"Folk har rest hit från hela världen – i svinkylan och det tidvisa hällregnet har australiensiska Ghost-fans suttit sedan tidigt på morgonen och frusit för att få den bästa parkettplatsen. Ghost har alltid varit en internationell angelägenhet.
Det tog tio år, men nu kan vi skriva in Ghosts tredje Linköpingskonsert i historieböckerna. För det blev verkligen en konsert for the ages – jag tror nämligen att den här konserten kommer det att pratas om i årtionden framöver. Som Louis Armstrong i Sporthallen 1959, som Sex Pistols på Orfi 1977, som Ghost på Saab Arena 2025.
För kan det verkligen bli större än så här? Ett av världens största rockband kommer hit under sin peak, precis när man legat etta på Billboardlistan i USA, och spelar framför en gigantisk hop av skrikande Linköpingsbor. Till råga på allt är mannen i masken en av oss. En av dem som gått längs vår å, som harvat i våra replokaler och präglats av prakten av vår Domkyrka. Det blir inte större än så här.
Biljetterna sålde slut på någon minut, för vad har man för chans till biljetter när hela världen vill ha tag i dem? I början av konserten är det bara engelska från Påven där framme och han frågar: "hur många har rest hit från en annan stad"? Nästan hela parketten skriker ut sitt ja. "Hur många har rest hit från ett annat land"? En betydande del fortsätter att skrika. I svinkylan och det tidvisa hällregnet har australiensiska Ghost-fans suttit sedan tidigt på morgonen och frusit för att få den bästa parkettplatsen. Ghost har alltid varit en internationell angelägenhet. När vi på Corren i går publicerade en lång intervju med Tobias Forge kom den största responsen från länder som Brasilien, Spanien, USA och Australien – även om intervjun till största delen handlade om att promenera runt i Linköping. För myten kring Ghost har (nästan) alltid burit spår av Linköping och intresset för vår stad har alltid varit stort hos fansen. Bara att besöka Linköping lär vara en pilgrimsresa för hardcore-fanet. Att få se något så ovanligt som en konsert här är utan tvekan, även för dem, ett minne för livet.
Ok ok, nu ska jag sluta tråka ut er. Hur var konserten?
Magisk.
Det kan inte finnas en rockshow som är proffsigare och maffigare än den här. Det är en hitkavalkad som aldrig tycks ta slut. Från första tonerna av nya singeln Peacefield (sjungna av Linköpings Studentsångare och Den akademiska damkören Linnea) så ligger ett slags Beatlemania-skrik vilande i luften för att brista ut vid varje paus. Men det blir sällan pauser, det känns som att Tobias Forges kontrollbehov har tänkt på varenda sekund, varje steg och varje ton. Papa V Perpetua gör minst en handfull klädbyten och i Call Me Little Sunshine sjunger han låten svävandes i luften – iklädd en gigantisk mässhake. Konfetti, eld, bomber och granater. Konsertens en timme och 45 minuter känns som en ständig stegring, det blir bättre och bättre, samtidigt som låtvalen pendlar mellan de hårdare låtarna från album ett till tre och de mer polerade pärlorna från fyra till sex. Antagligen är jag lite gubbig och nostalgisk, men jag är rätt säker på att både jag och publiken tyckte att det var klassikerna som glänste mest: Ritual, den personliga favoriten Mummy Dust och kvällens bästa låt Year Zero. Med det sagt så är jag ingen bakåtsträvare, nya albumets första singel Satanized tillhör också toppskiktet, likaså Umbra. Och när LHC:s anthem Square Hammer rundar av konserten lyfter det fullständigt. Publiken brister ut i en allsång som sköljer genom hela arenan.
Att man var tvungen att lämna sin mobiltelefon i en tygpåse har jag noll kritik till. Det funkade hur smidigt som helst och det var på många sätt befriande att någon tog beslutet åt en att inte kika på mobilen eller googla efter vad låtarna hette, hur deppigt det än kan låta.
Tobias Forge höll ett ovanligt personligt tal från scenen där han tackade Linköping för allt stöd under åren.
Under de två tidigare Ghost-konserterna i Linköping, på Cupolen 2012 och på Doom 2015, introducerades varsin ny påve (Papa Emeritus II och III) och kanske hoppades jag för mycket på någon utveckling i mytologin kring Ghost även i kväll. Jag drömde om att den tidigare gitarristen och låtskrivaren Martin Persner, även kallad Omega, skulle gästa på någon av låtarna han har varit med och skrivit. Men ingen Omega syntes till på Stångebro. Däremot blev Tobias Forge allt synligare. För ju längre konserten gick, desto mer gläntade Papa V Perpetua på masken, bildligt talat. Under hela konserten får vi höra Påven underhålla genom att lära publiken östgötska uttryck som han fått lära sig av sin "mycket konservative svensklärare". När publiken inte fattar ropar han ut: "You're no real fucking öschötte". Till slut, när konserten närmar sig sitt slut, blir han Tobias Forge helt och hållet och riktar sig till sin hemstad:
– Tusen tack Linköping! Jag har alltid känt av ert stöd.
Varpå lokalen exploderar i applåder och jubel.
– När jag var liten och gled omkring på skridskorna i Stångebrohallen här bredvid tänkte jag: "Någon gång ska jag spela här inne". Det här var nog det närmaste jag kunde komma det.
I'm not crying, you are.
Det här är helt ärligt en av de bästa konserterna i Linköping någonsin, om inte den allra bästa. Grattis till alla som var på Saab Arena för när jag pratade med Tobias Forge inför konserten så hintade han om en osäkerhet inför ytterligare mastodontkonserter i stan. Som tur är kommer minnet av den 22 maj 2025 leva kvar länge.