Visst råder ett undantagstillstånd under festivalveckan. Men det har mer med hygien än faktisk brottslighet att göra, har jag insett i vuxen ålder. 1999 var jag naivare.
Under högsommaren 1999 befann jag mig på Roskildefestivalens camping och hade precis upptäckt cannabis.
Jag visste om att drogen var olaglig även i Danmark men i en kombination av dumhet, ungdomligt oförstånd och mer eller mindre konstant onykterhet hade jag inbillat mig att det rådde någon slags amnesti under festivalveckan.
"Polisen ser mellan fingrarna", förklarade jag för min mer normalbegåvade tältkamrat när hon förebrående sa åt mig att åtminstone inte skylta med vad jag rökte. Men jag skyltade. "Dricker du öl?" skrattade jag hånfullt åt förbipasserande med flaskor i handen. "Har du inte testat knark?" "Det är mycket festligare!"
Efter någon dag som fullfjädrad knarkare kände jag mig redo att gå vidare på nya narkotiska utflykter. Till min besvikelse visade det sig svårt att få tag på något annat än just cannabis.
Jag övervägde att fråga två passerande danska poliser om de visste vart jag kunde vända mig. "De borde ha kontakter", sa jag till min tältkamrat, som insåg att jag skulle bli inlåst på studs om jag så mycket som tittade en konstapel i ögonen. Hon tvingade in mig i tältet tills faran var över och polismakten hade passerat.
Därinne fick jag syn på vårt gasolkök.
Gasolkök är bra för att laga mat när man är på festival. Utanför tältet.
Att sniffa gas var såklart inte riktigt det nya sexiga steg på knarkstegen som jag hade önskat, men att fylla ett helt tält istället för att sitta med näsan mot tuben borde kompensera för det bonniga valet av drog, tänkte jag och vred om kranen.
Hur länge jag satt i tältet vet jag inte, men hur äventyret slutade har jag flera gånger fått återberättat för mig av min vän. Varje gång hon känner ett behov av att verkligen understryka hur ofattbart dum jag är beskriver hon hur hon stack in huvudet, hörde mig berätta att jag hade försökt knarka upp vårt kök – följt av att jag stoppade en joint i mungipan och plockade fram min tändare.
Hon kastade sig fram och slog den ur min hand innan jag hann spränga oss båda i luften.
Man kan såklart inte anpassa samhället efter dess allra mest korkade deltagare. Men man måste ha förståelse för att lagböcker skrivs just för att människor som jag på 90-talet existerar – myndiga men fullständigt omdömeslösa.
Därför införs lokala förbud mot lustgas. Därför drar Transportstyrelsen in körkort på tvivelaktiga grunder efter hemliga test i sjukvården. Det går inte att lita på folk i en värld där sådana som jag går omkring med samma rättigheter som kreti och pleti.
Peth-testerna borde inte behövas, kan man tycka. Men alla är inte begåvade med sunt förnuft.
Men det slår mot oskyldiga. Ett smarrigt blomkålsskum till söndagsmiddagen låter sig inte göras utan en lustgas-sifon i köket. Om någon dristar sig till att ta några öl till maten gäller det att inte göra sig illa och söka sjukvård lagom till efterrätten om man inte vill riskera ett negativt PEth-prov. Vi idioter har sabbat för vanligt hyggligt folk.
Lustgas kan användas till en riktigt bra sås. Eller som ett ganska dåligt berusningsmedel. Typiskt.
Men det får inte gå för långt. Myndigheterna måste tillåta folket någon form av frihet. Därför agerade polisen föredömligt när flera patruller skickades till Vadstena efter ett misstänkt vapenlarm. Det visade sig vara en man som hade viftat med en pinne. Att man varken får springa eller vifta med pinnar får vi lära oss sedan barnsben, så mannen fick med rätta en tillsägelse. Men om han lovade att ha den inomhus fick han behålla sin pinne. Polisen såg äntligen mellan fingrarna.
Alla förtjänar att få behålla en bra pinne.
Det finns hopp. Vi kanske aldrig kommer att hitta rätt mix av förbud och frihet för att både dumhuvuden och anständiga människor ska kunna samexistera, men så länge man kan lita på att den som hittar en riktigt bra pinne får behålla den så är vi en god bit på väg.