Vad vore Svampbob utan ärkefiende? Lycklig, möjligen. Men inte spännande.
En bra historia behöver en skurk – Othellos Jago, Storebror i 1984 eller Svampbob Fyrkants krabburgarrecept-stjälande nemesis Plankton. En välskriven ond antagonist för godheten att kämpa emot.
Detsamma gäller för oss som trålar efter berättelser i nyhetsträsket, men med en försvårande omständighet. Vi har en tråkig verklighet att förhålla oss till.
Visst finns det en eller annan renodlad ogärningsman även utanför fantasins värld, men oftast får vi nöja oss med vanligt hyggligt folk att berätta om. Ibland tycker de olika och råkar i konflikt med varandra, men nästan aldrig på grund av en spännande illvilja.
Därför är det tur att det finns offentlig sektor.
Intill den här uteserveringen tyckte Linköpings kommun att det skulle passa bra med en ristipp.
Människorna inom offentlig sektor är såklart också helt vanligt hyggligt folk, men de representerar ett diffust smogmoln av krångel, byråkrati och torftig oomkullrunkelighet som ligger som en blöt filt över medborgares vardag. Ena stunden vill den bestämma vilken färgnyans din ytterdörr ska ha, den andra vill den placera en ristipp utanför din uteservering. Den offentliga sektorn är som en ogin morsa som inte låter dig leka förrän rummet är städat, läxan klar, tänderna borstade och dagen är slut.
En handläggare på Mjölby kommun tyckte att den ena av de två kulörerna längst ner på färgkartan var bättre än den andra när en husägare i kommunen skulle byta dörr. Det tog två år innan dörren till slut var på plats.
Men precis som våra föräldrar förstörde våra barndomsår av välvilja finns en bakomliggande omtanke även i sörjan som utgör offentlig sektor. Tjänstemän följer order från folkvalda som bygger pussel av partiprogram, avsiktsförklaringar och oändliga drivor av offentliga upphandlingar. Alla vill väl, men ingen vinner och ingen blir någonsin helt nöjd. Den offentliga sektorn är en ofrivillig och oförtjänt, men perfekt, skurk.
Så tilldrog det sig att jag för en tid sedan råkade just ett sådant fall av skurkaktighet att bygga en historia av. Det fanns indikationer på att en festlig verksamhet med säte i annat län hade velat slå sig ner i våra trakter över sommaren, men fått nobben. Av offentlig sektor.
Skurken var därmed redan etablerad, men jag behövde ett offer. Någon som kunde tala ut om hur orättvist man blivit behandlad och hur lidande lokalbefolkningen skulle bli av att inte få ta del av sommarfestligheterna. Det visade sig mödosammare än väntat. Det var svårt att överhuvudtaget hitta någon ansvarig för verksamheten som hade blivit nekad en östgötsk sommar. Men till slut fick jag hjälp – av offentlig sektor.
I den festliga verksamhetens hemkommun fanns ett tydligt band mellan de båda aktörerna. Roligheten och kommunen gick hand i hand, med inlägg på kommunens hemsida och glada tjänstemannauttalanden i lokalpressen. Så jag sökte upp kommunen och fick den vägen kontaktuppgifter till en ansvarig för lattjo lajban-rörelsen. Men därifrån uteblev svaren. Så där satt jag – med skurk, men utan drabbad –och därmed ingen historia att berätta.
Jag gjorde ett sista försök och tog en närmre titt på personen som kommunen både via sin hemsida och i kontakt med mig uppgav som ansvarig för sin roliga attraktion. Plötsligt förstod jag varför jag inte hade fått något svar. Det var en av de åtalade i Think Pink-målet, Sveriges genom tiderna största miljöbrottsutredning.
Hips vips hade jag skurk upp över öronen. En kommun i maskopi med en miljöbov. Drabbade skattebetalare. Kommunkopplade munterheter med ansvarig i klammeri med lagen.
Det var bara ett problem. Det var fel kommun. Jag har, mig veterligen, inte en enda läsare i kommunen som på sin hemsida skyltar med en miljöskandal-kopplad projektansvarig.
I Think Pink avfallsanläggningar går massor av skurkar att gräva fram. En av dem hittade jag av en händelse, när en festlig verksamhet inte var välkommen till Östergötland. Min berättelse hade blivit mycket bättre om skurken hade fått komma hit. Då hade jag skrivit spaltmeter.
Jag har slagit knut på mig själv för att hitta någon anknytning hit.
"Verksamheten skulle ha kunnat komma hit", vädjade jag till min chef.
"Den har varit här och vänt förut", kved jag olyckligt för döva öron.
Till slut var mitt enda hopp att den ansvarige skulle frias, så att min artikel som inte lät sig skrivas ändå skulle falla.
Men häromdagen kom domen. Fängelse, näringsförbud och mångmiljonskadestånd. Den tjo och tjim-ansvarige är tvivelsutan en skurk. Men utom räckhåll för min penna.
Offentlig sektor förtjänar inte sin bovkostym.
Ibland lyckas den, trots tråkigt stelbenta regelverk, överväga att flytta på olägliga rishögar, eller släppa lite på tyglarna för vad folk får göra med sina hus. Ibland lyckas den, genom tråkigt stelbenta regelverk, stoppa kriminella från att driva festligheter i Östergötland.
Allan Svensson som Jago i Othello. Jagos skrukaktighet bygger på ren illvilja. Precis som min, när jag inte berättar vad jag vet för den stackars kommunen som snart nog kommer att bli varse vem de arbetar med.
Men en bra historia behöver fortfarande en skurk.
I det här fallet, som så många gånger förut, får det bli jag.
Jag kunde trots allt ha påtalat för den där andra kommunen att deras projektansvariga rolighetsminister kommer att vara svår att få tag i under de närmsta åren. Men det får de upptäcka själva.