situationen ut nu? I maj 2024 fick sonen sin ADHD-diagnos och han har nu bra mediciner som fungerar. När impulskontrollen och koncentrationsförmågan förbättrats fungerar också skolsituationen. Skolan har mött upp med olika former av stöd utifrån nuläge och dagsform. Ofta fungerar det att vara i klassrummet, men vid sämre dagar finns även möjligheten att kunna vara i mindre grupp.
Sonens nuvarande mentor är den person som allra mest förändrat hans liv. Hennes förmåga att se barnens förmågor och samtidigt sätta tydliga ramar har skapat trygghet och tillit. De barn som i framtiden får ha henne som lärare möts av en fantastisk pedagog och superhjälte!
När årskurs 6 började i höstas hade sonen under sin skoltid inte skrivit mer än ett par rader text åt gången. Han är en smart och allmänbildad kille, men uthålligheten har inte funnits. Både vi och skolan kände oro över att han inte skulle gå ut mellanstadiet med godkända betyg.
Framstegen under året har gått i rekordfart och lyckotårarna sprutade när mentorn skrev att han i de (anonymt rättade) nationella proven i svenska fått A gällande förmågan att skriva text. Känslan av stolthet lyser i hans ögon. Nu siktar vi mot högstadiet och tror att det kommer bli bra.
När allt var kaos tvingades han sluta spela fotboll. Sonens högsta dröm har dock under fem år varit att få börja spela igen och för en månad sedan välkomnades han med öppna armar av hela laget och har nu gjort mål i tre matcher i rad. Lyckan är total!
I lördags cyklade vi Vätternrundan – 100 kilometer tre generationer tillsammans – och idrott upptar nu större delen av livet. Det är fotboll, golf och friidrott och vi märker att det har en positiv effekt.
Vad vill jag då säga med denna uppföljande insändare? Jo, jag vill förmedla att det finns hopp även när allt känns som mörkast. Livet kan vända till det bättre för både barnen och övriga familjen, men då krävs stöd och hjälp i tid av BUP, skola och övriga samhället. Vi måste tillsammans ge förutsättningar för att skola, fritid och familjeliv ska fungera bättre för fler.
Satsa på barnen, de är vår framtid! Även de barn vars väg är lite krokigare än andras.